Bloggarkiv mars 2021

gick ned till sjön och fotograferade mig själv

det finns ett ljus

jag såg den i tunneln, där i ambulansen, allt blev vitt 

döden är inte svart

döden är så mycket annat

bland annat oåterkallelig 

så många som är död 

mellan kvistarna tittar solen in, den lägger sig på bordet

jag skär några remsor ur den 

jag finns

jag finns

tänk om jag kunde finnas hos dig

min kamera är död

begravd, förlåten

men jisses vilka fina år, tack 

det är ju något med bild, något orden inte kan framkalla, undrar om ens orden kan förstå, fast jag längtar efter att måla, jag som inte ens kan måla, men jag kan väl ingenting, kan inte ens skriva, fast jag kan inte sluta, jag kan inte, kan inte, jag kan, tydligen, jag kysste månen och dina svarta lackskor och jag gav dig en bild, du fyllde år, alltid är det någon som fyller år, sen hamnar man i garderoben, för inte kan man ha den bilden uppe, i garderoben dör jag, apornas poet dör, dör gör vi ju ända, fast jag ska ju leva i tusen år, kom då, kom hela tiden, kom, du läser inte orden, du läser, du läser inte, älskar, älskar inte, älskar älskar inte, i garderoben är jag kommen, kom igen nu livet, Bodil irriterar sig på mig, för att jag bara låter orden bli, men Bodil måste jag vara exakt som du? kanske är jag inte som du, kanske är det så, mullvadar och kaniner och Finistere, och hålen i backen och franskan som jag aldrig förstår, och jag kysser min fransman, tycker om hur han berör mig, solen leker mellan oss, solen lyser in i ditt mörker, släpp mig fri, lås upp dörren släpp ut mig, släpp, släpp inte, släpp, vad är min hand utan din hand? när var hur existerar mina tankar om de står oemotsagda

dagens 2 h med orden

i den lille pojken skäller hundarna, i den halvstore pojke gnager hundarna, i den store pojken äter hundarna på hjärtat

 

måste det bli ordning på mig undrar jag samtidigt varje dag, ungefär samma tid, sedan ruskar jag på huvudet, det måste ingenting, av rädlor är jag kommen och av rädslorna kommer jag också komma vidare, av rädlorna blir jag utmanad, så vad är jag rädd för, berget av ord, sammasättningar av människor, gener och underverk, att vara här är ändå ett underverk, lär mig snälla hur man blir en inte vet jag, smart begåvad stark fri begåvad människa, hade jag haft bubbel i mina fickor hade jag kanske skrattat mer, inte vet jag, borde jag vara lättare? 

snälla sluta inte

så underbart så rätt så farligt så lätt så skönt så lugnt så tyst så bra så mycket skratt så fri så mycket händer så många tankar sen rädslor sen förvirring sen mörker sen skrik sen snälla sluta 

jag längtar så

efter sekundrarna, minuterna, timmarna med orden

ni är ändå min största kärlek, min största sorg, mitt största

utan er vore jag inte 

 

Nu flyttar jag min ateljé igen.

Vilken ytterst märkvärdig tid. Undrar så vad jag närmar mig. 

jag behöver sälja något

vill du köpa något? 

utan att veta vad det ska bli

Två timmar om dagen sitter jag och skriver. Jag har lovat Bodil det. Jag har lovat världen det. Orden är både ett monster och ett berg. Precis som du. Varje sekund jag släpper din hand så känner jag min egen. Katterna kräks, toaletten droppar, snön försvinner. Jag byter plats igen, ett fasligt flyttande på mig. Mina händer gör ont, min kamera är död, begravd och förlåten, sjukorna är på väg att lämna, halva familjen fick covid, knopparna brister, grävmaskinen kommer snart, det blir sexigt. Av jord är du kommen. Min oro har varit en anslagstavla med rädslor, jag har glömt att andas. Utan att veta vad saker ska bli, så känner jag ändå att saker blir, det är liksom dags nu. Ny mark trampas, nya människor, ny tid. Välkommen du nya Maria. Utan att veta vem du ska bli, så känns du fin. Som regn, som åska, som karameller, som ost, som drömmen, som frågetecknet, det är så fint att få vara i frågan, att få vara nyfiken, att få leta svar, med förståelsen att det aldrig kommer ett svar. Två timmar går så fort. Jag vill ha mer. Jag vill alltid ha mer. Hur ska man, jag, vi, världen kunna hejda det? På taket ligger det en sko, inte vet jag hur skon hamnade där, katterna kanske mår lite illa, eftersom de kräks. Kom och håll om mig lite, jag skulle behöva lite mänsklig värme, jag skulle vilja börja om, jag skulle vilja glömma borta allt för att upptäcka allt igen, jag skulle vilja vara 20 år yngre, vill jag verkligen det? Det är min sko som ligger på taket, jag slängde upp den där en dag för att jag var arg. Ibland blir man ju arg. Jag minns ingens läppar längre, jo, jag ljuger, eller, jag ljuger inte, jag vet inte om jag minns, kan minnas någon känsla i kroppen, saknar sen dina ord, saknar mina ord, saknar dina händer, saknar mina händer som tar, saknar ingenting. Kanske saknar jag bruset från storstaden, pulsen, asfalten, den Danska himlen, smogen i Paris, cigaretten i rondellen. 

Alltså utan att veta vad det ska bli så blir det ju något och det blir bra. Det blir ju en bok eller sju. Det är min tur. Måste bara hitta något att försörja mig på? 

Men jag saknar dig.

Den du va innan. Innan efteråt.
Skulle ju aldrig mer skriva om dig.

Ändå så kräver du, kväver, vill du, in i orden.

Så ok då. Egentligen finns inte du. Förmodligen har du aldrig funnits. Jag hittade på dig, för jag hade längtat så efter dig. Det var bara till dig jag gjorde ett hjärta i sanden. Den du va, innan efteråt. Den du är nu är bara en främling jag aldrig mött.