Men vem kan begära ordning? 

Inte ens Gud. 

Allting händer i kroppen. Ungefär alla åren från 1988 till 2022. Vad borde hända först? Vi borde göra slut. Vi borde kasta allt. Be om förlåtelse. Göra alla fel. Vi borde få panik. Vi borde undra om vi kommer minnas varandras händer. 

(För en dag dör vi. Det vet jag.)

Jag undrar. Minns jag ens nu, dina händer. Kanske är jag rädd för det. Att förlora mig själv utan minnen. Som pappa. 

Jag bränner handen i ugnen när jag lagar mat lite stressat till mina tre rätt stora fulla dvärgar. De är ju alla numera längre än jag. Det är något med att bränna sig. 

Du bränns.

Idag mer än någonsin. 

Antingen har jag förändrats eller så har du. 

Jag känner inte paniken längre. Jag ser åt ett annat håll. Accepterar allt jag känner. Jag kommer inte stoppa undan en endaste känsla. Jag vill leva. Jag vill bada i ost. Jag vill hångla insmord i choklad. Eller så vill jag hångla med choklad. Som att få habanero i fittan. Eller som att odla papaya i Österlen. 

Tänk om jag glömmer bort dina händer? 

Jag är förtionio nyanser av brunt. Allt från bajsbrunt, till brunt till smådjurskrematoriet. 

Idag ska det äntligen gå över, eller så ska jag gå under. Du är så närvarande. Jag är så närvarande, som om allting skriker inuti, allting vill. Fast jag är helt lugn. Hittar mitt tillfälliga pass från 2011. Jag ser så glad och lätt ut. Jag var kärlek. Jag är kärlek. Upptäcker på Arland kl 03 på natten att passet gått ut. Gör ett nytt på stationen alldeles nära flygplatsen. 03.27 stämplar jag ut från Polisen, 900 kronor fattigar mot Paris. Mitt älskade Paris. 

Min kärlek slutar inte. Den har ingen hejd i kroppen. Jag kräks kärlek. 

Längtar efter dina händer. 

Efter din doft. Efter de där läpparna jag inte längre minns. 

Jag blir kanske mest nyfiken. Eller både rädd och trygg. 

Tänker att ingen ska förstå mig, ingen ska förvänta sig mig, jag ska liksom förändras, slå som nattfjärilen. Hålla mig undan frosten och överleva. 

Kom och hälsa på mig om tusen år. 

Kom och väck mig ur min törnrosa sömn med dina läppar. För inte är livet nu. För när jag trodde att jag förlorat allt insåg jag att jag inte ägde någon sorg. Man skulle kunna säga att det brister inuti. Knoppar slår ut och det är vår. 

Min vår. Fåglar bygger bo i håret. Jag är mitt eget Brott och Straff. Och en dag gör jag en utflykt, inga bilköer, bara rak motorväg, allting ovanligt angenämt. 

Rakt in i ditt hjära. 

Hoppas du pallar.

Hoppas du står emot. 

Hoppas du penitrerar mitt huvud. Fuckar upp mig. 

Knullar mig mot väggen. 

Som att begå ett trafikbrott när polis P tar mig längst med väg 84. VÅLDTÄKT skriker jag. Men vem tror på mig? 

Nu kastar jag allt. Åren 1988 till 2022. 

Det blir 3865 säckar och några tidningsartiklar. 

Att få glida iväg utan krångel. 

Låter nästa fint att dö.