Bloggarkiv oktober 2016

att diska sig genom hela disken, livet, tiden, timmarna som ändras, ljuset som kommer och går

sedan du som trippar runt i livet som en liten kattunge, inte ta ansvar, inte alls, bara inte ha ont längre

att leta ljuset i tunneln, det minns jag, det var så skönt i tunneln, sådan frihet, och kroppen gjorde inte alls ont längre, i ljuset, i tunneln

sorterar strumpor som längtar, sorterar drömmar och tankar som vill söndra, härska, styra, inte kan livet styras, val kan göras men inte härskas, du fladdrar omkring som en våldnad, som död, som liv, som te-kokaren som bubblar, som mina lungor så självklart frånvarande är du 

och ändå fortsätter valen, mot ditt håll, dit vill jag gå, fast jag vill gå åt mitt håll, så går jag mot dig, närmare, nära

du säger bara att det är bra, allt är bra, livet är bra, du är bra, det du gör är bra, var sanningen tog vägen vet väl inte jag, den är inte min, den är din, även om du när dig på lögnerna, de där ådrorna, de där trådarna som behöver sina droger, sitt gift, sitt sex, sitt driv, du behöver, jag ser på och nickar, värderar inte, försöker bara inte höra till 

sedan går åren och håret blir gråare, kroppen ändras, tiden upplevs annorlunda, lyckan är ett isflak ute på sjön om våren, lyckan är min andra ände, och jag skrattar åt tillståndet, skrattar åt mig, det finns en klubba, polkagrisklubba, den är det ju bara att slicka i sig, även om man hatar socker, hatar sött

du är inte söt, du är ganska grotesk, som ett monster, mitt monster, snart äter du upp mig, och huden och läpparna och sedan finns inte suget mer

Det är så enkelt att vara jag. Allt jag vill blir av. Jag är liksom jordens nav, hav och det som får tiden att röra sig. Det kretsar i mig bara. Jag är supergud. Bättre än den vanliga guden, naturligtvis. Jag styr, domderar, bestämmer och regerar. Vem vill inte ha det så? Det är mest för mig allting blir bra. Men räcker inte det. Jag lägger liksom in toner i huvudet på folk, så slipper de tänka. Det blir kanske musik eller ljud i vilket fall. Alla liksom nynnar nöjt och nickar till svar, lite halvdött och slött. Det är så lätt att styra alla andra, styra väder och vägar och vrångheten hos mänskligheten. Är människor onda eller goda? Eller är människor inte klara med att dela in sig i grupper. Människor mig äckla. Som kryp, som myror, som styrdon. Så lättlurade. Så blåsta. Så urholkade, så där gapande som fåglar. 

Supergud, som ett luder av lur. Som riddaren i rustning,  reser jag och faller aldrig mer. Har aldrig fallit. Människor nynnar på led. De bara går över kanten, sedan aldrig mer. 

Låt mig ha det. Låt mig vagga fram som en pingvin. Dricka vin. Glasögonen hjälper sådär. Mest vill jag kräkas och jag får också ont i nacken, för jag måste hålla huvudet så snett. Jag längtar efter kärlek också. Det är sant. Jag erkänner. Jag är som spik som trillar ned från himlen. Jag trillar och trillar. Försöker göra rätt grejer, rätt för mig, väljer bort, väljer inte någon. Alla får dra, gå. Stick. Försvinn. Jag försöker inte dö. Dör gör jag hela tiden. Men jag vill så många saker. Dansa i ring. Dansa tätt, alldeles nära. Eller rymma. Jag borde ha en tam tiger. Så jag får vara ifred från alla dårar. För dårarna hänger i träden som apor och de stirrar in. Jag ska skriva fem timmar om dagen. Skriva om pung-råttorna. Om Bodil. Det är jag som är Bodil. Jag sitter i Frankrike och tänker på en ganska förvirrad kvinna i 45 års åldern, hon heter Bodil och bor i Delsbo, fast nej, vem är det som heter Bodil, hon i Frankrike eller jag? Jag vill inte kalla mig något, men kallar mig ibland konstnär, ibland författare, ibland arkitekt. Jag är Bodil Blå eller Bodil Båg. Minns ni henne. Polis P då? Han som sa att jag körde utan bälte, fast jag körde med bälte. Han som skrek och drog mig i håret. Som ville bjuda mig på middag. Som tvingade mig att boka ett hotell. Jag vill bara få vara ifred från mitt eget huvud. Från mina egna tankar, från rösterna. Från huvudena som tittar ned och säger åt mig vad jag borde göra eller inte. Jag skiter väl i er. Jag tror mest på djuren. På djurbenen, de jag har att gå och springa med.Jag springer väl aldrig. Och jag måste få vara ifred. Låt mig vara. Låt mitt huvud vara. Eller om du har ett bra huvud så kom. Kom. 

allt är som vanligt