Allt är möjligt. 

Allt kan ske. 

Tid och rum existerar inte. 

Det är vår!

Bodil ser på medan jag skriver. 

Vi försöker förstå vem jag ska vara. 

Jag försöker. 

Ge mig en öde Ö eller ett vadderat rum. 

Vill du det? 

Tänk om du vill det. 

Fläta ord mellan oss. 

Flätas.

---

Trots att jag inte äger min sorg. Så gråter jag.

---

Natten kommer klockan tio. Natten beväpnar mig med vingar. 

Precis som på sjukhuset.

Precis som att ligga där och hålla på att dö. Precis där vill man inte att verkligheten ska ta över.

Då lyfter man i stället. 

Dit vill jag. Till platsen där vi berusas av att ingå i mänskligheten. Att ingå i drömmen.

Vingarna ger tillit. 

Var lever vi mest egentligen? I det som sker för stunden, i det som sker sen eller i det som ger vingar.

Inte heller nattfrosten tar nattfjärilen som slår och slår, istället dör den där mot lampan, medan den slår och slår. Sakers natur.

Och somnar gör jag. I drömmen är det skönt och linjärt, långsamt uppåt. Jag hasar i tofflor till skrivbordet.

Där sitter jag och skriver. Flätar något. 

Hösten låter leran forma mig en ny byst. Ett nytt hjärta, plats för nya sår och nya plåster.

Ingen tar livet ur hoppet, ur revolutionen , ur rebellen. 

Annars skulle inte film bli till, intet verk skulle finnas, konsten skulle dö. Orden skulle lämna oss för alltid. 

Jag är människa inte gud. Jag är människa inte nattfjäril. Det finns lite i livet som är linjärt. Livet är måleri av brokighet, hur skulle vi annars någonsin sjunga? 

Min ton ligger under dina naglar. Vi kan kalla det smuts, sorg och kärlek. Där under kommer dina ord. Hoppas du säger ja. 

Under tiden lever jag ett liv jag inte vill leva.

Under tiden längtar jag efter händer som aldrig mer tar på min kropp.

En katt vill man ju klappa. Så fort man ser den.

Klapp. Klapp.

Att dricka vin till frukost.

Att dricka vin till lunch.

Att dricka vin till middag.

Att dricka vin till kvällsfika. Som välling.

Jag står, jag går.

Jag är en sådan som ser på.

Jag står.

Folk blir irriterade på att jag nämner - jag - så många gånger i en text.

Texten är till min utställning.

Vad vore min utställning utan mig. 

Kan man ju undra, eller hon som blev så irriterad kan undra. På jaget.

Jag tycker om jaget. Vad vore livet om inte jaget fick plats.

Även om jag ser på.

Även om de är er lycka jag publicerar i mitt inre.

Det är er jag reflekterar i mitt jag.

Eller?

Nu har jag sedan länge klivit ur sängen.

Det är inte vin jag dricker, det är ketchup jag smetar på kroppen.

För att jag ska fotografera.

Naket.

När jag skrev en text en gång i tidningen.

Så skrev jag att jag åt män.

Massor av män hörde av sig.

Förälskade och nyfikna på personen i texten.

Hon i texten, skrevs ju i jag formen. Jävla jag-form.

Jag äter inte män. Inte ens på onsdagar.

Jag är vegetarian.

Det är inte vin jag dricker till kvällen, det är vatten.

För jag har lästa att 20 % av alla som behandlats med antibiotika vid inflammerad blindtarm får det igen inom två år. En inflammation alltså. Jag skulle vilja vara med om en inflation. Det skulle göra mindre ont.

Ont gör det när andra lever sina liv.

Ont gör det att inte leva sitt eget liv.

Liv.

Liv.

Liv.

Vi kommer ju vara döda jätte jättejätte länge.

Länge är så lång tid att det inte ens går att förstå den.

Männen står på kö.

Det knackar och vill in.

Jag vill inte ha in dem.

In får de inte komma.

Aldrig nära. Nära står jag inte ut med.

De får hänga och dingla i träden om de vill se mig. Som apor. Sådana män.

Jag måste vända, hemåt, koka potatis och sätta v-tecken på några av alla mina listor. Jag måste vända hemåt för att jag längtar efter att du ska höra av dig. Att dina händer ska ta, ta bort längtan, frågor, undringar. Himlen är utan tak idag, solen tar sig över trädtoppar och vissa berg.

"Gud är en stor kanin." Hoppandes över isen, vit som snö. Jag jagar gud. Hemåt. Mitt hus ligger precis vid sjön, som om det nästan guppade på vågorna. Eternithuset. Skala potatis. Skala av. Skal på skal. Som älskat. Som kommer älska. 

...

den varelsen som sover ensam vaggas av alla de varelser som älskat, älskar och kommer älska 

...

Sven heter bara Sven. Han och hans kedjerökande morsa har inte råd med någon semester. Morsan måste operera åderbråcken. Morsan försöker sluta röka. Morsan arbetar jämt. 

Jag försöker bedriva tiden med min transistorradio. Spelar in små reportage. Spelar in min poesi. Det är inte lätt att vara bara 8 år och så begåvad. Det är inte lätt att fantisera om en farsa jag aldrig träffat. Kanske heter jag bara Sven efter honom. Jag heter bara Sven. Morsan fikar med gamlingarna. Solen skiner och jag har aldrig varit till havet. Tänker att de är stort. Havet. En dag ska vi resa dit. Jag har sommarlov som alla andra ungar. Men jag har det inte som alla andra ungar.

...

Jag letar citat för att hitta något att hålla i mig i. "Mina vänner mullvadarna." Det är ju Bodils ord. Mullvadarna gör inget ont.

Det är någon som har stoppat ett spelkort i min stövel. Hjärter 8. Barnen hostar och febrar av sig. Isen dånar och bandet spelar på andra sidan sjön. Alla undrar varför jag inte är där. Mitt favoritband och allt. 

Flax flax. Kroppen min boning. Tänk att den är så nödvändig. Host och host.

Mullvadarna lurar ned mig i hålen igen, så välbekant, så skönt, så mörkt. Jorden. 

Sedan dina läppar, och dina händer. Fuck me. Mullvadarna är som kossorna. Om man nu är bonde. Jag är bagare. Fast utan bröd. Jag skriver för att jag inte kan låta bli. Jag är en som skriver. Vad ska vi kalla mig? Skriver man så skriver man. Jag är man. 

...

I mormors låda i köket bor det en liten man, honom tar man fram när man ska öppna omöjliga burkar och korkar. Han är bäst på det. När burken är öppnad, stoppar man tillbaka honom i lådan. 

...

På toaletten på stadshotellet i köpingen gömmer mannen med kostym sina tre pistoler bakom handfatet. För nu jävlar ska det skjutas. Han super sig lite full först. Och råkar prata lite för högt om sina gömda pistoler. Inte ska man prata högt om sina gömda pistoler om man vill skjuta hej vilt. Sedan kommer polisen. Han försöker dölja sina tårar. För minns det. Alla bär vi på något smärtsamt. Det är ju lördag.

Vad borde vi egentligen prata högt om? 

...

Barnen flaxar och hostar. Nu måste det borstas tänder och borstas hår, och hoppas att vi får rymma i drömmen. Det där mörka tunnlarna, med alla våra vänner, mullvadarna. Flax flax och det slarvas med maten. Lax och mackor. Och i samma andetag som jag håller på att ta reda på vem jag är, så är jag ju någon, och du är någon. Vem du nu är. Du både finns och inte finns. Onsdag. Man säger ju att jag är ett onsdagsbarn. Det är ju perfekt.