Bloggarkiv november 2021

Sista pillret

men det känns lite som det kliar överallt

det kanske är livet

vid axeln känns det också som det bor något

kanske har nyckelpigorna flyttat från såret

eller så har masken från hjärtat hittat en ny plats

 

och jag borde ge ut boken med alla mina bilder också

måste det

måste 

måste 

fokusera 

först det skrivna 

sen bilderna 

sen mer

fortsätt alltid att fortsätta 

som någon sa

som jag snodde

det blir en bok

som ingen läst

om sagorna som blandas, om livet som skrivande, om det fula gula huset, om dig i blåbralla, om jakten efter verkligheten

det blev en fullmåne ingen sett på 580 år

Och jag fokuserar och fladdrar 

försöker komma på: 

ska jag vara där alla andra är? tror svaret är NEJ

va fan SVAREEET ÄÄÄRRRR NEEEEEEEEJJJJ

 

detta är vad jag kommer fram till att jag längtar efter

tystnad 

frihet 

vildhet 

möjlighet

att vara i kärlek 

alternativ

tvärtom  

annorlunda

skevt

fel

fast rätt

fast bakåt, fast uppåt 

 

vad håller jag på med? 

räddar världen 

frågor? 

du undrar vad jag gjort idag?

jag har bara skrivit

ingen har tittat på

 

men du kan se mig där

skrivandes

landet vi ärvde

hur ska vi göra för att ändra den

landsbygden

landet vi ärvde

kjolen vi ärvde

vad är det för frågor som måste ställas

vem är jag här

vem är jag i stockholm

vem är jag i barcelona

vem är jag

vad har platsen för fäste i mig

sitter jag ihop med fästkuddar

häftmassa

är jag bygdens konturer när jag lägger mig som bergens jävla siluetter

ibland blir jag så arg på bergen

för att de är snygga

för att de ligger där

för att de finns 

Fem piller.

Du vill inte. Du måste. Du vill inte. Du måste.

     Du tänker inte klart. Du tänker grumligt. Du tänker de första meningarna i varje kapitel. Du är som städa städa varje fredag, för det tycker du är kul. Kanske är det pillerna hinner du halvtänka innan du halvtänker på något annat. Du halvtänker på tatueringar.  Som Hedda räknade. Trettiotvå stycken. Två i färg. Sen börjar du räkna saker. Trehundrasju kakelplattor. Två kaffepannor. Förttiotvå filter. Du räknar bokmärkena som du inte tittat på sen du var fjorton, fyratusentre helvet så många stycken. Mest var det blommor. Jävla blommor.

     Sen sjuhundrafyra böcker. Arton penslar. Som Kristin igen i Drömspelet. Som Strindberg. Du klistrar, du klistrar. Du räknar, du räknar. Du städar. Du städar. Du vill inte.

     Du börjar. Du avslutar inte. Men putsar skåpsluckor. Sortera tvätt. Viker tvätt. Du stoppar i dig fem piller på morgonen. Du antecknar. En, två, tre, fyra, fem. Tvättar. För du får ingen ordning i huvudet. Du slänger mat. Du slänger kläder. Du kräks. Du sopar. Du dammsuger. Du torkar. Du såpaskurar. Du dammar hattar. Du halvtänker på katterna. På katten som försvann, på katten utan svans, på om att vänta. Du väntar inte. Inte ens på en katt. Du väntar. Det luktar rent. Du påstår att ingen längtar. Men alla längtar.  Du måste köra bil. Du sätter dig, drar på dig bältet. Du gasar.

     Du ser vägräcket. Du ser mötande bilar. Du ser rondellen. Du ser rakt fram. Sen ska du välja. Vänster. Höger? Några varv runt runt kanske? Du halvtänker: vänster, höger. Du kör rakt fram. Fem piller. Du känner bruset. Du känner lugnet. Det kokar i huvudet. Du ger upp. Du slåss. Du hör på radion i bilen att sexton kvinnor dör varje år av våld i nära relationer. Du har inte ens sexton muggar. Du faller på knän. Du önskar att mänskligheten sätter gränser. Skärp er jävla värld. Amen. Du reser dig, du faller. Du ser vägräcket. Du ser den mötande bilden. Du vill inte. Du måste. Du vill inte.  Du är en oljig hinna, som på en gås. Allt bara rinner av. Fast allt fastnar. Du står inte ut. Men du måste. En vecka till. Sen är det fyra piller. Du antecknar. En, två, tre, fyra.

Växtvärk.

Jag tar vara på dagsljuset. På morgonen. På såret som kliar. Jag läser klart boken, när saker faller från skyn, jag ryser hela tiden. Kliar på såret. Ryser. 

När man skriver kan verkligen allting hända. Så jag måste verkligen låta allting hända. Under tiden eldar jag i kaminen, inser varje gång att ett vedträd aldrig vill brinna, medan två går alldeles utmärkt. Vad berättar det om livet?

Jag har kommit till en punkt i skrivandet där allt är intressant att berätta. Som i tändsticksasken när en tändsticka ligger åt fel håll. Med plånet mot fel sida. Den ligger där helt ensamt. I hushållsasken, med Tummelisa på framsidan. Solstickan. Svavelstickorna. Askarna. Det är alltid något med askarna.  

Jag tänker på döden lika ofta som jag lever. Vad berättar det om mig? Jag förundras över vad som bli kvar efter oss? Tre lådor. Tre tårtor. Tre hus. Tre bockar. Tre krukor. Tre kaminer. Det knäpper i vedkaminen. Den kommer bli kvar efter mig. Det förstår jag. Varje gång jag öppnar kaminen, ryker det in. Röken stiger också ut ur skorstenen. Utanför de niohundraåttiosjutusen eternitplattorna är det frost. Det är så speciellt att gå i gräs när det är frost. Det låter som is och man sjunker ned med foten i det hårda, som om det grät, som om det gick av, låter det. 

Som växtvärk. Mamma brukade linda mina ben med halsdukar för att jag hade det så ont om natten. Sen luktade jag liniment och det blev hett och jag kunde sova. Barnen sover nu, men en av dem ropar att han fryser, jag lägger över honom täcket och packar in honom som en sill i konturerna. Han har blivit arton. Men lika mysigt tycker han att det är när jag packar honom som en sill i asken. Det är alltid något med askarna. 

Katterna, de två. Sover medan allt annat långsamt vaknar. Som om vi alla hade värk. Hur berättar man om att det värker i huvudet. Det känns som knivar i såret. Som nyckelpigor. Som fem elefanter eller var det fyra. Som rörelser. Som Yes-man. Doktorn tittar på mig. Ok, svarar han. 

När saker faller från skyn.

Faller det rejält. 

Isblocken från flygplanen. 
Blixtrarna. 
Och fiskarna. 
Och grodorna. 
 

Men aldrig pappa. Han bara fortsätter att sitta fast där, i himlen. 

Du borde köpa nya lakan sa du.

Allt var så blått. Det är det enda jag minns. Blått. 
Det var oreda: i mig, i dig, världen var som trasig redan. På lina gick jag, rakt bara, förbi alla jag älskar.

Som din tvättlina, som vinden tog tag i, torkade lakan. Förbi alla jag älskar. Svalorna, Svågan, stirret. 

Sen kom lugnet, sen kom sorgen, älskade sorg. Välkommen tillbaka.
Sen kom jag. Var har du varit? Här. 
Hela tiden. Här.

 

 

du ser

allt kan hända

gäller bara att vara redo

sen händer det

och händer 

Sen kommer du!

i trappen luktar det kattbajs 

och tystnaden efter livets förgänglighet 

inte vet jag sen vad som hände 

men du bara stod där i dörren 

i flera minuter

så där fin som bara fin kan betyda

kollrig, pillrig

hjärtat liksom skenar och huvudet hittar inte ett slut på tankarna

samtidigt skriver jag på en bok och för skolan och bär ved

och sopsorterar, städar, flyttar möbler, skriver fakturor och funderar på månen

och räknar timmar, sekundrar, de går liksom dubbelt, trippelt kvadruttligt fortare 

 

jag skriver brev till alla de döda

börjar med Bodil och pappa

sen tittar jag på tulpanerna i flera minuter

ska beskriva hur de ser ut, hur de känns

gör det ont att vissna?