Bloggarkiv augusti 2021

Äntligen idag, promenaden, de där två timmarna.

Det var så mycket som hade hänt. De hade byggts en pool, lutande lada hade lyfts, blev rak lada, fönstren lagats, någon hade flyttat ut, någon hade flyttat in. Träden hade blivit högre, hundarna skällde som vanligt. På min drömtomt hade någon grävt avlopp, rivit den stora fina ladan. Jag kissar i skogen som vanligt, ber till gud, tar en bild, sen tankarna som bara rusar fram, en grävmaskin, en skugga. Sen kommer en jag känner, stannar bilen, pratar, 12 syskon hit och 8 syskon dit och skilsmässa och lp-skivor och han visste även om vår korta fling. Jag vill inte att folk ska veta något. Kvar står jag i damm från grusväg. Sen rönnbär och spruckna hjärtan som tickar, sen svampar och tre löv som faller. Faller en så faller alla. 

Allt jag vill är att du ska typ undra något. Inte undrar du något. 

Jag är igång.

Med orden. Men tankarna. Med oro. Alltid ska det oroas. Förkylda barn. In i ett tillstånd av att det bara händer. Allting händer. Du. Ni och orden. Bollnäs. Ge mig lite rävgift bara. Pia åt rävgift. Då körde vi ned skedar med salt i hennes hals. Hon låg också på bordet hemma hos mormor och morfar. I huset jag bor nu alltså. 

Siv har också blivit gammal. Hon är blind och döv och har en bjällra på benet. Inget stämmer. Jag får inte ihop mig själv. Min oro. Mitt monster. Mina katastroftankar. Jag måste stå ut med mig själv. Samtidigt måste jag leva och sen måste jag också fundera på händerna. Hur de känns de där händerna? 

Jag skriver och skriver och skriver. Sen ska vi läsa varandras texter och sen ska de samtalas och sen ska vi ändå dö. Och jag är så rädd. Rädd för precis allting. 

Skriv om att du är arg.

Jag är inte arg. Måste det skrivas sanningar? Det bor en soffa i mitt rum hos dig. Där skulle ju mitt skrivbord stå. Viskar jag, skriker jag, upprepar jag, säger inget alls. 

Mitt skrivbord står istället här, fast det är inte ens ett skrivbord. 

Katten ligger i soffan, katten ser på, katten tror på mig, tänk att jag behöver någon som tror. 

Ibland trillar du in i min dagbok, du läser, du säger, du skriver bra, du säger, skriv om henne.

Skriv om henne.

Jag sätter äntligen blommor på gravarna, en grav står öppen, sådär blir det alltså, alla ska i jorden. På botten, vila?  Spelar det någon roll att du läser? Ja. Spelar det någon roll att jag skriver? Ja. 

Sen dansar jag vals med Bodil. Hennes chilisar är döda, mina lever. Lev livet människa. Njut. Njud av vad? Av att leta orden, av kyssarna i bilen? Vilka kyssar. Av rönnbären. Av jord är du kommen. Av fantasierna?

Skriv om hur du skulle passa i mitt kök. Skulle du passa?  

Jag kan inte skriva. Jag kan bara låta orden hoppa. Rakt in i dina fingrar för jag vill att du ska skriva. Jag vill att jag ska skriva. Vad vill jag. I varje andetag, du. Eller vadå? Kärleken är inte här, ingen är här, inte ens lunchen. 

Men jag fortsätter att undra, samma saker, hur skulle dina händer kännas? 

Skriv om dina händer. 

Skriv om henne.

Hon är fin, hon är stark, hon är smart, hon är begåvad, hon är rätt, hon är din. 

Sen levde ni lyckliga i resten av alla era dagar. 

 

Håll om, håll blint. 

jag ska skriva in hösten i ditt bröst

för att jag kan

som en plockad gås, eller vad man nu plockar, så ska jag fylla dig

rönnbären i trädet, i fönstret, rätt in i mitt liv, och in i ditt och sjön som gråter, eller? 

inte gråter väl sjön 

jag ska börja i skolan, jag ska börja älska igen, kärleken mitt vapen, vårt vapen

det som faktiskt fungerar mot allt, min röda sammetssoffa, mitt hjärta, slår lite skevt, vi är skeva, råa, rivna, rötter

någon fyller år, jag bjuder på ett sms och sen sjunger jag för träden, för svalorna, för alla som älskar, mina habanero läppar drömmer om omöjliga läppar, inte letar jag det tillgängliga, det möjliga, varför skulle jag? för att livet är enkelt, livet är inte enkelt

jag drömmer om stora hus, stora verk, stor mötesplats, bakåt och bakåt och långsamt och tystnad fast jag kan höra ditt hjärta slå i mig 

det kan inte bara vara jag 

det kan inte bara vara jag 

det kan vara bara jag

alltså varför gick jag och blev så romantisk? kunde jag inte blivit något annat?

bodil vill att jag ska sitta rätt, jag ska ju skriva nu, hela hösten, hela vintern, hela våren och stolen måste vara bra och håret, och datorn och programmen och orden och tankarna, du smyger dig in, hela tiden, varje sekund försöker jag hålla dig utanför

men kärleken håller sig inte utanför, du är här nu 

ibland ringer du

när jag blundar ser jag dina händer

ibland när jag blundar så vill jag bara stanna där, i det omöjliga, i baksätet, bortanför, bortom, bara stanna

I skuggan av dig.

I din avgrund, i din tystnad, leken? Orkar inte vara i det där. Rättelse. Jag är klar.

Jag vill ha respekt, inget annat. Där, precis där. Så himla enkelt. 

Under tiden blommar alla blommorna inuti. Små blå i skuggan av mig. 

Långsamt.

Såpaskura golv. Plocka habanero. Titta på fröerna som flyger med vinden. Se på vågorna. Bilarna som aldrig stannar. Möblera om. Absolut slut på bakåt. Sen kan jag inte bestämma mig. Ska jag skriva? Eller ska jag istället möblera om livet och flytta till västerbotten eller till Italien. Vad är det som hindrar mig egentligen? Sen åldras jag och jag måste sluta tro att alla bara ska dö hela tiden. Fast vi ska ju dö. Först leva klart, lite till. Det är ingen ordning på vinden. På molnen. Mig. Långsamt ska allting gå. Eller är det tvärtom? Borta är allt som är långsamt, allt som är lagomt, jag har aldrig varit lagom, aldrig varit långsam. Jag har aldrig suttit på händerna. 

Allt är en labyrint. Det rusar, det rasar, livet har en kraft, en helig. Vi tillåter och förbjuder och vi hänger i himlens rep. Outgrundlighet, låt oss klättra. Du och jag.

Stäng ute, kom in.

Stå kvar, gå.

Där ligger vi i gräset, i mörkret

Och stjärnorna faller över oss.

Den är här nu, knack knack, kärleken. 
Den vill komma in. 
 

Stjärnregn, drömmar och fuktigt gräs. 
Hur ska den kännas egentligen den där kärleken? 
Kanck, knack, som du. 

Jag längtar igen efter hösten, efter daggen på morgonen, spindelvävarna. Läpparna. Hur ska den kännas egentligen den där kärleken? 
 

Inte som du?