Bloggarkiv november 2020

letar meningen

ibland hittar jag den hängandes på tvättlinan

 

ÄR DET INTE CHOCKERANDE VAD KÄRLEK KAN GÖRA MED OSS

hell kärlek

asch till och med orden och bilderna hakar upp sig

och det går inte att ta bort

alltså de där två orden "till du" 

skulle det vara en annan bild till 

men en bild är en bild som alltid är en bild 

tar rekord text 51 november 2020

Måste liksom stå kvar. Ligga kvar. Stanna kvar. 

Ändrar mig. Gör fel igen. Gör rätt. Vet inte. Bageriet är min terapi och naturen. 

Vad vore jag utan er, när alla andra blivit främlingar. Är det jag som är främligen? Det är ni som är de konstiga. Det är jag. Ingen av oss. Alla. 

Universum vet. Jag vet inte. Känner mig utanför världen, utanför inuti och utanför utanför. Livet är akut. Livet har panik. Var tog du vägen som undrade hur jag mådde? Var tog jag vägen som undrade hur du mådde? Vad var det som hände? Ingenting hände. Jag mår illa. Allting hände. Jag vill ha det tillbaka. 

Kom tillbaka. 

Plötsligt är det bara en främling kvar.

Du alltså.

STÅ UT.

STÅ UT 

STÅ UT

STÅ UT

STÅ UT

STÅ UT

STÅ UT

STÅ UT

STÅ UT

STÅ UT

STÅ UT

12 september — ur min svarta dagbok

Tror att du pratar med din mamma. Jag ligger i en soffa. På verandan. Bära ut rummet. Bära ut livet. Bära drömmar. Tömma rum.
 

Längtar bara tillbaka hit.

Stapla möbler. Stapla liv. Lyssnar på jazz. Vinden leker utanför. Borstar håret. Plockar fyra äpplen. 
Ängarna. 
Ibland bilar. 
Och tuppen. 

Längtar bara tillbaka hit. 

Vid äppelträden kunde jag höra Svågan. 
Det där vattnet som aldrig stannar. 
Som de där händerna.
Svalorna som sätter sig på elledningen. 
Sängkläderna på lina, vi går på lina. 
Lugnet, lugnet innan stormen. 
Undrar hur jag skulle passa här?

Undrar om huset vill ha mig här? Jag är här nu.

Du kommer. Så fint att se när du kommer. 
Jag lämnar DNA överallt. 
Högar av hår, svett och underliv. 
 

Nu målar du. Jag sätter mig på bron. Träet är varmt av höstsolen. 
Sen den där blå bilen som står som ett helt hav på uppfarten. Jag blir så lugn här. Hur går det till? 
Stormen närmar sig. SURPLUS. Livet vad vill du?
Tomheten vad gör du här? 
 

Hjärnspöken kommer på besök. Och jag vill skrika ut till hela världen. DU OCH JAG. 
Men jag förblir tyst.

 

Ibland är det ett ögonblick.

När allt är perfekt. 

Ett litet ögonblick.

Alltså drömmer igen, om en gård, bland berg och några björkar, grusvägar och lador. Där ska jag växa i mitt konstnärsskap och utanförskap. De besynnerliga, besvärligt vilda ska få fäste, både i mig men också hos er andra. Min tid, vår tid, är nu och jag ska försöka ge er alla någon slags stege att klättra på, inte framåt, inte uppåt, utan mer inåt. Klättra in i närheten, i kreativiteten, i det som ger kullerbyttor i både hjärta och huvud. Inåtvänd. Vi ska ge sorgen ett uttryck. Allt är både långt bort och nära. Just nu är jag mest oroligt för dig.

Du försvarar mig. Jisses undrar vem som gjort det tidigare. Ingen.
 

Livet ett berg av längtan, jag längtar, jag drömmer. Köpte en röd jacka idag på någon sida på fejan, hämtas i Bjuråker. Det var länge sedan. Den röda jackan är en symbol för mitt nya liv. Mina drömmar. Tänk att det bästa inte har hänt ännu. 
 

Dröm stort. Dröm litet. Dröm! En dag, vips, så har du det du drömt. Jag kommer skriva mina böcker, jag kommer fortsätta med att göra konst, fortsätter alltid att fortsätta, jag kommer ge människor något fint kulturnäste på en gård, där himlen och tranorna och skogen är. Jag kommer göra det tillsammans med några människor, de kommer vara stort, fint, högt, utvecklande och jord. Av jord är vi fortfarande kommen. Du är med, du finns, du skrattar igen, du. 
 

Det är inte farligt med det där ögonblicken i livet som räcker tills vi dör. Jag menar: det som varar kort och i ögonblicket får vara fint. Det är förmodligen precis det lilla ögonblicket som håller oss kvar på jorden. Det får vara fint.
Det är inte farligt att vara modig och släppa taget och omvärdera allt, det är inte farligt att falla, det är inte farligt att erkänna, det är inte farligt att önska mer.
Det blir farligt när vi stänger av. Men vad vet jag egentligen? Jag är bara totalt ovetande. 
 

På himlen över åsen cirkulerar en örn. Ett litet ögonblick. 

Harmonisk och lycklig igen.

Passa er vad bra! 

Försöker lätta upp stämningen bara.