Bloggarkiv februari 2021

Mitt konstnärlig uttrycksmedel.

Tycks inte vara förlorat.
Det är alltså, läsare, söndag, ämnet kan vara jag, vi, möjligen. Att skriva är mitt konstnärliga kontrakt till universum, även denna dag. Tänk er att dagligen beskriva detta vidunderliga, fåfängligt, fladdrande, skiftande ting människan är. 
 

Jag är människa, inget stannar, skeppet har kastat loss och det finaste: jag är inte förlorad.

Att ge sig hän i kärlek tycks ge diabetes och hjärtfel, mänskligheten har lyckats bli en hög med järnskrot. Ibland anar jag att vi är förlorade i missbruk och konventioner och normer och allt annat vi förlorar oss i. Medan livet passerar. 
 

Här står jag ändå. Vinkar till skeppet, kanonerna, språket, till mitt gamla jag. Vink vink. Vänder tusen blad och 17 år och vänder horisont. 

Känner mig lätt som en plätt.

Mitt hem är vår, sommar och höst.

Mitt hem är vinter, vänlighet och tröst. 
Mitt hem är bergen, skogen och dimman. 
Mitt hem är åkern, leken och den blå timman. 
Mitt hem är också vetskap, vetskap ger frihet och frågan. 
Mitt hem är den där lågan. 

och mitt hem sjön, orden och tulpanerna och lusten. 
och mitt hem konsten och musiken, passionen, evigheten, horoskopet och drömmen och stjärnan. 

Mitt hem är månen och förlåtelse. Mitt hem är kärlek och den sjunde vågen, förståelse. 
mitt hem är en tönt.
 

VÄCK ALLA BJÖRNAR SOM SOVER

DET ÄR VÅR. 

Solen redan. Igen.

Det vackra vädret och identitetskollaps, jag finns inte. Det jag letar efter är egentligen det som letar efter mig. Möblerar om och sen vänta och vänta och vänta och vänta och vänta. Landsväg 84. Det här kränkande väntandet. Igen. I mig rusningstrafik. Jag är inte dum. Jag har bara otur. Jag känner mig dum, det dummaste jag känt mig, Kollapsen är en explotion av ett huvud, ett hjärta, kanske mest respekten och tilliten, jag skriver ut alltihop och buntar ihop med häftapparaten. När lever vi alla dessa veckodagar? NU. Fredag. Igen. Mitt nya liv. Det är dagen innan. Orden letar, smyger, håller sig undan, berättar inte, berättar aldrig, ber till Gud och skriver tre anteckningar. 

1. flyttar berget inuti 

2. det kommer igen ett litet leende 

3. jag förlåter 

Inte ett ögonblick finns kvar, raderat. Vad kunde jag gjort annorlunda? Precis allt. Och vem ska man krossa om inte sig själv. Då, borta. Nu. Bilderna är nu. Vilka bilder? Alla bilder. Alltså lever vi. SÅ enkelt är det. Jag måste sluta tro på orden, hur ska jag kunna sluta med det? Veckodagarna så brusande som en flod, runt och runt och mina ögon har landat i den ljusblåhimlen och på sjön och på monstret som sover under min säng, så länge du sover monstret så är jag fri. För jag är fri igen, fri från passagerare. 

Så här skriver en person som reser sig.

Innan man faller igen. 

Konsten att ta sig genom.

De vanliga dagarna. En stor strut av ingenting. 

Jag ska tillbaka dit där det obegripliga hänt, hur saker försvinner. Min ring till exempel. Som jag nu hittade igår, kanske för att jag nämde den, 60-tals plast med två nyckelpigor, sen skorpionen och grodan, tilliten blir post till Afganistan. Ingen avsändare. Håll er borta alla som vill svara och alla som vill förstå. 

 

Vad jag märkt.

Så droppar det från taket, och till bredden fylld av vin. Min skål. Jag har hela livet framför mig, jag är ju en som lever. 

Ett slags sommargäst ändå. Posten kom, en slags fastboende ändå. Jag har tappat bort min bästa bok, Bodil kära Bodil. Jag måste anteckna våren. Antecka på riktigt. Hur snön smälter, och räven raskar in i mitt hjärta och tuggar i sig. Gör det på riktigt eller gör det inte alls. Ät. 

Jag vill inte längre. Alls. Vem som helst får mitt hjärta.

Jag vill inte. Alls.  

Blev så lätt. Frihet kallas den. Våren har vänt, eller hänt. Plommongrenarna släpper snön, själen släpper violdoft, eller jag plockar doftvioler, fast de inte ens finns, vad finns, inget jag minns. 

Vad jag märkt så är det vår, Damien Rice sitter vid mitt bord och sjunger, någon måste ju sjunga: så ta min sång fåglarna, ta den och fyll era munnar, och fyll era barn. Holkarna behöver ränsas och pappersflygplanet måste släppas från balkongen. Det kan ju flyga men aldrig sjunga. Men sen, tala inte om det, tala tyst. Jag ska sluta tala, att läsa är viktigare, ett två tre på det fjärde händer det aldrig. Himlen är blå, molnen randiga. MIn sorg är inte randig, alls. 

Jag vill inte längre. 

Alls. Enkelt. 

ta den här handen och det där havet

den här smärtan, den där själen, mönster, former och stjärnorna, ta dem bara

sen ska varje droppe från taket, varje fågelkvitter, varje andetag som luft byts, varje barn som föds, varje människa som dör, varje monster i garderob, varje monster under sängen bara fortsätta 

men ta den här kärleken, min kropp, det där valet, den här osäkerheten, berget av sorg, smula det till fåglarna 

smula min sång

smula min själ

smula de blå molnen

smula mörkret

smula och

ta bara 

man kan ta ifrån mig allt

men aldrig mina ord

 

Sitter vid pianot i timmar.

Organiserar tonerna. Låter tid gå. Lägger lock på, styrker sträck, försöker tro på rätt saker, på vad människor säger, och inte säger, finns något rätt? Saker jag inte ens vill höra, jag lyssnar, sen tystnar jag, det ska möbleras i kroppen. Och det spelar ingen roll känner jag. 

DET SPELAR INGEN ROLL vad någon säger. De obehagliga ligger som ett täcke, som en hinna, som fettet på en gås. Det är märkliga tider. Allting ska demoleras. Inget blir kvar. Inte ens ett fint minne. Tonerna liksom balanserar i det sköra. Pianot undrar inte. Pianot säger inte vad jag ska göra. Pianot är min älskare. Jag känner att med pianot är jag fri. Här andas jag ett mirakel. Livet är mirakel. Jag vill leva. Ska bara tänka mig för lite alla gånger, nästa gång och nästa. Sluta mig lite som en mussla, hålla mig undan, gå omvägar. Sen resa bort. Med skeppet. Med kanonerna. 

Jag lastar på pianot, kameran och dagboken. Sen ses vi aldrig mer. Finns något otroligt skönt i det. 

Du undrar hur mina tårar smakar.

De smakar frihet, avslut och framtid. Lite som bullar.