Telefontid kl tio.
20 juli, 2017 - 08:13

Sverige stannar som om Sverige vore en klocka med dåliga batterier. Det är ju semester. Jag väntar på semestern som aldrig kommer. Aldrig kommer den. Livet är en bubbla som blåst iväg, till ingenstans. Medan ingenstans pågår väntar jag på telefontiden. 

Precis som när jag var sjuk. Då väntade jag på nattpersonalen. Klockan tio kommer nämligen natten. Nu är jag frisk. Kanske. Natten kommer lite hur den vill nu. Och jag erkänner. Jag blir svag av att ta i lite för mycket just nu. Det är lite för mycket. Ingenting blir roligt. För några år sedan gifte jag mig just denna dag. Inte vet jag vad som hände med livet? Något hände. 

Jag köper ett plåtskåp. Någonstans ska ju skåpet stå. Barnen sover och katterna går in och ut. Francis Bacon har blivit som en vanlig katt. Fast han sover inne på nätterna. Håll om mig, håll i mig. Annars kanske jag fladdrar bort. För allting fladdrar just nu. 

"Det är synd om människorna". Strindberg och jag frukosterar. Lika deppiga båda två. Sura, ledsna, som fastlåsta bergatroll. Inuti är det ett annat väder, en annan tid, ett annat liv. Inuti är det mullvadar och tunnlar och hemligheter. Inuti samlar konstböckerna damm och inuti groor idéer.

Telefontid klockan tio.  

Det är väl kanske någon slags sanning.

15 juli, 2017 - 22:44

Solen, himlen, sjön. Naturen är enorm, jag förundras varje dag, över dess superkraft. Gatan ned mot mitt hus, gruset, gräset, vidden som öppnar sig och sedan bergen på andra sidan. Själv är jag supertrött, fyra jobb kostar på.

Annars är folk lediga och rosiga om kinderna, lediga utan att ha bråttom. 

Bergen, sjön ligger som jordade i mina ögon. Lugna, stabila som sanningen. Fast sanningen är allt annat än stabil. Sanningen är som den är. Brutal och blå. Som någongs tunga. Två tungor har mitt hjärta. Två tungor har min sorg. 

nu
5 juli, 2017 - 10:05

Eftersom jag är ledig idag ska jag försöka att inte känna mig så tjock och ful och knäpp och dålig. Det tär ju lika mycket som ett tråkigt jobb. 

Jag väntar barn. 2001
5 juli, 2017 - 09:56

Går omkring i Vällingby och funderar på namn. Känner mig rastlös, blir trött av ingenting. Pappan till barnet, kallar jag för Oxe. Barnet i magen har tusen namn, för jag vet inte ännu. 

1980 fick jag min första dagbok
5 juli, 2017 - 09:45

Sedan dess har jag skrivit. Det tog alltså 36 år att komma hit. På en sida när jag gick i 3:an, alltså tio år, beskriver jag innerligt hur jag matar min kanin, Anton och hur jag provar mina examenskläder som jag hatar och hela examen som jag hatar. Men den sista meningen: sedan låg jag bara och tänkte. 

hon heter Marianne
5 juli, 2017 - 09:34

Hon letar fram dagböckerna. "Den sista tonen spelas upp på klippgatan i Stockholm". Där hon bodde 1995. Hon ligger i sängen och fantiserar om mannen hon träffade i Berlin. Han heter Daniel och kommer från Amerika. Men Daniel är inget roligt namn. Men han var fin. Men alla män hon träffade då, var fina. Samma som det där hungriga inuti, det hungriga gjorde alla män så fina. "Jag bär min kärlek som en rustning", skrev hon. "Jag ska ringa till pappa", skrev hon. Som jag saknar att ringa till pappa. 

Hon heter Marianne. Fast hon är jag. Jag är Maria med några nne efter. "Har gått och gått men mest ner". Ner i grottan 1995. Rilke och Berlin och livet följer motvilligt med. "Är deppig trots att det regnar". Mina ord då och nu. Så lika och så mycket jag. Hela vägen hit och tillbaka. Tiden. Läser en dagbok från 1995. Alla dagböcker ska nu ställas ut. Det börjar bli dags att fläka ut mig. "Jag ska sova. Somna hela vägen ned till Dalarna. För i Dalarna finns ingenting. Möjligen drömmarnas skog. På södermalm tar jag av mig mina strumpor och skor. Vad hjälper det? Ett liv i tunnlar. Bara saknad och längtan". 

det är juli

5 juli, 2017 - 09:11

Det är sommar och 12 grader. Det är lov och inget ledigt. Allting krampar sig, fast jag har nog roligt. Jag gör det jag älskar mest. Förbereder utställning, utställningar, både i kroppen och i bild och i galleriet. 

Hon heter Marianne. En salig blandning av det som är jag och det som är hon och så vidare. Ska försöka inte jobba med alla de andra fyra jobben idag, men allt blandas ihop. Som att vara och icke vara. Idag ska jag leka med barnen som har lov och leka med barnet inuti mig som behöver leka. Helst av allt vill jag rymma till Köpenhamn. För har man ingenstans att ta vägen så passar man bra där. 

Jag tatuerar in en morot på underarmen, för att jag kan. Som den mullvad jag nu är. Tugg tugg. Framåt bara. 

Det är juli och sommaren vill inte. Sommaren vägrar. Jag med.