På Stadshotellet sitter det 24 gringos och äter kött.
Vi försöker komma på vad de pysslar med. Åkeri?
Du gringo, ska inte tro att du är något.
Jag äter en chokladtårta och dricker en kopp kaffe efter maten.
Gringos stirrar, 24 stycken.
Jag går på toaletten, gringos stirrar igen. 24 stycken.
Hela livet är en gringo.
Och hör hemma i revloutionen.
Eller i kommunhuset, eller i drömmen.
Lite längre in i vrån. Lite längre ned i gropen. Håll om mig.
Gung gung. Du måste förstå, fast du förstår ingenting, du gör efterkonstruktioner, bygger hus av spelkort, bygger liv som raserar, mest ditt eget. Inte mitt alltså. Hat föder hat. Jag odlar mest pappegojor och tomater och ibland odlar jag en gångstil som man stör sig på. Kvinnor som vill något, vill något. Mest vill de ligga.
I kommunhuset, eller i drömmen.
Kvar står jag. Tänker inte. Vill inte. Vägrar. Blir vrång. Ligger snett. Det vräker ned snö, vräker ned tårar, vräker, vräker, bräker. Bääää. Bäähää. Februari ögonblicken är som vilken actionfilm som helst. Det är mullvadarnas fel. Någon måste vi ju skylla på. Jag längtar hit och dit, bort och hem, över och under. Gräver och gräver. Bääää. Bäähää. Flocken står och bräker och vräker och bräker. Nästan som en melodi, nästan som melodifestivalen. Hur man nu kan ställa upp på den där skiten? Israel som bara det senaste året skjutit 56 palestinska barn. Bojkotta hela skiten. Titta inte ens. Lägg ned. Lägg av. Sluta. Människor skärp oss. Saker går sin egen väg om man låter dem gå sin egen väg.
Snön vräker och vräker, plogbilarna hinner inte med. Livet hinner inte med. Banksy står och målar råttor i någon korsning i hjärtat av Palestina. Bodil sitter framför elden och försöker få mullvadarna att sluta. Skärp oss mullvadarna.
Du borde skriva människa. Du borde lägga ned allting annat och låsa dörren och skriva. Låta ditt hjärta blöda som persikosaft.
Kvar står jag. Ska bara hitta modellen för hur allting ska gå till. Sedan ska orden få all plats, kanske någon bild också får plats, kanske jag får plats. Plats får plats. Vräk, bräk och bräk. Klagomuren låter hälsa: sluta skyll på alla andra, ta ditt eget ansvar. Bääää. Bääähää. Sedan gick det ett helt liv och inget hände. Bara vinden som vred sig i björkarna, bara sjön som krusade sig nedan för berget, bara ängen som blev grön, år efter år, bara bergen som blånade, bara livet som hände.
Mina löständer sitter snett. Mitt hår tovar sig, fast jag har ju hår, tånaglarna går inte att klippa längre. Och jag tänker exakt samma tankar hela tiden. Min kropp beter sig som ett berg och jag hatar. Jag är väl den där typiska mannen som hatar. Det är liksom det enda jag känner igen. Känns nästan som kärlek. Hur nu kärlek egentligen känns. Jävla politiker. Jävla kvinnor. Jävla alla andra utom jag. Jag ska ta patent på hat.