Jag har fortfarande sand i strumporna från Danmark. Katten sover i någon märkvärdig ställning, sover liksom på huvudet. Jag är trött på att vara ledsen, trött på att vara ofri. Till och med löven släpper taget.
Allt möjligt hittar jag inuti, saker som pågår, som längtar, som tröttnar, som vill.
Först kom jag på något, sedan glömde jag bort det. Kanske har jag tagit mig genom, kanske är jag på andra sidan. Livet fortsätter ju bara. De där räknade dagarna, sedan aldrig mer. Vad är det som är så svårt att förstå? Det som blir det blir. Köper tre nya skyltar, visa mig vägen snälla.
Klacken 3.
Väj om något står ivägen. Väj är ett rätt så konstigt ord, väj, väja.
Jag vill bara segla iväg, igen, i en tunna, på ett skepp, i en flaska, i din hand. Utan din hand, med mig. Kanske har jag med mig dagboken, min bästa vän.
Här i gränden redovisas det så att öronen blöder, visst, jag överdriver, antingen ska man överdriva, eller så ska man underdriva. Finns inget annat. Jag vill köpa en Fiskeredskaps Fabrik och jobba skiten ur mig. Alltid retar man någon. Och retas vill man ju.
Inte vet jag om det är du som gör mig så omöjlig. Jag är ju liksom en skärva, en uttorkad mask på crack, dubbel espresso, en ledsen liten fågel har flyttat in i mitt nyfärgade hår. Inte blev jag gladare för att jag färgade håret. Inte blev jag gladare av fågeln. Jävla höst, skyller på dig, dina färger som bara skriker förändring. Jag vill också. Förändras.
Igen.
Jag behöver andas.
Katten sover på sängen, örnen flyger runt och runt i rummet. Tiden pågår fast den stannat, livet pågår fast ingenting händer. Dina händer, minns inte dina händer.
Jag behöver luft.
Det betyder kanske paus, vet inte ens hur jag hamnade här? Flugorna har somnat in, pappa sover hela dagarna, jag vill också sova. Istället försöker jag orka mer, istället dricker jag coca-cola och får hjärtklappning, kroppen spårar ur. Jag vill bara promenera mig själv bort. Bara gå och gå. Nästa semester kommer vara så. En promenad.