Bloggarkiv mars 2024

Ett slags under ändå.

Att vi står och går och orkar fortsätta. 

Att ingen förberett oss på åldrandet? Eller är det någon som gjort det? 

Skriver F  I N. 

För att orka en dag till medan allt rasar i kroppen. 

inga frön gror i huset

Jag försöker komma på något genidrag/ något bra/ något vad som helst/  skriver upp idéer/ suckar/ blundar/ börjar om. 

 

ni vet hjärtat

det där som pickar som blå fåglar i bröstet

behöver vila ett slag eller sju slag

behöver hitta sin väg

 

det är så tyst inuti

som om jag var utan väg

jävlar fan klart jag inte är

DET HÄR ÄR BARA EN LEK VA?

FÖR ATT HITTA HEM. HITTA BORT. 

Vad hände med mig?

Vart tog jag vägen: den där obstinata, omutbara, självklara, haha, har jag någonsin varit självklar? 

Självklart fladdrande full med tvärväningar. Jag snusar, har moln i fickorna, vägrar, tystnar, ser åt nya håll, letar. Det finns något fint med detta letande. 

Jag har en miljon listor.

Bockar av. 

Bockar av. 

Bockar av. 

Bockar av. 

Bockar av. 

Ballar ur. 

Som man ropar får man svar.

Dagarna består av små regndroppar, som tyll, som skoskav fast moln, som hennes ny manikerade naglar, som ett meddelande fast som tystnad. Man ropar inte längre, man samlar på serier i huvudet, för att huvudet håller på att trilla av, allt trillar, tårarna, orden, frånvaron, avståndet och kameran som ligger och längtar efter sina bilder. 

Kanske typiskt för dagarna innan man fyller år, man vill inte fylla mer, men leva vill man. Det är ändå mars: lite grusvägar tittar fram och isen på sjön börjar vattnas och stressen sitter långt in i själen. 

Den förbannande själen. 

Jag kom på något smart men glömde bort vad jag kom på.

under varje sten

ligger det små hemligheter

och hemligheterna lägger sig som valkar i hjärtat

tillslut känner man inte hjärtat längre