Bloggarkiv juli 2013
Alexander Katourgi skriver för kossan
Bokmässan/ordmässan/ordmanifestationen/bokcirkeln/självförhärligandet/det muntliga försöket att bevara skriften/författarträffen/AA-mötet börjar snart. I min ånger att jag inte tog med mig fler tryckta texter smiter jag in på Kulturkossans blogg och skriver av mig.
Jag är med i programmet. Det känns spännande. Min elokvens (för att vara elokvent) är föga jämförbar med flera av namnen som finns här i dag, och därför anklagas jag helt enkelt för att vara en ordpolis. Det finns negativa konnotationer till ordet i dag, men hur ser närvarande författare på sig själva? Är de med eller mot ordpolisen?
Vad är jag? Jag som börjar meningar med och, men gnisslar tänder när någon stavar diskussion med t.
Språket ska vara klart, om man nu inte faktiskt strävar efter oklarhet. Somliga så kallade ordpoliser (herregud vilket ord, kan vi inte säga språkfascist i stället?) håller benhårt på en ofta arkaisk byråkrati som varken Svenska Akademien eller Svenska Språkrådet stöder, just för att den bara bidrar till att göra språket krångligare. Det är den sortens språkfascister som är på fel spår.
Samtidigt är språkfascister inte särskilt ansedda även i oklara språkområden, som de högtravande/flummiga/symboliska skönlitterära. De enda platser språkfascister kan finna en plats tycks vara i sina egna hem, på diskussionsforum online eller möjligtvis på insändarsidor -- och där blir de prompt nedskjutna, eller så kommer några likasinnade och lägger ved den elden som är deras vrede över att någon sa "hen" i stället för "han eller hon".
Jag är ingen hejare på metaforer.
Svenskan lever! Och om den här manifestationen behövs för att bevarandet av ord är hotat så har jag sannerligen missat funktionen av de förevigande medierna. Men jag klagar inte, lite kulturutbyte mår man alltid bra av, det behövs ingen bättre anledning än så.
Maria och Anna står här och pratar om favoritord. Påminn mig att jag ska skriva något om favoritord när tillfälle ges. Det är ett spännande ämne som jag har åsikter om.
Och eftersom att jag är helt utan skam så tänker jag tala om för er att kika på min språkspalt på hälsingetidningarnas kultursida varannan lördag. Till exempel i dag!
nattfjärilen slår och slår
mellanrum
tomrum
rum
Jag sitter vid sjön medan mina barn badar. Dellen leker och hoppar med dem. Jag ser på. Tänker på min döda far. Så ofta jag önskade att han var närvarande. Så ofta jag önskade att jag skulle kunna tala med honom. Men döden är något avgörande i livet, döden flyttar inte en endaste gräns. Den är bara ett slut. Inget nytt, inget gammalt, bara slut. Jag minns min fars leende, hans brunbrända rygg, hans vältränade kropp. Jag minns vågor, hav och fiskdoft. Ibland irriterar minnet mig. Jag längtar efter nu och nu. Men han finns i inget nu. Barnen skrattar, stänker och sveper livet i sig. Jag ser på. Bergen är så blåa som de kan bli. Livet stänker och stänker. Jag ser på. Pappa hade helt säkert sagt nej. Och han hade sagt nej säkert två gånger. Och så hade jag gjort det i vilket fall. Min pappa sa alltid nej. Alltid nej. Jag sa ja. Mamma sa ja. Jenny minns jag inte vad hon sa. Jenny är min syster. Hon var alltid så söt så att man ville äta upp henne. Jag var alltid så ful så man ville slänga bort mig.
Av fulhet kommer något annat.
Något som slår och slår.
bohemjävel
som en slags melon
som rosévin
som vattnet här nedanför som krusar sig
som en rörelse
rädd för att dö rädd för att leva
vad blir kvar?
söndag
Och så lämnar jag bort barnen ännu en dag för att få ihop det med allt. Arbeta varje dag, alla dagar, runt, runt. Känns som om jag fastnat i en mardröm. I ett mönster som inte går att bryta. Och för varje varv bryter jag istället sönder något inuti. Som en köttkvarn. Som utan andetag.
Och så lämnar jag bort barnen ännu en dag för att få ihop det med allt. Allt mitt arbete. Men nej, nu vill jag inte det längre. Inte alls. Och så lämnar jag bort barnen. Men nej. Jag vill vara ledig idag. Och så lämnar jag bort barnen ännu en dag. Nej nej nej, jag vill vara ledig idag. Och så lämnar jag bort barnen ännu en dag för att få ihop det med allt.
lite till bara
och så lite till bara
lite till
lite till
lite till
jag läser om mig själv i tidningen
Ser mig själv på bild, undrar vem hon är. Vem är hon den där på bilden? Läser några rader som står under. Börjar tänka på annat. Barnen är här, fyller mina rum med vildhet och skratt. Fyller mig med mammarollen. Den rollen känner jag väl igen? Dammsuger, diskar, tjatar, tröstar och håller om. Säger ifrån och tjatar lite till. Jag känner inte igen mig själv någonstans.
Du försvann ganska snabbt. Vi hörs inte längre. Mönster bryts. Jag känner inte igen mig själv någonstans.
orden seglar iväg i en tunna
Jag plockar ned en tidning från tidningshyllan i affären, en tidning jag aldrig tidigare hållit i. Teknikens värld. Känns nästan som om jag plockar papaya odlad i Österlen. Jag bläddrar och doftar. Jag ser mig själv plötsligt utifrån, ser på mig själv som om jag var någon annan som gick förbi mig själv. Det är så ofta nu som jag undrar om jag egentligen är död. Som om jag är på väg att lämna. Nästan genomskinlig. Blek. Inte mager. Bara blek. Bilsidorna bläddrar jag igenom långsamt.
Tänker att man borde göra ett konstprojekt med Teknikens värld. Kanske borde jag skriva om bilar, jag som inte vet något om bilar. Kanske borde jag göra konst av bilar. Av däckmönster, backspeglar, plåt. mattor, motordelar. Stapla bil på bil utan att det blir en skrothög.
Jag längtar efter mig själv. Det var så länge sedan jag tillbringade tid med mig själv. Döden sveper kring mig konstant, som om den viskade mig i örat. Jag ber den hålla sig undan. Ett tag till bara.
det är så skönt att gå
Rörelsen, steg på steg. Tankar som fladdrar fritt och vilt. Och så ögat som ser något nytt, en annan tanke. Steg på steg. Att gå är en befrielse.
jag fortsätter med att fundera
Det är som om han som jag möter i affären är någon annan. Klart att det är så. Det var så länge sedan du var du. Den där människan i affären, han som säger - hej Maria, den människan är en främling. Jag hade inte sett honom om han inte sagt mitt namn. Jag har faktiskt ett namn. Maria.
Jag glömmer att fråga hur han mår. Ursäkta att jag inte frågade.
Men så minns jag igen. Människan jag möter, han är inte du. Men alltid så kommer du stå mig nära. Närmast.
Men du finns inte mer. Och heller inget nära. Har nog aldrig funnits, bara jag som hittat på. Ibland önskar jag att jag aldrig skulle ha mött dig. Det blev liksom så stora skador på mig. Det blev liksom det.
livet blåser
Jag funderar. Låter allting tystna. Känns skönt. Friheten lägger sig vid mina ben. Jag vadar genom ett hav. Jag badar genom mitt liv. Naken. Livet blåser.
?
Det här är bara en lek väl. En lek med ord.
- 1 av 2
- ››