Bloggarkiv december 2017
2028
Om 10 år. Låter märkvärdigt futuristiskt. Framtiden är som framtiden är. Det hänger dimma ovanför taken i Delsbo. Barnen sover.
summerar 2017
fuck fel
fuck cv
fuck första gången
Om 10 år. 57. Jag måste bli glad. Jag måste bli smal. Jag måste bli mer levande. Tycker att jag är smal. Glad. Levande. Vad andra tycker får andra tycka. Kvar står jag, sitter jag. Sitter jag bra nog för Bodil? Boken ska bli klar. Först måste jag redovisa bara. Bara alltid något först. Måste bli klar snart. Med allting. Glad. Lätt. Fri.
Jag är fri. Det kan jag verkligen säga. Bryter cirklar. Ändrar mönster. Målar fult, vet inte ens vad jag håller på med. Det gör inget. Jag får göra vad jag vill.
Till pennan? Till fingrarna?
Skriv mig fri.
Till hjärtat?
Värm mig och världen. Vi behöver värmas.
Till dig?
Kärlek.
Mina älskade män: Bängsäcken. Knäppskallen. Drygnisse. Knasbollen. Slukhålet och vulkanmannen. Jag tycker om er och jag finns för er. Jag la ned mansjakt II. Alltid något man måste lägga ned. Jag funderar på fotografi. Måste fotograferaa vyn. Den rätta vyn. Min vy. Där jag ska stå i sommar. Ett verk ska stå i sommar. Allting ska stå i sommar. Tar reda på vad du älskar och låt det döda dig. Delsbodräkten ska med. Jag vill åka skidor. Jag vill byta profilbild varje sekund. Bara för att du stör dig. Stör dig. Stör dig. Stör inte mig bara med det som stör dig. Jag äger rätten till mig. Inte du. Eller så ska det bli något för barn att leka med. Ett verk för barnen. Vilket pussel som alltid pappa sa. Mig själv som pussel.
Till du?
Kärlek.
Kan man någonsin ge något annat än kärlek.
Kärlek är rebell!
Barnen sover. Måste väcka. Knack knack. Rop rop. Nyårsafton. Världen måste bli finare.
Till världen!
Skärp dig.
Till mig. Maria, var snäll med dig.
Och jag har så mycket att göra. Livet har så mycket att göra. Tiden går och går.
Snart 2028.
Men först 2018.
28 december.
För 12 år sedan kom prins nummer tre till jorden. Tre veckor för tidigt. Det är något med siffran tre. Ute ligger vintern. Jag ska åka buss i snökaoset, bilen får stå. Hjärtat slår. På bordet står la sagrada familia och eifeltornet. Glöden slocknar. Jag packar långkallingar och tjock jacka. Tänkte åka längdskidor. Hoppas jag står upp! Drottningen av att stå upp!
Snart kommer våren och låter oss börja om. Men först snön som måste falla, låt den falla. Jag faller. Låt mig falla. Det finns också en skönhet med att åka buss. Det finns en skönhet i allt. Ibland är du fin i håret. Det är jag ganska sällan. Säll är också sälarna. Det kan vara en skönhet att falla. Allt är möjligt. Fast inte dina läppar. Nej, aldrig dina läppar. Längtan efter något annat. Efter salt, efter hav, efter hård vind och kalla klippor. Efter allt det så fortsätter längtan att fortsätta. Längtan är som kärlek, den tar inte slut. Slut.
Jag tänker nästa gång. Nästa gång.
Jag ska ta bussen som går 8.08, det passar mig. Jag ska lämna ett manus. Snart. Lämna ett manus. Bilder och texter.
När jag gjort det är jag av med det. Av med. Allt går av.
Nästa gång.
Först sjunga för prinsen. Snart tonåring.
Nästa gång.
i natt
Kysstes vi.
idag när jag promenerade så tänkte jag en massa
Tänkte på saker jag tänkte att jag skulle skriva om. För idag fick jag in lunken. Lunken nog att tänka på orden, har hunnit slängt papper också. Städat fönstren. Det betyder att jag har typ kastat allt. Eller nej, inte kastat allt. Tre tidningar från 2015 stoppade jag in i byrån. De var visst tidningar som jag skrivit i. Det är väl det som blir kvar efter en sedan. Gamla tidningar. Alltså sedan när man är död.
Tänkte på Stenbacksvägen 12. Jenny och jag bodde i samma rum. Vi hade våningssäng.
Arvid sover också i våningssäng. Han sover i sängen nere precis som jag gjorde på Stenbacksvägen. I sängen ovanför sover 16 trumpeter.
Nu vräker snön och skotrarna blåser över sjön. Mörkret bäddar in världen. Jag passar på att gråta. För att jag kan. För att jag behöver.
Tänkte på Stenbacksvägen 12. Jenny och jag bodde i samma rum. Vi hade våningssäng. Jag tänkte nog att det var vi mot världen. Jag kanske var fyra eller fem år när mamma berättade att vi skulle flytta. Och att vi skulle få ett varsitt rum. Men nej tänkte jag. Aldrig kommer jag kunna sova ensam. Det är ju vi mot världen. Jag måste sova under och ha en säng ovanpå. Men hela livet är ju så: först är vi inuti mammas mage, sedan på mammas mage, sedan somnar vi brevid, sedan i sängen brevid, sedan flyttar man in hos sin syster, sedan sover man i sitt eget rum, sedan flyttar syster, sedan pappa, sedan flyttar man till sin egen lägenhet, sedan har man en man i sängen, sedan ett barn i magen, sedan ett barn på magen, sedan i sängen, sedan i sängen brevid, sedan i rummet bredvid, sedan flyttar en, sedan två, sedan tre barn. Fast först har mannen flyttat och sedan blir man ensam kvar.
Jag mot världen.
Acceptera, respektera, vara på riktigt.
Mod och vilja. Mina styrkor. Jag förändrar.
Jag mot världen.
nu är det jul
Igen!
Jag har sökorden inställda på mullvad, mullvadar och Bodil.
Håller ju på att bli klar med boken. Skönast är att bli klar.
Klar, klar. Julen känns inte. Du känns inte. Check.
Bodil känns. Allt är som vanligt. Så glad att du finns Bodil.
Bodils mullvad. Jag smyger omkring åt dig, så att du fortfarande ska få förföras över saker som händer i världen. Med din humor och med din förundran över saker. Vi skrattar tillsammans och kräks.
Kärleken är kvar. Den har bestämt sig för att stanna, nu inte förändras på ett tag, nu vara jag.
2018 känns också som en futuristisk frånvaro. Vad jag nu menar. Världen snurrar på. Alla sekundrar. Kvar står jag som vanligt. Inte gått en endaste promenad på evigheter. Det är väl det enda jag kommer lova. Promenera mera. Och välja kärlek. Varje dag. Alla dagar.
Läs mig. Jag är din att läsa. Om du skickar mig din adress, så ska jag också skicka dig min bok. Snart.
Så länge, låt oss. Låt oss vara.
vi
När du blundar.
Ser jag.
tre gånger
Bodil skriker i hörnet, hon vill inte att jag sitter i soffan och skriver. Kära Bodil, jag sitter precis som jag vill. Men jag förstår att det är ren dumhet, en dag kommer jag få ont. Allting gör ont.
Du vill ge mig sanningen, men kära, den sanningen har bara jag.
Jag är jag.
Med mig kan man inte vara ett offer, med mig kan man inte vara en lögnare, med mig kan man vara sig själv. Det är kanske inte så lätt att stå ut med det.
Bodils mullvad låter hälsa att i tunneln skymtar ljuset.
Jag låter hälsa att kärleken är en dörr. Jag väljer att öppna den varje dag. In kommer alla ni, alla vi.
Jag är jag.
Kärlek. Du får mig, jag är hopplöst din om du vill ha mig. Om jag vill ha dig? Jag vill ha ingen. Jag vill ha mig. Jag vill att du är du och jag är jag och jag vill att du och jag har ett vi, vi är kärlek.
rundgång
Jag känner mig fri. Hoppas det stannar. Livet är ingen rundgång, men saker kommer och går, friheten har varit borta en stund.
Snön faller, traktorn skottar, katten sover, barnen spelar. Jag sitter hopplöst obekvämt och skriver. Bodil skulle bli galen på mig.
Jag är Bodils mullvad.
Krälar, kryper, blundar, fast ser.
I tunnlar, mörkret, mot ljuset.
Själen känns lätt, inuti känns lätt, kärleken är en befriare. Och du säger alltid lite för mycket, jag märker att jag börjar hitta tillbaka till min integritet och min styrka att det intuitiva.
Boken ska bli klar tryckas i några exemplar. Sedan ska jag komma vidare.
Bodil är författare. Hon bor i ett annat land men hon skriver på svenska. I Bodils trädgård gräver mullvadarna sönder det mesta. Bodil är fin. Hon är inte som andra. Men vem är som andra egentligen?
orden
Jag blir lika förvånad varje dag jag sitter och skriver.
Hur enkla bleka bokstäver i så olika kombinationer kan bli så vackra. Idag har jag lyckats radera två inlägg. Himlen och sjön satt samman som ett hjärta och snön vräkte ned inuti mig. Livet är ögonblick av kärlek. Och jag är en kärlekstönt. Vi tar det långsamt, jag och du, alltså jag och kärleken. Bleka bokstäver skaver och skevar överallt. Och du är så vacker. Vem nu du är. Jag känner mig som vanligt, ovanligt ful och tjock. För inuti är långt bort. Måste resa bort från er alla för att hitta hem. Mullvadarna är inte här längre alls. Bodil kanske har fått lite frid, julefrid. Benny kliver av, jag är inte förvånad, det finns inget annat just nu, än att kliva av. Förvånad kanske han är. Mina läppar är okyssta och min kropp orörd.
Fantiserar om tvåsamhet. Eller. Nej. Nej. Det gör jag inte. Fantiserar om kärlek. Och du blev pappa igen idag, grattis fina du. Grattis till liv.
Grattis till orden. Tack för att ni finns. Bleka och böjliga och möjliga.
Jag vore inget utan er.
jag gör allting på en gång
Barnen sover. Stoppar om. Lägger på ett täcke.
Ett i Jönköping. Håller om. På avstånd.
Jag skriver texter. Oavbutet.
Tänker inte ens placera dem i ett fack.
En diktjävel. Prosa.
Novellskit.
Skönlitteratur. Vem bryr sig? In i facket med dig. Facklös. Fuck you.
Jag lägger grunder till boken. Skriver fakturor och stoppar in.
Mailar åt kommunen. Stoppar in.
Bygger street art galleri. Stoppar in.
Tänker kossan 2018. Stoppar in.
Klistrar. Står ut.
Klipper.
Idag fotografera i snön. Göra rätt.
Idag fotografera i dräkt och mask och äventyret. Göra om.
Igen och igen.
ur dagboken om männen
16 juli
en sån dag idag
low
low
low
städar bland lego
orkar inte resa iväg
stannar och passar katt
och tömmer under sängarna
tömmer sängar
jag har varit så lycklig
emellan åt
har jag det?
Tallvägen 13 C. Söderhamn.
Där bodde vi i ett miljonprogram på andra våningen. Jag, syster, mamma och pappa och fågeln, kvitterkvist. Ovanför oss bodde "han och hon", jag minns inte vad de hette, "han och hon" blev glada när jag kom och ringde på. Alltid lyssnade de på Elvis. Jag lärde mig att älska Elvis hemma hos dem. Ibland slank vi ned i soffan och tittat på Elvis-film, på någon av våra huvuden satt deras papegoja. Den härmade Elvis. Den sjöng skränig "Blue Moon".
Grannen under oss hette Tage och han var den suraste och argaste gubben i hela området. Jag brukade göra honom extra arg när jag stoppade tänstickor i nyckelhålen och klistrade fula klistärmärken överallt. Sura och arga människor har alltid fascinerat mig. Jag tror mer på dem än på alla som är så glada hela tiden. De glada bara luras i vilket fall.
På Tallvägen 13 C grät jag ofta, jag satt i fönstret och formade mönster av tårarna. På Tallvägen 13 C fick jag alla barnsjukdommar man kan ha. Det räddade förmodligen livet på mig, för jag hatade ju att gå till skolan. Men pappa dog nästan på kuppen, han fick påsjukan i pungen, den svällde så den blev stor som en fotboll, pappa fick åka ambulans till sjukan och sova kvar en hel vecka. På Tallvägen 13 C träffade min storasyster sin kille, jag var nio år och han var cool och körde moppe. De är fortfarande ihop.
På Tallvägen 13 C lekte jag med en pojke som hade vattenskalle, han var den ende som var snäll, han hade en kran bakom örat. Jag tänkte alltid att det var för att han hade så många bra tankar att alla ville ha dem. Så då tappades de ur kranen. Hans huvud slutade aldrig att växa för han tänkte så bra. Vi vanligt tänkande fick dricka hans gåva som medicin.
I miljonprogrammet är alla husen lika, för att jag skulle hitta hem till rätt dörr, så hade mamma tejpat upp en magnet med en smurf på. Blomsmurfen. Innan blomsmurfen gick jag alltid och drog i fel dörr.
Jag fick också lov att gå till affären och köpa tidningen med ett X i. Fick absolut inte komma hem med en tidning utan ett X. Ibland var inte det där helt lätt, så pappa fick läsa fel tidning.
Jag fick också till slut min efterlängtade snowracer, vi prövade den på självaste julafton och jag körde rakt in i lyktstolpen så vi fick gå hem och lägga pussel istället.
På Tallvägen 13 C mimade jag och min syster till Baccara. Jag var blyg och kände mig ensam. Pappa byggde snöhästar till alla barnen på gården. Ingen annan pappa var på gården med barnen. Men min pappa var det.
En dag flyttade vi till ett torp. Vi lämnade Tallvägen 13 C, det var skönt. Torpet låg i en liten by och jag hittade lätt hem. OM detta berättar jag en annan dag.
- 1 av 2
- ››