Det är inte lätt det här.
Jag skriver bok om kärlek. Eiá. Jag skriver bok om utanförskapet. Hans och Mullvaden. Det är jag som är mullvaden. Bodils eviga mullvad.
Hon fortsätter att vara död, precis som pappa och halva jordens befolkning som dock är levande döda.
Va snäll nu människor, så snällhet och ömhet och gör alla möten till något fint.
Kom igen, ge mig ett tecken!
Kanske var det för att jag slog huvudet, som jag inte kan sluta gråta. Kanske är det en kris, kanske är det du, kanske är det jag. Men nu orkar jag inte mer, orkar inte gråta mer.
14 dagars gråt. För världen, för tiden, för mänskligheten, för jorden, för alla levande som är döda, för alla som aldrig gråter, för männen, för stunden, för djuren, för elden, för dig.
Vad ska jag göra av alla mina tårar? Frysa in dem? Låta dem rinna ned på papper för att bilda mönster?
Varför gråter jag?
Och vad handlar det om?
Är det Lena?
Orkar inte se.
Orkar inte påminnas.
Orkar inte mer.
Särskilt den himelsblå.
I huvudet är det gräddnos.
De får heta Lena.
Hon heter Lena.
Som familjen Norén matar i lillstugan på Stormnäs. Lena äter långa maskar. Och hon har gjort illa sin vinge. Fast mest hennes hjärta har pickats sönder av kärleken. Sånt ska man ju inte hålla på med, tänker Lena.
Jag känner mig som en psykisk sjukdom. Förmodar att 2020 påverkat mig en stund. Eller så var det du. Eller så var det jag.
Förstås är det jag. Jag heter Lena och jag blev kär i grannen, vi bor i samma lägenhetshus, samma trapp. En dag så såg vi varandra. Sedan gick allt så fort, vi skulle gifta oss, vi blev kära, vi skulle bygga hus och ta på varandra hela tiden. Sen gick allt över och jag hann inte med. När hinner man någonsin med?
Mina små berättelser hinner med och gråten. Men nu ska man bli som GUD, resa sig upp igen och tänka mycket större än det mänskliga. Jisses vad alla är mänskliga på jorden. Även Lena.