Bloggarkiv januari 2017
Bakom alla blonda Annor finns det gråtande män
och bakom alla gråtande män, finns någon annan kvinna. Kanske har hon brunt hår och heter Maria. Heter inte alla Maria? Alla som inte heter Anna i vilket fall. Och bakom alla Marior drömmer någon annan om att få ligga. Så hela systemet har kollapsat för ingen närmar sig någon som de egentligen vill. Mariorna drömmer om frihet.
Tulpanerna faller och livet faller och allting annat faller, rak ned i hinken, som en spya, som blomman som dog, som katten som for genom toaletten. Vad är det med männen i flanell. Jag tänker strunta i dem alla. Tänker inte stryka en enda skjorta.
Köper en Opel commodore istället, en röd och svart, eller en guld. Vet inte vad som skulle klä mig bäst? Ett hus med en scen kanske? Där levde jag loppan i resten av mitt liv. Eller fyrtornet vid havet, där satt jag tills jag glodde ihjäl mig.
Jag tänker på dig och du har ingen aning. Det gör inget, varför skulle du ha en aning, systemet har kollapsat. Kvar står Annor och Marior och männen och gråter åt olika saker. Världen ser på och är platt som en pepparkaka.
Det som var lätt igår.
Känns svårt idag. Spåren leder hit och dit och vi flackar och går vilse. Tunnlarna och mörkret leder ingenstans. Din hand släppte taget om min. Det luktar jord och min underläpp darrar, för att jag gråter, för att jag fryser.
Katten mördar min enda blomma. Död. Finns inte mer. Jag stoppar katten i toaletten och spolar ner honom. Istället dyker han upp hos mamma. Och äter upp hennes blommor. Du tävlar, med dig själv, ligger med violinisten, galleristen, producenten, arkitekten och turnéledaren. Det räcker inte. Det är kattmannen som ligger runt. Det är hans natur. Åtta gånger och åtta möjligheter får vi. Inte fler. Katten fick 9 liv, vi fick åtta möjligheter. Jag undrar hur dina läppar smakar, hur din hud känns. Är det sådant man undrar generellt? Ja, för att man är människa. Jag är kanske människa?
Jag kliver in i ditt kök, på sätt och vis. Inga tulpaner, tror jag drunknar vid din hud. Fast sjön är islagd och spåren borta, så vill jag röra vid din hud. Ligga med violinisten, med galleristen. Det räcker inte. Inte vet jag om du märker att jag vill, att jag dras, att det finns åtta möjligheter. Åtta spår. Så nära. I drömmen. Samma andetag.
Jag kommer inte ut ur dimman. Hittar inte dig. Det luktar jord och jag gråter.
Det är söndag
och isen dånar och sjunger. Vi kokar mjölk och oboy, och ger oss ut. Jag älskar äventyret. Jag älskar det fysiskt och mentalt. Kanske är jag den där skorpionen ändå? Det är ju min natur. Och tulpanerna står där på bordet och min kropp känner fortfarande av dig. Din smak och sättet du tar på mig. Nattens drömmar släpper inte taget. De följer med in i äventyret. Vi stirrar och stirrar ut över dimman. Vi känner hur isen rör sig och spricker och vi sjunger allihop tillsammans. Lite hysterisk, för natten, för katten, för oss, för äventyret. Dunkelt och vackert ligger det spår framför oss som vi kan följa, bara vi vill.
27 och 28
Vilken miss. Vilken katastrof. Skyller på att jag arbetar lite dygnet runt. Återkommer om en stund. Om en sekund.
En miljon steg.
Framåt bara. Jag kan se dig där. Du är så fin.
Det är jag som är apan.
Fångad. Lättlurad. Inlåst.
Nu ska jag ta mig ut igen. Hoppa med männen i träden. Rita med fingret i sanden. En epok måste gå under. Det är dags. Först måste jag ändra tiden till mammografi. De har telefontid en hel timme. Och aldrig lyckas jag pricka den. Jag är för tidlös för det.
Fångad. Lättlurad. Inlåst.
Jag borde ta mig till havet, till måsen och musslan.
Du är bortvald. Din apa.
naturromantik
med blixt
Det är praktiskt bara.
Huvudet håller på att sprängas för hjärnan är ett monster. Du ringer och vill något, vad vet jag inte, rädda mitt huvud kanske. Det är praktiskt det vi vill, tror jag. Det är nu och inte sen. Sen händer något annat. Vi lägger på. Tut tut tut. Tonen i örat, de är kanske lite för mycket bara. Vaknar kl 04.00 av pappren jag inte skickat. Varför skickade jag inte pappren innan, så skulle jag inte vaknat av pappren. Vad lärde jag mig av de? Man ska inte låta pappren vara oskickade, pappren ska man göra sig av med. Hjärnan är ett monster, den vill driva på mig, driva fram mig, driva ut mig, monstret ser ut som vilket monster som helst. Förmodligen huggtänder och grön. Någon hör av sig, vill rädda mitt huvud, vi pratar, lägger på. Tut tut tut.
Jag skriver för att komma ut ur mig själv. Vet inte om det lyckas, kanske kommer jag bara in i mig själv? Och det jag skriver måste passera dig, din hjärna, via din upplevelse, hjärta, för att du ska begripa det du ska begripa. Det är praktiskt bara. Du stör och du stör och du stör.
Vila kanske kan vara bra. Vila.
På Knutslundavägen.
Bor det en liten man i ett stor hus. Det kan lätt bli så. Som en liten man i en stor bil. Jag promenerar förbi gården med 38 skotrar på, samtidigt ringer kyrkklockorna på andra sidan sjön. Mängden kanske också har med storleken att göra. Ring in det nya året. I Söderhamn är det SM-vecka. Så välkommen till Söderhamn! Platsen jag hatar. Men har jag inget nytt att komma med? Sport får alltid ta plats, överallt på alla led. Till och med här bland mina ord. Kom med något nytt nu Maria! Någon har dubbat min röst till franska, så vad kan bli nytt?
Jag drar i dig, för att du ska komma närmare. Det händer ingenting. Det finns inget nära. Är jag förvånad? Gång på gång på gång. På Knutsslundavägen står studsmattan framme i snön, granen lyser, det är söndag morgon och ingenstans kommer man än framför tv`n. I gratis tidningen står det om yoga och nyttiga bars och motorsport och fototävlingar och om hur tidningen är mer än bara en tidning, så avslutar de. Jävla lögnare, det är allt annat än en tidning. Fast det är en tidning. En tidning som är en tidning är förmodligen alltid en tidning. På båda tidningarna är det män på framsidan. Män, män män!!!
döden döden döden
Och männen, männen, männen. Jag flyttar bord och stolar för att kunna fotografera. Jag är hemma tror jag. Var nu hemma är? Det här är hemma. Katten snarkar, och vill helst ligga på min mage och se sur ut. Kan jag inte släppa mullvadstunnlarna och döden en stund nu. Promenera på stranden, hand i hand med 28 män. Hur roligt skulle inte det se ut? Och hur roligt skulle jag inte ha det. Jag borde äta något, för det har jag visst hoppat över. Jag står som en frälsare på Hamngatan. Lev nu kära du.
Jag klär av mig kläderna, ligger bredvid, klär på mig kläderna, är inuti. Jag ställer ultimatum, fast jag inte gör det. Kryper i tunnlarna och gångarna och kanske, kanske finns det en möjlighet att se ljuset.
- 1 av 3
- ››