Bloggarkiv augusti 2023
spökskriver
Det ligger en Björn i min säng.
Han är blöt efter allt regnande.
Precis som taket och huset och källaren och alla vägar som störtat in.
Björnen tuggar ben eller tuggar täcke. Vill helst ligga nära. Värmen från hans kropp och värmen från min kropp. Det är augusti, det känns i hela kroppen. Snart är det tio grader en hel vecka och så är hösten här. Äntligen.
Sommaren är jobb och stress och just den här sommaren lyckades jag på något vis att inte ens närvara.
Nu faller mörkret in i rummet och jag får tända en lampa. Andas. Fast allt ska göras, ni vet: det ska levas och det ska redovisas och skickas tillbaka konst och beställas mat och jag ska vara kärleksfull mot mig själv. För det har jag glömt.
Så många gånger har jag glömt det.
Precis som floden glömmer att stanna.
Augusti
Är månaden när mörkret kommer tillbaka.
Den där känslan som kryper in under huden av att se stjärnorna igen och att tända lamporna igen.
När ljuset från natthimlen inte längre tittar in i mellanrummet, där vid gardinen, som aldrig räcker.
Alltid något som aldrig räcker. Ute forsar skogsälven och molnen och åskan. Ibland faller ett blad. Faller en faller snart alla. Fast inte ännu. Fast snart.
Jag har som vanligt inte hunnit med, inte hunnit ikapp, inte levt, men känt allt, men inte orkat, men kämpat och kämpat. Nu strax börjar livet.
Ni vet varje sekund börjar livet. Och slutar. Följer kriget. Följer mitt eget och ditt och allas krig. Augusti är en sån månad. Kanske alla andra har slut på semestrar, kanske alla andra har slut på pengar, kanske alla andra har något helt annat som de har slut på.
För slut tar det. Även augusti. Som ändå precis idag just börjat.