Bloggarkiv januari 2018
Jag hängde inte med.
Plötsligt kändes det bara i kroppen. Det gjorde ont. Orkade inte lika mycket. Bet av en tand. Fick sjukdommar. Underlivet gjorde som det ville igen. När man nu en kort stund förstått sin kropp. För att sedan bli något nytt. Vi är som ett långsamt ruttnade äpple. Fast vi har inga frön att plantera. Det är som om jag också långsamt dör som kvinna? Östrogenet tar slut. Tulpaner blommar, tulpaner dör. Känslomässigt brusar jag och bubblar som vanligt. Fast kraften är borta. Eller svagare. Det bara hände. Kanske samtidigt med kroppen. Kanske samtidigt. Först var jag 16. Sedan 26. Och 36 och nu 46. Döden lurar i varje kurva. Nu går trappan ned. Den där affischen jag stirrade på som barn. Ålderstrappan. Nu kan jag inte bli mamma längre. Jag kan förmodligen bli allt annat. Drottning och läkare och författare. Men jag hängde inte med. När hände allt?
När blev barnen så stora och flyttade och när blev jag så gammal. Och allting är länge sedan. Det är länge sedan jag gifte mig och länge sedan jag skilde mig. Det är länge sedan jag träffade pojkvänner och länge sedan jag var glad? Vad hände med att vara glad? Skratt? Jag måste ta tag i skrattet, i äventyret, i pojkvännerna, i lusten, i författandet, i vännerna, i kurserna, i något måste jag lära mig, i kroppen. Jag måste rycka upp mig. Fast det känns svårt. Mörkret har aldrig hållit ett så tungt grepp över landet, och snön är så djup och livet håller sig kvar.
inuti mig finns
hunger och nyfikenhet
kraft
mod, kärlek
mer
något som kliar och drar
en massa och
frihet, liv, lust
och så vidare
i mina rum
finns lådor
tomma och fyllda
tavlor och randiga saker
ett brev från dig
jag
jag finns i allra högsta grad
tre katter
en brasa
fingrar som träs
hud som inte resonerar
tankar som forsar
rasar
kärlek rosen rasande stark
Vad är meningen?
Vad är kärlek?
Var finns friheten?
Stirrar ut i mörkret
och gråter. Det är fredag. Jag inser att jag blivit tant. Läser tidningen VI och är högst underhållen.
Samtidigt äter jag oliver och funderar på var kärlek känns? Den känns i svettande händer, i hjärtslagen, i tunghäfta, på huden, i själen, i låren, över hela bröstkorgen, i huvudet och precis alldeles runt om.
Bodil är glad, trots att jag sitter som en groda när jag skriver. Jag fastnar vid ett citat i VI tidningen. Ett som jag ska ta med mig för alltid och låta det jaga mig. "Vi gör alltid det vi är näst bäst på." Hemska tanka. Jag ska från och med nu göra det jag är bäst på. Stirra ut i mörkret, gråta, längta vemodigt efter kärleken som inte känns någonstans i kroppen. Haha, jag dryper av kraft. Vad gör jag bäst?
ett rop på hjälp
Jag ska skriva en bok som någon tycker om, så tycker någon om mig.
En unge är sjuk och en katt är borta och en resa blir inställd. Vilken balans. Livet borde både gå mer långsamt men också mer rasande. Jag borde vara mer rasande. Rasa i orden. Varför gör jag inte det jag verkligen vill? Varför flyr jag undan hela tiden? Är det för att berättelserna saknas? Är det för att jag är rädd. Rädd för att jag är en medelmåtta, att jag inte duger, att jag inte kan. ATT JAG ÄR SOM ALLA ANDRA. SOM BARA VILL SKRIVA. MEN INTE KAN.
Bodils mullvad vill rymma hur långt som helst. Men hon rymmer inåt. Det är bara där långt borta ligger. Jag gråter för katten och för inställd resa och för sjukt barn och barnbidrag som inte kommer. Jag gråter över alla pengar som inte kommer. Fast vad ska jag med pengarna till? Lägga dem på hög, jag kan vara en hög, ett högt berg, berget ingen kunde bestiga, bestiger gör vi, vi gör och vi gör och vi gör, vi, skulle kunna vara du och jag, men det finns ingen du. Finns jag? Jag tänker på Maria Stuart och digerdöden och Frans och Kung Henry och medeltiden och det snurrar i huvudet, snurrar, huvudet liksom grillas, hunger, hud. Jag vill ha kärlek. Fast jag slår på mig själv. Sluta slå, slå, slå inte mer, slå dig trött, jag är trött och ropar på hjälp.
trött
Jag är trött på mörkret, på tidig morgon, trött på steg-klättrande katter, trött på snön, vintern, kylan, tröttheten, sorgen och på mig själv, trött på onda handleder och tristess. Längtar efter att fotografera vissnande tulpaner och kärlek.
Vissnade kärlek och tulpaner. Trött på ordning. Trött på magåkomma och storm, trött på inuti och utanpå, längtar efter svart hår, eller rosa, längtar efter förändring och händer.
livet är tillfälligheter
11 dagar in i januari
Och 20 minus.
drip drop
Visst går jag i cirklar. Det dryper kärlek om mig och sorg och tårar.
Vem är jag?
Jag är ett tivoli, med sockervadd, rosa-fluff och popcorn. Jag är clowner och leriga golv och cirkustält. Jag är ballongerna som barnen tappar.
Idag var det ingen lätt dag.
Du dyker upp. Varför? Du skrev manus om jag minns rätt? Klart jag minns rätt. Klart jag minns. Du tyckte jag var för rockenroll. Är jag rockenroll?
- 1 av 2
- ››