Det kanske är modigt att söka. Kanske skulle jag blivit en hund som inte stod ut. Som bet alla för att tillslut springa ut mitt på vägen och bli påkörd av en bil? Hunden som tog självmord. Jag tänker på Benny och förstår ingenting. Jag tänker på Benny och förstår absolut ingenting. Han var ingen som skulle ta livet av sig. Jävla psykoser. Jävla död. 

Det är inte modigt att vilja dö, modet ligger i livet. Att välja livet, även om man inte har en aning, ska jag njuta mer? ska jag bara våga mer?? göra ännu mera tvärtom? 

Modigt är det att fortsätta göra det som skrämmer mig mest, jag ska skriva tills benknotorna sticker fram, inte behöver du älska, inte mig, inte orden, men jag behöver älska, måste lära mig att älska min ord, älska mig, för vad ska jag med hud? Klappa mig som katten då!

Jag blev ingen självmordsbenägen hund. Jag blev 47 år häromdagen och jag är en som skriver, en som gör, en som ser till att saker liksom händer, en som är ensam, en som går ensam där ensamma gått bort, en som brinner. Jäkla eld och jäkla jäkla mod. 

Hon ligger lite snett tvärsöver och dinglar med benen, Strindberg går fram och tillbaka i rummet, lite lätt irriterad som vanligt. -Vem fan är Maria Norén? 

Kan det vara så att jag är poet, tänker jag. Kan jag bara vara en som skriver? Sedan passerar jag tranorna som skriker och gatorna som tinar fram och luktar hundbajs. Proemnerar hårt och fort för att fösa fram orden i mig. Orden ska ut i fingrarna och kittla, sedan snurra runt i hjärtat, sedan tänkas lite, sedan blir det några rader. Kanske. Det rullar grus och och knastrar hård snö, det är grått och vintern vägrar släppa taget. Bodil dinglar vidare, Strindberg fortstätter. -Vem fan är Maria Norén? 

Kan det vara så att man lever ett helt liv utan att veta vem man är? Är jag klar? Ingenting med mig går ju ihop. Fast också det är ju att gå ihop. Hur vill jag bli ihågkommen? Är det ens relevant? Kanske som rebellen i mig, kanske som hon som gjorde som hon ville. Gör inte alla det. Jag kanske helt enkelt inte ska dö. Kom igen om 1000 år sa Majakovskji.  

Varför gör jag det? Har fastnat under huden på mig, i blodet, varför gör jag något alls? Tre svanar har landat nedanför kyrkan. Det är den 7 april och livet gapar efter mer. Eller efter något innerligare. Tre svarta svanar. Vem ska skriva om bergen och tjärnen och om allt som luktar i skogen? 

SKRIV DÅ KÄRRING ryter Bodil och Strindberg. Jag sitter och glor på dem. De är ju precis lika hopplösa som jag.  

Hela Sverige stannar upp. Håller andan. Vad ska hända nu? 

Jag promenerar tidig morgon förbi gravstenarna helt täckta i snö. Hallå där nere i gravarna tänkte jag. Hallå uppe i himlen tänkte jag. Barbro dör. Hela Järvsö sörjer, vem äger den sorgen? Alla vill visa upp sig med bild, på henne och sig själv, så märkligt fenomen. Barbro adjö. Alla äger sin egen sorg, den kan ingen tas ifrån.  

Jag undrar var kärleken ligger? Barbro, allas vår Lill-Babs var kärlek! Varm mot alla, snäll och ödmjuk. Gravstenarna är täckta av snö, hallå där nere, hallå där uppe. Vart tar de döda vägen. Barbro ska ju inte dö, hon ska ju alltid finnas. Pappa borde inte dö, han ska ju alltid finnas, fast han dog, och inte finns han mer, fast han finns. Den här senaste veckan har jag tänkt på honom så mycket. Vet inte riktigt varför. Saknar honom. Och när jag saknar så inser jag också att någonting inuti ropar efter något helt annat. Alltså min längtan är inte borta. Jag blir så trött på allt det stora, på skryt och på gillamarkeringar, på världsberömt och storheter och kändisar. Kärlek är precis allt annat. Håller andan. 

Vad ska hända nu?