det kokar i huvudet

9 december, 2021 - 14:58

fast det gör det alltid

ett slags farväl till tjugotjugoett

9 december, 2021 - 14:51

Det finns en tunn röd tråd genom hela den här berättelsen. Berättelsen om henne. Hon kan inte själv avgöra om hon är Pippi Långstump eller Häxan Pomperipossa. Hon tar spjärn från botten, från såret, där alla skalbaggar bor. Skalbaggarna är nyckelpigor. Alla med sju prickar. Ni vet va? Det är något med siffran sju. 

---------------

Män. I olika storlekar och former. Överallt. Mest hängandes i träden som apor, som julklappar, dinglandes upp och ned i benen. Som dödssynder. Som vill komma in. In till mig. Sluta med det. Jag vill inte att ni kommer in. Fast jag vill, fast jag vill inte. Det är ingen ordning på mig. Vill ha, vill inte ha, vill ha. Vill stanna och lämna. Vill hissa segel och kasta ankare. Vill inte ladda kanonerna, men skjuta med Amors pilar som en jävla K-pist. Pang, pang, pang. Vill ge er kärlek men vill döda er alla. Döda. Borde kanske erkänna att jag är rädd. Borde kanske släppa in er.

Kära män som hänger där i träden som apor, som julkulor, som de sju dödssynderna. Ni ser så löjliga ut. Och det är något med siffran sju. Den sjunde vågen. De sju dvärgarna. De sju aporna. Ni dryper i höstfärger och rönnbärsklasar. Jag ser på er. Jag ler. Kära apor. Jag älskar er och erkänner; det är läskigt med män i grupp.

Men istället kommer Sidensvansarna och äter upp både er och rönnbären. De är alla lagomt jästa. 

---------------------

Det skulle kunna vara jag. Livet med en twistpåse under armen, livet utan kamera, livet. 

Det finns en tillit nu, till vägen, till tjugotjugotvå. Tut tut, här kommer jag. Eller tut tut här kommer du. För snart möter jag dig. 

V Ä N D P U N K T E N

1 december, 2021 - 16:40

Jag säger hej då till allt möjligt idag. 
Och H E J till allt möjligt också.