Istället går hjärnan på högvarv. Promenaden som borde betyda vila, betyder det här: jag måste komma ihåg att plocka äpplena, ringa det där samtalet, skicka tillbaka de där paketet, redovisa, kanske borde jag starta ett institut för barns kreativitet, kanske borde jag bara göra en sak taget, typ fokusera på frågan kring att göra bilder av våld i nära relationer, jag slutar ju snart på kommunen, jag har sagt upp mig, kanske ska jag bara bygga det där huset och titta på utsikten, få ett lugn i allt som kokar, eller så behövs verkligen ett institut för barns kreativitet, för att säkerställa kvalitet och att konstnären får rätt betalt, kanske ska jag bara skita i allt, ser nypon och måste komma ihåg att plocka äpplen till mamma, stannar  och tar en bild, hösten är så vacker, som dina fräknar och ditt blonda hår, har du ens fräknar? Jag ser inga människor, men det kommer rök ur skorstenar, jag hör en tupp, hör hammarslag, hör en bil om andra sidan sjön, ser bergen som längtar, det är väl jag som längtar, sparkar i gruset, kråkan hoppar, undrar vem som matar kaninerna, undrar vad som händer bakom alla fönster, ser blommor blomma desperat, hör fåglarna kvittra desperat, jorden är desperat. Kanske mest jag. I deperat behov efter lugn.