Bloggarkiv januari 2017
Till slut.
Jag är för trött nu. Vill bara somna. Inte vakna. Drömma. Stanna någonstans. Du finns och du finns och du finns. Och jag finns någonstans mittemellan. När man som jag gör måsten och tvång så måste man. Några ord bara, skriva, sedan somna, drömma, hamna någonstans. Inte här och nu. För det vet vi ju, allt är möjligt, allt kan ske, tid och rum existerar inte. Jag förflyttar mig snabbt över det våta stenarna, de är kalla mot mina barfota fötter, ibland halkar jag till och skrubbar ett knä, havet brusar och vill sluka mig och efter kommer du och jagar. Ni vill mig något alla ni, männen, vad försöker jag lista ut, eller så skriver jag listor istället, för gud vad det är skönt. Skönast är när jag sätter bockar i kanten, när jag blir klar. Ibland blir jag klar, sedan börjar jag i vilket fall om igen, och om igen och om och om. Det tar inte slut förens det tar slut.
Du kan inte dö? Hur gör du. Hjälp mig. Jag tror att jag ska dö hela tiden. Varje stund finns man för att man ska dö. Eller. Jag sitter på flyget, samma flyg som Bodil, vi ska ned i mullvadstunnlarna och gå vilse. Men först upp i himlen och dricka paraplydrinkar, eller vad man nu får på flygplanen, ofta ett torrt vitt bröd med hårt omöjligt smör och en kopp halvljummen kaffe. Allting serveras av sjuksystrarna, samma som ger mig piller, kl 10. När natten kommer. De tvingar i mig godis också.
Jag är för trött nu, för orden. orden gör som de vill. Fram och tillbaka. Pappa och jag fiskar abborre på sjön, vi sitter i båten och guppar, jag ser på medan han röker och medan hans kropp, slank och brun hissar upp fiskar och bryter nacken av dem. Han kunde dö. Pappa. Han kunde dö. Till slut.
hård och besynnerlig
10000 gånger är ingenting.
Inte vet jag om det är tiotusen lögner eller tiotusen borden eller inte eller inte vet jag, tiotusen lådor som innehåller tiotusen lådor och där ligger det en blå boll. Paketen är hårda. Bilar är hårda. Dina läppar tänker jag att de är besynnerligt goda. Allting är i rullning, tiden, männen och någon ångrar sig, någon längtar hem, någon tänker på Bodil. Att tänka tiotusen gånger på Bodil är ingenting. Hon själv sitter på ett flygplan mot Finistére. Hon slutar inte förundras över skillnaderna. Här och där. 9 grader i Finistére är inte som 9 grader på Kungsholmen, eller i Hälsingland. Att tala om vädret tiotusen gånger är enkelt, vi behöver småprat för att stå ut. Vädret är grått och på nollan. Jag har för lite tid. Vet inte vad det betyder för min konst. 10000 timmar är ingenting. Den blå bollen som låg i lådan som ligger i lådan, studsar över golvet. Allting är bara en lek egentligen.
mellanmjölk
Glöm inte att det är föränderligt. Ingenting stannar på det där - mellan. Endast mellanmjölken består. Eller?
natten kommer klockan tio
För visst var det så jag hade koll på tiden. Innan jag visste om jag skulle leva vidare. Vi vet inte om du kommer klara dig. Inte vet jag om döden frestade, men visst smekte den mig. Ljuset och tunneln och ropen som tystnade och smärtan som försvann. Där var det skönt. En stillsam lycka på andra sida. Eller om vi var på samma sida. Kanske är vi alla på samma sida. Kanske ge sig hän åt den lättjan som infann sig. I vilket fall inte vara rädd. Sprutorna kom var fjärde timma och syresättningen kollades ofta. Natten kom klockan tio. Och jag visste inte om jag skulle klara mig. Inte kan man ångra det, men gå omkring och vara rädd för döden, andra sidan, samma sida? Det känns meningslöst.
Hjalmar.
Jag känner en viss stress över det mesta. Försöker hålla ifrån hjärtat som vill slå för hårt. Vill slå hårt för dig, och du inte medveten, inte lätt förstående ens. Fast mest stress är det över allt annat, förmodligen för att det går att stressa upp sig.
Jag och barnen handlar chokladtårta, Hjalmar har namnsdag! Vi går ut i mörkret och passar på att stirra på stora karlavagnen och efter ett visst letande hittar vi också den lilla. Hjalmar undrar om det finns fler karlavagnar på himlen eller kanske en spark? Ja kanske det säger jag, säkert någonstans, himlen är så stor. Men när jag sätter allting i lite perspektiv så är det större att stå här i mörkret med barnen och fundera.
jag längtar efter vinden i håret
Doften av havet. Sand i brallan.
Och när jag går över sjön idag igen, så är det ändå lika vackert. Himlen aningen turkos, snön gnistrande kristall. Mina kinder röda. Varför skulle jag vilja bo i huvudstaden? För att vara i centrum bland alla händelser? Jag är ju redan mitt nav. Mitt centrum.
jag tänker på männen
Det är ju inget ovanligt, inget häpnadsväckande precis. Männen är runt mig konstant, eller inuti som lungorna nästan. Jag tänker att någon skulle kunna flytta in, fast någon annan inte alls skulle kunna flytta in, jag tänker på matbordet och på sovrum och på vinden och bageriet och männen flaxar som små blåmesar runt mitt huvud, alla vill bo, alla vill nära, alla vill för nära, nära mig, nära, nära. Men att jag tänker på dem, är väl en slags process. För både möjligt och omöjligt. Nära = ge näring, livnära, föda, mat.
Nära en orm vid sin barm. Där har ni männen.
"Den varelsen som sover ensam..."
Himlen är utan tak idag, det är alldeles rosa över sjön. Tankarna kan lyfta hur högt som helst och försvinna. Isen är tyst och människorna har inte vaknat. Snön är hård och kall, det knastrar där jag går. Det biter av kylan i tår, kinder och lillfingrar. Det är något visst med att gå på vattnet ändå. Jag inser att jag befinner mig på ständig flykt. Dessa tankar som driver mitt hjärta, snuddar den där rosa himlen, några funderingar trillar pladask, men några försvinner upp i ingenstans. Kanske ingenstans ligger 60 mil bort, kanske är det där jag borde vara? Fast visst njuter jag medan tårna tappar känsel. Visst njuter jag av flykten. Att rå på sin egen natur. Det eviga med grodan och skorpionen. Som en mullvad i sin tunnel. Dit förnuftet aldrig når.
Jag måste vända, hemåt, koka potatis och sätta v-tecken på några av alla mina listor. Jag måste vända hemåt för att jag längtar efter att du ska höra av dig. Att dina händer ska ta, ta bort längtan, frågor, undringar. Himlen är utan tak idag, solen tar sig över trädtoppar och vissa berg. "Gud är en stor kanin." Hoppandes över isen, vit som snö. Jag jagar gud. Hemåt. Mitt hus ligger precis vid sjön, som om det nästan guppade på vågorna. Eternithuset. Skala potatis. Skala av. Skal på skal. Som älskat. Som kommer älska.
"...
den varelsen som sover ensam vaggas av alla de varelser som älskat, älskar och kommer älska."
Emil och Pippi.
Katterna sträcker på sig, barnen tuggar popcorn. Gunghästen har flyttat ut i köket, gung gung, nästan som hammocken om sommaren. Gung och gung. Inte brukar väl jag längta till sommaren, men jag tror faktiskt att jag gör det. Jag är efter, på jobbet, på jobbet och på jobbet. Döskalle-ringen slår ner de flesta. Mest mig själv.
På byrån står: melon, tulpaner och Botero. Botero på Moderna, han målar hennes breda röv lite bredare. Mannen ligger i badet och stirrar på hennes nakna bröst. På väg 83 passerar turister och lantisar. Knappast möts de.
Barnen och jag ska titta på Indiana Jones. Jag känner mig som både Emil och Pippi. En hopplös kombo på alla vis. Kanske uppträder jag mest som Indy, en äventyrlig man, med fåror och rynkigt ansikte.
Du skickar mail om orden och om t-banan och Ingemar. Det är svindlande. Och någon reser till Småland, för att söka patent. Kanske reser någon hem. Allt är svindlande. Emil och Pippi och Indy.
att fotografera
gör mig mer levande
Jag drömmer och vaknar och drömmer och vaknar men sover. Livet rullar och ruskar och jag väntar på ett brev som aldrig kommer som jag egentligen inte orkar med att det kommer. Men min kropp seglar i en tunna, seglar och seglar, och seglar, för jag vill inte vakna, jag vill sova. Jag sover. Snurrar och svettas och katten och jag är sams, det är ovanligt, och det andra katterna är sams och konturer fylls i och jag finns! Visst finns jag även om inte dina armar håller om mig. Under sängen ligger Strindberg och en sedel. Inte tänka, bara känna, bara sova, slumra sött, andas långsamt, drömmer om dina stora händer, hur du tar på mig, hur det känns, hur du känns. Inte vakna nu, inte vänta mer på brevet jag inte vill ska komma, det kommer ju, oavsett.
Onsdag.
Jag lyckas inte riktigt övertyga mig själv. När ska jag sluta? Har ju knappt börjat. Ska jag inse, vad nu som finns att inse?Jag kan inte skryta med att jag är helt bäst på att ge mig själv råd. Eller så kan jag skryta med det. Jag är ju bra på att ge råd. Bodil pratar om min mullvadstunnel utan utgång eller ljus. Om jag känner ljus, så borde det vara rätt? Det borde vara bra?
Så ska jag bjuda på kaffe, portvin? Eller jag bjuder mig själv på portvin. Så jag blir lite varm, fast det är lite varmt men snöigt fast mörkt. Det är alltid mörkt i mullvadstunneln. Inte vet jag ens om du läser böcker, om du ens läser, ens är intresserad av ord. Spelar det någon roll? Vad spelar roll. På landet glider ingen stad förbi när jag åker buss, här åker jag inte ens buss. Det är i Stockholm, det som en gång var buss 46. Då gled staden genom min kropp. Här mer rusar skogen, medan jag kör i snögloppet, jag är så trött på att köra bil. Jag vinkar till allt möjligt, så länge det är möjligt men det är alldeles för kort. Allting bra, är alltid för kort.
Och så du. Någon som fångat något. Ska jag kroka eller släppa taget. Jag är ju också proffs på att släppa taget. Jag tror jag väntar på ett tecken. Men jag orkar inte vänta mer. Jag vill njuta.
Så vill du ha kaffe, portvin eller popcorn? Eller fulsprit? Det är onsdag. En helt vanlig, tråkig onsdag. På Hemköp går vi och handlar, jag och gubben och gumman. Morbror Kalle sprang alltid, rätt igenom affären till kötthyllan. Jag köper nybakat bröd och apelsiner. Springer förbi kötthyllan. Tänker på dig. Du har naturligtvis ingen aning om det. Borde jag säga det. Borde jag bara passera gå. Eller borde jag sitta i fängelse en stund. Vi spelar monopol, jag och mullvadarna, de borde väl vara nog.
Hon är grön av saknad.
"Människan föds fri, men överallt är hon i bojor."
Och kärleken flätas, mellan dig och mig.
Och flätas.
Och flätas, lägger band om oss, du binder mig och jag binder dig, för att vi kan, när vi älskar, men kärleken har inga bojor.
Bojorna är ute till havs och guppar, som fisken, på vågen.
Där hör vi hemma, två havskatter med gälar.