Är som onsdags och fredags sorg. Ingen skillnad direkt. Det som bor i en kropp, bor i en kropp. Och kroppen har blivit hundra år. Eller snart femtiotvå. Så besvärlig ålder. Allt är besvärligt. Jag vet inte vad som sker. Mer än att det som sker det sker. Livet en omloppsbanan i universum, runt runt, ibland vill jag bara byta planet.
Är det möjligt?
Björnen sover och ett barn och jag tar mig fram och tillbaka genom rummen och längtar efter kärlek. Var tog kärleken vägen?
Som vanligt. Det är då livet händer.
Orkar inte med lagom och mellanmjölken. In i familjen kom Björn. Ni vet när universum väljer in något.
Här är han.
ÄVEN DENNA DAG.
Något ska man ju bära.
Barnen sover. Barnen är vuxna. Vad hände med allting under tiden. Hur kunde saker, tiden, livet, deras ben växa så fort? Hur kunde alla tre bli längre än sin mamma på så kort tid?
Jag saknar de där små händerna som alltid letade sig in i mina. De där armarna som ville ha kramar och som sträcktes upp mot mig.
Jag bär lådor fyllda med deras leksaker, tänkte göra konst av dem. Något ska man ju göra.
Någon förlorar.
Är du på väg att förlora mig?
Vaknar varje timme. Tittar på telefonens jävla fula feta nyuppdaterade siffror.
Jag känner mig så ofri att jag spricker i sömmarna. Spricker i leendet. Vill bara gråta floder, men var gör man det? Vem tar emot floder?