att jag känner så mycket att jag blir rädd
känns som lava i bröstet
fast det kanske är stress och rädslor
osäkerhet och utanförskap som knackar på
jag känner så jäkla mycket för dig att jag blir rädd
du vet precis
känner samma
fina
och hjärtan
och smärta
och hur?
Stockholm var fint och fult och vackert och hemskt. Tyckte att det var för mycket människor på dagen, alldeles för få på natten. Alltid kände jag mig ensam och utnyttjad och utsugen. Det ska bli ett slut nu på allt. Kommer hem igen, tycker ändå att trycket över bröstet lättar och gråten i bussen och alla svar jag ger på frågor som jag hittar på att du ställer gör skillnad.
Allting har två sidor, ett svar är ett svar oavsett när det kommer och ett oläst meddelande är ett val som blir ett val. Skal på skal. Inuti och utanpå, en lögnare känner igen en lögnare. Jag går åt mitt håll. Släpp bara.
Du är ett lejon i frack. En pojke inuti. Jag tror och inte tror. Backar och svackar och löven faller och Delsbo vaggar och sjön är grå. Jag sitter klädd för min egen begravning. Orkar inte hålla på.
Jag måste jobba och jobba och jobba. Fast jag måste bryta och bryta och bryta mönster. Nu tysnar jag. Släcker lampan i taket för att tända upp inuti. Det där vackra hjärtat jag har som ändå vill det finaste. Inte jaga. Inte äta bytet. Inte störa. Det var kanske bara ett lur, ett påhitt. Något som förändrades. Chokladen smälte. Jag passade inte, passar inte, sedan hitta på. Sedan hitta rätt. Men varför följa med? Men varför stanna kvar?
Jag skrev en lång lista vad jag skulle kunna göra för konsten. För jag tror på konsten. Men i samma andetag förstår jag att jag måste ge upp en massa saker. Jag är bara en marionett i ett spel av känslor och makt och begär och hunger och tröst. Jag är en mullvad. Långt ned under jorden som drömmer att jag är en människa. Hon heter Maria och hon är levande.
När man är levande så törs man, och när man törs så blir man sårad. Av allting. Mest av rosorna. Det har blivit vanligare att lämna och gå än att stanna och bli kvar. Jag vill finnas. Men ingenstans finns platsen för mitt "finnas". Jag kommer inte jaga dig, jag kommer släppa taget och låta världen få dig att flyga.
Du fattar. Eller aldrig.
Orkar inte hålla på.
Skevt och fult. Orkar inte vara sann. Orkar ljuga.
Trasigheten berättar helhet.
Detta kommer sluta bra.
Slutar fort.
Och så vidare.
Ibland checkar jag in där. Käner mig som hemma i alla dina rum. Fast jag undrar ofta.
Men jag undrar alltid ofta. Hur ska det här gå till? I min famn vilar allt jag flyr från. Där finns inte mer plats. Fast i din säng vilar jag. I dina rum. Famnen full.
Hotell Hellberg. Rum för alla som vill. Jag har checkat in. Tittar i taket, tittar i väggen. Gul fin färg. En dag ska jag också rusta köket, eller i vilket fall måla ett skåp i fin gul färg och ställa in där. Eller så ställer jag dit din tavla. Eller min. Det är vansinnigt allting just nu. Det känns svårt att hinna med. Fast kanske jag hinner. Jag tänker sova i alla rummen. Som om jag vore värsta prinsessan. Sova lite där, och lite där och lite här. Som om din famn skulle vara öppnare än andras. Vad vet jag om din famn?
Jag checkar väl ut igen.
av livet
tittar ned
på livet
som pågår
samtidigt svider det och sticker, gör ont
samtidigt är det mjukt och fint, så bra just nu
samtidigt händer ingenting
samtidigt händer allting
fast för lite
alltid för lite
tittar ned
klättrar fast simmar, fast dyker, så ned i tunnlar och vilse i ljuset och mörkret
och så ett hjärta ibland som vill nå fram
tickar som en bomb
Jag är fröken o-balans. Fröken mycket. Och runt, runt tumlar havet in genom örat, ut genom det andra. Yr är jag. Ständigt. Du målar i färgen gul. Jag målar instrument. Världen knackar på och vill in. Jag arbetar, stör inte nu. Låt mig leka ryskt enmanna punkband med enbart blås. Låt mig stänga av, stänga in, barnen växer upp, fina, fullkomliga, fria. Flyg nu. Jag med. Stänga av, stänga ute. Jag simmar och simmar. Låter mig omslutas av dig och havet och yrseln och för mycket, som jag längtat efter för mycket. När livet är för lite, trillar ändå räkningarna in, och förkylningarna och idioterna. Jag är fröken fri, fröken fräken, fröken ur, fröken o-balans. Mycket vill ha mer. Fri vill vara friare. Och dina ord som smeker, kärleksdikter som skriver om läppar, mina läppar, dina läppar. Läppar, läppar, läppar. Imorgon kommer barnen, imorgon kommer andetagen lätta, som varit så tunga. Din tunga. Som slickar.
Stå ut, stå upp, stå rak, fall. Jag faller för dig, faller för mig. Faller och faller och faller en fallar alla.
De där ögonblicken som skulle kunna väga upp alla idioter.
Dina ord. De som kan eka. Smeka. Slå som ett hjärta. Leker.
De måste väga mer i skålen än allting annat. Mer än idioterna. För ni är idioter, de flesta av er.
Inte du. Vem du nu är. Du är bara knäpp. Som knäppkorv. Som vilken jävla knäpp melodi som helst. Du är som musik kanske. Och jag blir knäpp och du blir knäpp och världen blir knäpp. Precis som blomorna som knäpper iväg frön. Det är väl kärlek. Var den nu är. Lurar den kanske i buskarna? Leker titut.
Jag drar fingrarna genom livet, genom sanden, i jorden, genom håret. För att hitta dig.
Borde ju vara lite lungt nu.