BANANREPUBLIKEN SOMMARSALONG 25
I logar och lador och utomhus och i stora huset presenteras sommarsalongens soloutställningar, i skön kontrast och samverkan med den magiska platsen känns livet både lite svårare och lite lättare.
Jag vill skapa rum för kullebyttor i huvudet och för kreativitet och samtal och kärlek.
Varmt välkommna!
För konstnärer se nedan.
Hej! Jag heter Antonia och är en fotograf och filmare från Stockholm. Jag jobbar sedan ett drygt år tillbaka på SVT Nyheter och har under den tiden haft möjligheten att vara på plats och rapportera från olika delar av världen, framförallt från Mellanöstern. Vad jag gång på gång slås av är modet hos människor som i de mest känslomässigt påfrestande och pressade situationerna delar med sig av sin historia. Det finns en väldig kraft i det som journalistiken och vi bakom kameran ska vara rädda om, trots att vi är smärtsamt medvetna om att det bara är en skärva av en skärva som kommer med i det färdiga nyhetsinslaget eller artikeln.
Jag kommer varva bilder och glimtar från året på SVT med bilder från livet utanför jobbet som till stor del består av torpdrömmar och många pannor kaffe.
Jag har aldrig tyckt om min kropp.
Jag har aldrig haft tålamod för handarbete. Jag har aldrig känt mig särskilt politisk. Jag har aldrig förstått poängen med dukar.
Men nu står jag här mitt i livet med en kropp som storleksmässigt balanserar på gränsen av butikskedjornas utbud. Jag svär över skavande jeans och trosor med för liten gren. Jag svär över att oavbrutet behöva möta den ständiga sörjan av kroppshat, kapitalism och sexism förklätt som möter mig från alla håll. Jag svär över det kollektiva kravet på perfektion och uniformitet. Och jag vägrar gå med på det - att min och andra kroppar som ser ut som min inte får synas. Att de fortfarande symboliserar svaghet, gränslöshet, brist på sexuellt kapital. Att de är osunda och inte värda att tas på allvar. Men jag vägrar skämmas. Vägrar gömma undan mig. Nu står jag här som en medelålders tonåring. Jag upptäcker min kropp på nytt. Ser den med nya ögon. Känner den med nya känslor. Och jag gör det med imperfekt tråcklade stygn på begagnade dukar och slitna lakan. För att jag kan. För att jag måste.
Astrid Wrangö bor i Avesta i Södra Dalarna. Till vardags jobbar hon i skoaffär när hon inte fotar, broderar, tecknar eller grejar i verkstaden. Ett feministiskt vardagsprojekt med fotograferade nakenporträtt ledde till abstraherade teckningar som ledde till broderier. Att göra urval, tydliggöra, klippa ut och visa fram blir ett sätt att förhålla sig till och bearbeta erfarenheter. Den broderade linjen tar plats i flera dimensioner och gör även bilderna tillgängliga på fler än ett sätt.
Under ytan är en grupputställning med verk av Abel Berglund, Alva Lindblom, Aila Stefansdotter-Franck, Amanda Kujansuu, Anna-Maria Martinsson, Anna Ericsson, Ellis Ellström, Gabriella Carlbom, Max Åberg och Nicolai Sundqvist. Alla är elever vid Gävle konstskola och de kommer att bjuda på ett potpurri av måleri och skulpturer i olika material. Välkommen ner under ytan - den suggestiva, den bokstavliga och den du inte har förväntat dig.
Jag heter Johanna Karlsson och syr stora bilder med återbrukat material. Mest olika textilmaterial såklart men jag kan även sy in lite bearbetad sopsortering för att upphöja både bilden och min egen förnöjsamhet över att hitta en mening med skräpet. Det är en alkemi jag gillar överlag, att transformera skit till guld, det blir liksom mer mening och mindre synd då. Eftersom jag bor utan el sker allt arbete för hand. Jag är väl annars musiker och pedagog men har lite försiktigt börjat med textilkonsten på senare tid.
JUNI LIV UMA (f.1984) jobbar med materialdrivna processer som kopplar in mot frågor om vår relation till naturen. Genom känslighet för plats och med ett multisensoriskt formspråk, söker hon i den poetiska dimensionen av vår tillvaro. JLU har en Masterexamen i Fri konst från Umeå universitet och är med i Konstföreningen Åkern. @juniuma
Lina Odell är en textilkonstnär som rör sig fritt mellan traditionell folkkonst och moderna konstnärliga uttryck. Färg, form , nytänk och stilkrockar i vacker förpackning är hennes signum om det så handlar om foto, folkdräkt eller samtida design. Hon väcker ofta frågan -"Får man göra sådär?" hos sina betraktare och utmanar det folkliga dräktskickets ofta snäva ramar.
Lina är bördig från Dalarna men bor i Skåne.
Hon jobbar som folkhögskolelärare i textil samt driver företaget KRUSA och är en flitigt anlitad kurs hållare och inspiratör.
2021 blev hon den första i Sverige att erhålla gesällbrev i dräktsömnadsyrket.
Jag arbetar inom vardagslivets materiella begrepp och försöker reda ut kulturellt skapande och mening genom mina skulpturala element. I min process funderar jag kring rutinmässiga interaktioner med vardagliga föremål och material, maktspelet mellan kropp och föremål genom perceptiva och intuitiva reaktioner och korrelationen mellan dem. Skulpturerna exponerar ofta en nyans av humor för att lekfullt fängsla betraktaren och locka intresse för vidare undersökning där en kanske kan finna djupare bakomliggande berättelser att upptäcka.
Jag heter Linnea och har mitt hjärta tvärs över berget, ca en mil bort, fågelvägen från Kulturkossans haven.
Jag är experimentell grafiker och medlem i Gävle Konstgrafiker sedan över 20 år. Vanligtvis, när jag inte är i skogen bor jag i Gävle.
För cirka 3år sedan ärvde jag en banankartong full med brodyrgarner. Jag började trycka min grafik på gamla lakan och brodera på trycken och trycka på brodyren. Allt i lager och omgångar. Om jag fotsätter i samma takt som hittills kommer trådarna i banankartongen räcka tills jag är 112 år. I detta nu har strax över 90 tryckbroderier passerat mina händer.
Utställningstext: "Förvandlingar – Söljor och lövspännen i nya former"
Genom historien har söljor och lövspännen fungerat som både praktiska föremål och symboliska smycken, knutna till identitet, makt och tradition. I denna utställning förvandlas dessa klassiska former till något nytt – en lek med skala, material och uttryck som suddar ut gränserna mellan smyckeskonst och skulptur.
Här möter du söljor som växt till monumentala skulpturer och lövspännen som förvandlats till delikata små världar. De traditionella formerna har sträckts, brutits och återfötts i nya material – från skimrande metaller till taktila texturer som textila ytor och organiska inslag.
Inspirerade av både historiska artefakter och naturens egna former utmanar dessa verk vad ett smycke kan vara. Är det en prydnad, en skulptur, eller kanske en symbolisk bro mellan det förflutna och framtiden?
Utställningen inbjuder dig att reflektera över hur traditioner kan förnyas och få nytt liv – och att uppleva föremål som är lika mycket konst som berättelse. Här möts dåtid och nutid i en dans av form och fantasi.
Vad händer när vi vågar låta det bekanta förändras? Utforska själv och se dessa smyckens förvandlingar.
Artist Statement
Maria Cotellessa
Djuröga
En gång på en strand
gick jag i sanden utmed vattenbrynet
framför mig gick en ung mås
vi gick ett par hundra meter så
till slut vände sig måsen,
tittade upp på mig
våra blickar möttes och vilade i varandra några korta
intensiva ögonblick
och såsom alla som mött blicken från ett djurs öga
vet att medvetandet finns där
i sökande efter kontakt
eller tecken på fara, flykt
eller mer sällan, övervägande till anfall
så jag kan även påminna mig om vikten
av djurs och naturs närvaro
ja man skulle kunna säga nödvändigheten av mångfald
för vår fysiska överlevnad,
men än mer vår psykiska
Maria Cotellessa
Jag arbetar skulpturalt, mestadels keramiskt, gärna med Naken Raku som bränningsteknik. Tar varje tillfälle i akt att göra monumentala verk. Mitt fokus ligger på djur och natur.
Jag har i flera år varit lärling hos skulptör Anita Brusewitz-Hansson och sen 2002 har jag ateljé i G-studion i Gustavsbergs anrika gamla porslinsfabrik.
Min inspiration får jag ofta under skogspromenader, kanske inte så mycket av det jag ser utan tankarna, ideerna som ploppar upp. En annan inspirationskälla är bilder,berättelser, tankar som kommer i min väg, men allra främst djuren själva och deras väsen.
Min önskan är att mina skulpturer skall skapa kontakt eller en känsla hos betraktaren, beröra eller bidra till eftertanke.
I mina keramiska verk föredrar jag det matta uttrycket som jag anser fångar ljuset och förstärker och följer formen och uttrycket. Vad jag däremot glaserar är ögonens glaskropp vars blänk ger liv och tar fram individen, den unika varelsen.
Ibland målar jag och ibland jobbar jag med textila bilder. Ibland syr jag väskor och ibland tillverkar jag broscher. Det som alltid är mig nära och som jag plockar in i min skapade värld är det textila. Mönster, strukturer, ränder, rutor och prickar. Allt bär på minnen från en barndom, en mormor, en mamma eller kanske en resa. Ett mönster; ett tyg i en målning som collage eller insytt i en väska, talar till våra minnen. Tillsammans med färg och stygn tar det tag i oss, vår inre värld och en inte ton.
Sommarsalong 2025
Bananrepubliken
Jag heter Martina Eriksson och jag skapar i lera. Med mera.
Allt jag skapar är lustfyllt. Glatt och roligt. Skevt och vint. Det är viktigt för mig som en motvikt till allt i världen som är motsatsen.
Som tidigare bildkonstnär använder jag mina keramikföremål som en canvas.
Enkla former som sätts samman vilka jag sen glaserar exprimentellt eller målar grafiskt.
Det är antingen eller - allt eller inget.
BANANREPUBLIKEN
"Onaturliga avtryck" handlar om spåren vi lämnar efter oss i vår omgivning. Upplockat skräp har återvunnits och fått nytt liv som skulpturer av hotade djurarter som än så länge finns i Sverige. Vad vill du lämna efter dig?
Nora Boestad
Jag arbetar främst med trä och måleri i kombination men även performativt(en del av min praktik går ut på att jag far ut i skogen och låtsas vara en älg eller så). Jag rör mig i ett gränsland mellan konst, slöjd och någon form av berättande. Jag tänker ofta på djur och när jag karvar på med kniven tänker jag också mycket på hembygdsgårdar, kyrkor, gobelänger, sågverk och wendytidningar. På bild sitter några små skulpturer och krympburkar på min arm. Jag tror de växer på sig till sommarn.
Svartablad ställer för första gången ut färgglada, målade alster i original. Välkommen på världspremiär i Hellsingland!
Jag heter Tilda Johansson och tar min examen i Textil från Konstfack våren 2025. Mina arbeten är främst i stickat, där jag utforskar materialets möjligheter och ger det nya sammanhang. Stickningen, som traditionellt används för att skydda kroppen, är en central inspiration i min praktik.
Min uppväxt i Västjämtland och min relation till naturen präglar ofta mina verk, där jag blandar kontraster – både i material och i influenser från stad och landsbygd.
Tómarúm är namnet på Christine Lindes konstnärskap och skapandet sker numer på hemmaplan i Bjuråker.
Konsten innehåller en blandning av folktro och mörka historier som glömts bort. Verken skapas i flera olika element. De vanligaste är fotografi, måleri, digital design och lera.
Det här blir första utställningen på flera år och för första gången i hembygden.
Ära vare mörkret och allmogen!
Ulrika Olsson @ulrikakarin
Gävle och Florhed och Skog.
Keramiker sedan 30 år. Lönejobbar som byggnadsantikvarie. Pappersblommor började jag med förra hösten. Fastnade i både papper och lim. Nu är blommorna här för att ta över världen.
