Bloggarkiv april 2024
Man fortsätter att vara ett väder.
Solsken och blommande habaneroväxter är man. Man är regn och kom-ihåg lappen på handen. Man är torka och plåster och åska och smek.
Det blev fredag också denna vecka. Som blomsterblandningen är man både ätbar och giftig.
En liten gnutta salt i såret.
Ett evighets mysterium är det. Såret, livet och håret. Tunnare och tunnare och tråkigare och tråkigare. Såret som växer och krymper om vartannat. Som skillnaden mellan ett eller två ord.
Idag hinner jag allt, en sån dag. Sjön trevar sig fram, långsamt släpper isen. Himlen är grå och bilarna fortsätter att passera. Allt som måste hinnas, allt som aldrig hinns. Suckar och tårar på fönstret. Syrenen har knoppat sig och det luktar våt asfalt på promenaden. Gruset ligger lite här och där som minnet av vintern men sommardäcken är på och redovisningen påbörjad och diskberget är borta. Kajorna leker och Björnen morrar i fönstret.
På handen ett sår. Nästan som ett spår efter dig. En gnutta salt att strö på allt som gör ont, för att känna hur lätt allt annat är. Allt som aldrig gör ont. Det är torsdag och april och april är en ganska fin månad, just för att man kastas hit och dit ihop med vädret som inte kan bestämma sig. Man är ett väder helt enkelt.
För det småpratas väder för att vi måste. Du med. Jag med.
Vi möts i vädret.
Om det pirrar i benen så är det rätt.
Det är som när rullgardinen i fönstret åker upp av sig själv mitt i natten.
Hjääälp nu händer det!
Planeterna och solen och jorden och stjärnorna, allting bara skriker och fyller mig och huvudet och hjärtat med vad jag verkligen måste göra. Hallå vad jag VERKLIGEN måste göra.
JAG SKA SKRIVA!!!
Jag ska skriva skriva skriva skriva skriva skriva skriva skriva skriva skriva och böcker och filmmanus och jag ska regissera igen, fast film och sen skriva och skriva skriva skriva skriva HALLÅÅÅÅÅ förstår du? Äntligen.
Ta min plats. Ta plats. Ta platsen. Va platsen.
NU VET DU! NU VET JAG!
Det borde vara roligt!
Men inget är roligt. Inte ens vädret får mig att bli glad, fast det är ett riktigt Maria-väder. Grått och jävligt och dugg-droppar som kryper in bakom tröjan. Sånt som jag älskar. Men inte blir jag glad.
Igår kom jag på att jag har nog några drömmar ändå. Det borde gjort mig glad. Men inte ens log jag åt det. Drömmar. Jag ska nu stoppa dem i ett kuvert och skicka upp dem med brevdruvan, skicka upp dem till vart de nu ska. Kanske måste de segla på ett moln först. Jag har mest moln i brallan av alla nämligen.
Och det måste bli något vettigt av mig tillslut. Måste det? Vad är ens vettigt? Jo men vettigt är att vara nära, vara närvarnade, att skapa, att kämpa, att fortsätta fortsätta. Sånt människan borde hålla på med. För vad håller månniskan på med egentligen?
Det borde vara roligt att tänka på hur blomsterängen ska bli till. Hur luktärtorna stegrar mog skyn. Precis som drömmarna. Det luktar ändå sommardag i näsan, varmt dammigt grus och hög himmel, hög som ett hus. Livet ett rus? Livet en liten snabb nästäppa. Alltid något. Bitterbobban, den där snorbusen som lätt fastnar när man aldrig ler. I arkivet under jorden går hon, med plisserad kjol och en högknut av det där mörka håret. Ingen kråka bor i hennes hår. Att färga håret mörkt igen, betyder att hon kan tänka nya tankar. Inte heller är dem ljusa.
Idag är livet lite sparris.
Alltid är man en grönsak.
Varje karaktär i boken ska inspireras av en grönsak.
Finns det någon hejd på bra ideér?
Det är söndag och jag ligger efter, är i bakslaget. Ni vet, bakom. Ni vet, lite efter. Ni vet, när katterna är sura och lämnade ensam en kväll, så skiter de bakom badkaret. För att de vet, att det är extra omöjligt att komma åt bajset. Bakom är att vara lite i bajset.
Jag reser ingenstans längre?
Är det för att jag upplevt allt? Eller är det för att jag upplevt för lite varje gång jag rest? Eller är det för att jag upplever nog runt knuten.
Livet ni vet, det är så runt knuten hela tiden. Ni vet knuten, husknuten. Och kärt barn har många husknutar.
Skriv människa!
Skriv om oro eller om oro eller om oro. Skriv människa.
Skriv filmmanus och pjäser och böcker och dagbok!
Men orden ligger och sover medan oron är vaken. Vilket radarpar.
Oro som gnager och sliter och drar som skördetröskan över åkern. Fast åkern är fryst. Ligger mer som alldeles för hård glass, omöjlig med plastsked. Som jag, som orden, som glass-åkrar och metallmoln. Som fakturor som ska betalas, som kommer nya varje månad, som åldern - som varje tråkig dag - kommer nya hängiga muskler och nya rynkor och kanske ett grått hår.
Livet lika tröttsamt som liktår. Och inget är roligt med liktår. Heter det ens liktår? Är det den dödes tår kanske? Om alla döda kan jag skriva. Om alla som inte dött kan jag skriva, kan skriva om allt.
T.ex: du går omkring och ser helt vanlig ut. För du är helt vanlig. Hur ska du då kunna se ovanlig ut? Du tänker mellanmjölks tankar och ler aldrig. Precis som alla vanliga. Ler bara när du låtsas. Du går hem till ditt vanliga hem efter att du köpt den vanliga maten och skriver på ditt vanliga CV. Du längtar inte ens längre efter att något ovanligt ska hända. Du är helt nöjd.
Skriv något roligt!
det blev april
och inte så mycket mer