Bloggarkiv oktober 2016
den här texten skrev jag här i maj, men den behövdes liksom igen
Jag glömmer bort att livet är det som händer på riktigt.
Borde jag inte vara mer närvarande i det som är på riktigt?
Ibland känns det som om Bodil är jag. Inte är jag hon.
Men ibland är hennes ord så lik mina. Inte är de mina.
Ibland är det jag som skriver mina ord. Inte blir de hennes.
Fast hon skriver om dig, som hon stulit dig, som om det vore du. Inte är det du.
Du är min du. Fast inte min är du.
Jag glömmer bort hur det är att älska.
Jag glömmer bort kärleken. Fast jag kan inte låta bli att känna kärlek till dig.
Hopplöst.
jag kommer aldrig fram
känner mig hemsk mest
som en vårta
som en tårta
som tjock och flottig och rund och fet
som en ful fisk
som fiskfjäll i munnen
som fiskben i armen
känner mig trasig som molnet som grät
trasig som båten
som löven som faller
faller en så faller alla
känner mig svag och törstig och tjock
och ansiktet är för runt
som en pumpa
som en rumpa
och hakan är dallrig och
jag är gammal
som en gren
som en trumpet
som ett tvättställ
som gröt
jag kommer aldrig
fram
kommer aldrig duga
sluga
ruga
huga
hösten och vintern
och den där perfekta naturen
löven som faller långsamt, sjön som brusar och speglar och bergen som tronar och toppar och töjer
det är mörkt på morgonen
jag ska åka och åka
hela morgonen
Det blir som det blir.
Du kan ta hit tiotusen bengaliska eldar, du kan ändå inte hindra det som sker från att ske. Jag funderar inte mer på det. För det fanns kanske aldrig någonsin en sanning. Det var erövringen, att vinna, att få det du ville ha som var sanningen. Kvar står jag. Erövrad, fallen, skjuten. Död. För det är döden jag vrider och vänder på. Döden med sitt lätta täcke, sitt lätta anlete, sitt lur. För visst står döden där och väntar. Eller är det jag som väntar. Väntar jag? Är jag en sådan som väntar? Det är bara du som väljer bort mig, säger du. Så. Alla andra väljer dig. Vilken tur. Så du inte står ensam kvar, med alla erövringar.
du är mitt flytblock
du
ibland blir det inte mer än precis så här
ibland går ingenting ihop
7 dagar och 7 celler
och du
och du
och du
det blir 15
tillit till andra
Det enda som tycks fungera är naturen. Det blir mitt täcke och min hud. Jag håller hårt. Stockholm har varit toppen, ändå har jag aldrig känt mig så ledsen som när jag sitter på tåget hem. Det är så mycket som saknas, som inte är sant, som måste ändras. Tillit till andra. Förstår den inte alls. Förmågan förlorad. Men sjön ligger där och bergen, träden. Allt det där på andra sidan, är ju också på min sida. Men idag hjälper inte det alls.
Min kropp.
Kanske är min kropp ett slags vapen för att skydda min natur.
Min själ. Min natur?
Min själ den stinker av brännvin. Min natur stinker av annat.
Kroppen håller uppe kläder och humör. Allting svänger som vägarna i kartboken. Du läser mig. Pekar åt olika håll. Vi far över backar och krön mot havet.
Ibland ler jag mot spegeln. När jag lite flyktigt passerar. I flykten duger jag. Mot havet.
Konturerna är vackra, nästan som landskapet. Vi rör oss mot norr nu.
Naturen bäddar mina kinder röda. Bäddar mina lår varma. Bäddar kudde och täcke i sängen.
Lappen du satte upp på dörren, trillade just ned. Hej då, skrev du innan du gick.
Lappen som just landade framför fötterna. Det är väl där jag börjar. Vid de nakna fötterna.
Eller börjar allting med en hålig kofta som jag trätt över huvudet. För jag står och fryser längs vägarna.
Och jag känner mig osäker, jag är osäker. På låren, benen, håret, ådrorna, brösten, magen, fingrarna. Allting sitter ihop som ett nät. Spindeln kryper runt och biter. Biter och biter.
Det hade varit fint med nyanserade kartor. Ett Gps som leder till en plats vi aldrig besökt.
måndag
det är något bara
något allmänt bara
förmodligen spärrarna
till naturen
till havet
till dig
det är något med vissa former
det är något med hoppet
som blivit ruckat
förändrat
fast
inte
men alltid så
något annat
alltid så
tant gunvor ligger på skogskyrkogården
