Bloggarkiv november 2021

Och jag fokuserar och fladdrar 

försöker komma på: 

ska jag vara där alla andra är? tror svaret är NEJ

va fan SVAREEET ÄÄÄRRRR NEEEEEEEEJJJJ

detta är vad jag kommer fram till att jag längtar efter

tystnad 

frihet 

vildhet 

möjlighet

att vara i kärlek 

alternativ

tvärtom  

annorlunda

skevt

fel

fast rätt

fast bakåt, fast uppåt 

vad håller jag på med? 

räddar världen 

frågor? 

hur ska vi göra för att ändra den

landsbygden

landet vi ärvde

kjolen vi ärvde

vad är det för frågor som måste ställas

vem är jag här

vem är jag i stockholm

vem är jag i barcelona

vem är jag

vad har platsen för fäste i mig

sitter jag ihop med fästkuddar

häftmassa

är jag bygdens konturer när jag lägger mig som bergens jävla siluetter

ibland blir jag så arg på bergen

för att de är snygga

för att de ligger där

för att de finns 

Jag tar vara på dagsljuset. På morgonen. På såret som kliar. Jag läser klart boken, när saker faller från skyn, jag ryser hela tiden. Kliar på såret. Ryser. 

När man skriver kan verkligen allting hända. Så jag måste verkligen låta allting hända. Under tiden eldar jag i kaminen, inser varje gång att ett vedträd aldrig vill brinna, medan två går alldeles utmärkt. Vad berättar det om livet?

Jag har kommit till en punkt i skrivandet där allt är intressant att berätta. Som i tändsticksasken när en tändsticka ligger åt fel håll. Med plånet mot fel sida. Den ligger där helt ensamt. I hushållsasken, med Tummelisa på framsidan. Solstickan. Svavelstickorna. Askarna. Det är alltid något med askarna.  

Jag tänker på döden lika ofta som jag lever. Vad berättar det om mig? Jag förundras över vad som bli kvar efter oss? Tre lådor. Tre tårtor. Tre hus. Tre bockar. Tre krukor. Tre kaminer. Det knäpper i vedkaminen. Den kommer bli kvar efter mig. Det förstår jag. Varje gång jag öppnar kaminen, ryker det in. Röken stiger också ut ur skorstenen. Utanför de niohundraåttiosjutusen eternitplattorna är det frost. Det är så speciellt att gå i gräs när det är frost. Det låter som is och man sjunker ned med foten i det hårda, som om det grät, som om det gick av, låter det. 

Som växtvärk. Mamma brukade linda mina ben med halsdukar för att jag hade det så ont om natten. Sen luktade jag liniment och det blev hett och jag kunde sova. Barnen sover nu, men en av dem ropar att han fryser, jag lägger över honom täcket och packar in honom som en sill i konturerna. Han har blivit arton. Men lika mysigt tycker han att det är när jag packar honom som en sill i asken. Det är alltid något med askarna. 

Katterna, de två. Sover medan allt annat långsamt vaknar. Som om vi alla hade värk. Hur berättar man om att det värker i huvudet. Det känns som knivar i såret. Som nyckelpigor. Som fem elefanter eller var det fyra. Som rörelser. Som Yes-man. Doktorn tittar på mig. Ok, svarar han. 

Allt var så blått. Det är det enda jag minns. Blått. 
Det var oreda: i mig, i dig, världen var som trasig redan. På lina gick jag, rakt bara, förbi alla jag älskar.

Som din tvättlina, som vinden tog tag i, torkade lakan. Förbi alla jag älskar. Svalorna, Svågan, stirret. 

Sen kom lugnet, sen kom sorgen, älskade sorg. Välkommen tillbaka.
Sen kom jag. Var har du varit? Här. 
Hela tiden. Här.

i trappen luktar det kattbajs 

och tystnaden efter livets förgänglighet 

inte vet jag sen vad som hände 

men du bara stod där i dörren 

i flera minuter

så där fin som bara fin kan betyda