Bloggarkiv januari 2022

En kvart i universum.

Säg mig vem som vackrast i landet är?

Årsredovisningen.

de tre dödssynderna

Huset är en dödssynd.

       På ängen står det som en drottning. Det gula fula skeva huset. Det är mitt nu. Som mitt Queen doom. Som drottningens undergång alltså. Eller som ett pussel, som pappa skulle sagt det. När pappa säger så, så är det införstått med att det är vackert. Öde och ensamt, med trasiga fönster och sönderbrutna dörrar och läckande tak. Men vad vet pappa egentligen, han är död. 

       Hela husets tyngd vilar mot väster. Som om det tippat över. Som om det gick på lina. Som om det höll balansen. Vem gör inte det? Det gäller att balansera. Det gäller att köpa rätt hus. Eller fel.

Livet är så s k e v t.

       Det ekar i rummen. En fågel letar sig in, som igen letar sig ut. Det är fåglarna som bor här just nu. Ingen annan har bott här på över trettio år. Snart fylls rummen med duvor, svanar, talgoxar, svalor, gäss och tranor och de sitter och tjabblar och kvackar och piper. De skiter överallt. Jag matar dem med fröer så katterna ska kunna äta upp dem alla. Kan inte bestämma mig om jag är en fågel-lady eller en katt-lady?

       Katterna i sin tur vässar sina klor överallt, på soffan, på sängkanten, på björken. Mjuka trampdynor som avger dofter och sen ska det kurras och trampas och trampas, klorna ska dras in och ut, helst i min mage. Snart kommer räven och äter upp dem alla. Katten åt en fågel som åt en råtta som sen räven åt. Hokus pokus, katterna borta. Räven smyger mest runt och är listig. Ändå kommer grannen och skjuter den och äter upp den. Glufs glufs. Jävla granne. Alla äter alla.

       - Säg mig varför har du så stora tänder? (Pappa hade löständer, han la dem alltid i ett senapsglas om natten. Jag saknar dig pappa.) - Det är för att jag ska kunna ÄTA upp dig lättare.

Orden är en dödssynd.

       Så låt då orden gunga mig. Gunga mig fram och tillbaka. Gung gung. Jag har den där känslan i bröstet, som gnager och maler. Nej, det är inga fina små blå fåglar. Det är köttkvarnen. Det är den där meningslösheten som flyttat in under bröstbenen. Den där köttkvarnen som maler sönder artärer och hjärtat och lungorna som gör allt inuti till råbiff eller leverpastej. Den där känslan av att inget har någon mening, du vet? Kanske du vet hur det känns? Men precis då när det känns som värst i bröstet, så börjar man kanske drömma. Kanske gungar man på en stor gunga fäst i ett moln. Gung gung. Kanske drömmer man om kärlek och närhet. Kanske drömmer man om att dela. Hur svårt ska det vara att dela? Dela säng? Dela tid? Dela samtal? Dela hus? Jättesvårt. Supersvårt. Så svårt. Som att odla bananer i Hälsingland.  

       Suck, stön, fuck och helvete. Känner meningslöshet och trasighet och dumhet. Sen lite evighet och hopplöshet. Rastlöshet. Så många ord med het. Jag känner mig mest het. Hetlevrad och helhet. Alla stämmer de på mig. Passar som handen i handsken. Varför den nu ska passa så bra. Jävla handske, jävla hand.

       Meningslöshet. Meningen? Jag hittar den ingenstans. Möjligtvis hittar jag den när jag leker med ord. För det här är en lek va? Hela livet är en lek. Gung gung. Molnet tappar taget om gungan och jag faller handlöst till backen. Orden skrapar ihop mig. Av orden blir jag hel, av ord är jag kommen, av ord vinner jag alla fighter. Allt är meningen!

       Kom igen, så ska vi slåss då. Jag vinner. Kanske för att jag är häxan Pomperipossa och lilla My och Pippi Långstrump och Spindelmannen i ett. Nästan växer och rumpan och spindelnätet. Jag förstår för mycket. Har röntgensyn? Jag ljuger. Jag är obstinat. Jag vet vad du tänker och jag har apa, häst och villa. Faktiskt också en kappsäck full med pengar. Med spindelnätet lockar jag som vanligt in alla männen. Men så fort de kommer lite nära så vill jag döda dem.

       Så rör mig inte. Men männen kommer nära och rör vid mig och rör vid mig, så jag begraver dem tillslut ute på ängen. Ingen vill äta dem? Först lindar jag min kärlek runt dem, som spindelväv, som trygghet, som bara jag kan, som mjukt. Ni är så jävla lurad. Jag med. Vi är så jävla lurade. Om natten kommer korpen och hugger tag i någons lår som jag missat gräva ner. Kadaver så gott. Av kött är vi komna.

Igår gick jag i dina fotspår, de ligger fortfarande kvar i snön ute på gården, dina spår, låt dem alltid stanna.

Vi är så mycket av allting och allting sitter ihop. Du och jag och läpparna. Du är kapten Rödskägg av Blåbralla. Du är min man. Du är inte min man. Du är fin. Som karameller. Du är inspiration. Du är egentligen ful. Du måste dö. Menar du måste leva.

Männen är en dödssynd.

Det var tre klockor på amaryllisen som aldrig slog ut, de liksom dog. Torkade ihop. Skrumpna.

Jag är rädd. Rädd för att dö. Och jag är rädd för att leva. En hopplös ekvation. Ett hopplöst minfält. Ett hopplöst spel, hopplöst. Men livet pågår, som vädret. Jag tvingar vädret att vara mycket väder. Som stormen som passerade oss igår. Som en tillfällighet så är det verkligen tillfälligt. Jävla väder. Jävla liv. Jävla död. Jävla fan.

Livet har gömt sig under mattan.

För att, därför att, orka. 

Det ska bli storm igen, träd ska ramla, el ska slås ut, vägar bli okörbara och jag och barnen håller i oss i balkongen. Det är vinden. 
 

När morbror Kalle levde gick vi ned och la oss i hans kök, vi var så rädda. Ibland är vi rädda. Vinden liksom skrapar huset, äter, tuggar, river, dånar. Skriv så det dånar vinden.  Förra gången lyfte taket. Nordväst vinden. 

Bodil och pappa och morbror Kalle är död. Och jag letar efter hål i himlen, som hål i strumporna, som hål i bildäcken, som hål. Så att de döda ska kunna klättra ned en stund, bara ett par minuter. 
 

Skriv så det dånar Maria.

Idag var jag lycklig i fler minuter.

Av snön och av tystnaden och av vidden och lugnet som infinner sig. En berusning som naturen ger. Runt huset. Det gula fula skeva. 
 

Jag ser inte vad jag tittar på.

Ibland är det som om ingen tid har gått.

Men. Tid. Har. Gått. Kanske 11 år. 
Och. Ändå. Så. Fint. 
Tack universum som låter livet ta omtag. 
Eller som Strindberg sa: hela livet är bara omtagningar. 

Det ligger ett par läppar i dina skor.

Det är mina. Det mesta som är ditt är mitt. 

Idag bär du dunjackan och den tickande mössan, tickar som bomben. Du är rak i ryggen och ser glad ut trots allt. Jag är glad när du är glad. Snart exploderar du. Säkert av kärlek. Mössan, jackan och glädjen och bomben, allt har du lånat av mig. Och kärleken. Den är min, bara min, du vill ta på mig men du törs inte, för då kanske du exploderar ännu mer. Livet är ändå tjugo minusgrader. Livet är läpparna som ligger i dina skor, alldeles tysta. Varför ligger de där?

På sjön glider folk omkring, ibland jag med, jag möter och blir omkörd av alla möjliga typer. En gång mötte jag henne. En gång är nästan ingen gång. Hon är din lilla hallondoftande fru. Vad har jag med henne att göra? 

 

Nu

Fast jag vill så går det inte. 
När jag inte vill så blir det. 
Allt är som det ska. 

Trots allt.

Letar jag trygghet, tillit och närhet. Trots all självständighet och egna ben och vana med ensamhet och att driva skeppet som solitär. Trots allt. 
 

Letar jag ett safe room.
 

Jag väljer att tro att det är du, min tillit, trygghet och vän. Du är den som stannar, oavsett.

 

Jag väljer det. 
 

Väljer dig. 
 

Du. 

Ingen korp på flera dagar.

Och orden jag skrev raderades, som hjärtat, borde också raderas. Så man kan bli lite fri, skallen med, radera på.