Bloggarkiv januari 2017
till O. till J. till A. till J.
Min längtan min vän. Den dryper. Den drar. Fjärilarna, du vet, du minns hur de känns. Som att lyfta och aldrig landa mer. Vi fladdrar, lätt, flyger bort med minsta vindpust. Du viskar att du hör mitt hjärta för det bultar, bultar så hårt. Och du vill bara trycka din kropp mot min, du vill vara tung, men vi är lätta, flyger ifrån, flyger bort, flyger nära. Den som längtat vet vad längtan betyder. Det brusar i mig. Rasar, fjärilarna, du vet, du minns hur det känns. Inte hjälper det att vara i huvudstaden, inte hjälper det med 1000 känslor som vill in under min hud, 1000 människor vill, behöver, bekräftas. Jag sitter i baren och lyssnar, dumskallar tänker jag, men föraktar mig själv, de är inte dumskallar. De talar sönder skolan, de är lärare, kvinnor, trötta, fastlåsta, dumskallar. Huvudstaden gör mig skevare, fast kanske vore de bra med inspiration, som damen som ramlar i tunnelbanan, som ingen hjälper, som alla bara tittar på, så lite är vi medmänniskor, så lite inspirerar det. Men din tunga, din sträva tunga på min rygg, kanske hjälper den. Kramarna, kyssarna, kanske hjälper de.
Min längtan min vän, den dryper, den drar. Nästan som om den växte sig för stor. Jag vore inget utan min längtan. I huvudstaden ramlar du omkring bland alla dina kvinnor. Aldrig får du nog. Drivet efter bekräftelse. Jag ser på. Ruskar på huvudet och biter mig lite för hårt i läppen. Jag vill inte vara en del av ditt liv. Men jag vet hur skön du är. Kanske hjälper det, att veta just det.
På landet bor också du. Med djuren. Med längtan. Inte till mig. Aldrig passar två som längtar. Den dryper. Den drar. Den gör ont. Jag bor också på landet. Och visst är jag ensam. Som ett orakel, som gud, som västanvinden, som öster, som solen, som ensamheten är.
Annorlunda.
Inte vet jag? Var och en är vi annorlunda. Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. Fast du hör inte. Jag lever i skräck, du säger att du aldrig kan dö. Och jag räds den dagligen, döden, som vändpunkten, som avbrottet. Aldrig återkomma. Jag försöker hantera minnena, för att hålla mig fast vid livet, inte vet jag hur man gör, det vet ingen. Minnen poppar bäst de vill. Inte kan de sorteras. Annorlunda. Du går under annorlunda. Alla ni. Och jag.
När jag gick i skolan var jag mer annorlunda än alla andra. Jag valde det inte ens. Dessa minnen vaggar i mig som den gråtande lilla flickan jag var. Tårarna gjorde kristaller och diamanter av världen. Jag ville göra uppror, men det gjorde man inte, jag gjorde det ändå, och jag ville inte heller foga mig, det gjorde jag aldrig.
Allting blir annorlunda i mörkret.
Bilolyckan, precis framför. Väg 84, turister som måste fort fram. Sedan. Inget. Mer. Trappan. Tystnaden. Vi vävs in i mörkret. Flätas som hår, du och jag och alla de andra. Jag kanske skriver annorlunda, jag känner mig annorlunda. Kanske har jag tappat något? Det står tulpaner på bordet när jag kommer hem. Jag gråter lite, för jag är så känslig just nu, känns som att allting jag har inuti sitter utanpå. Jag har klätt på mig mitt inuti. Som att dra på sig långkalsongerna. Att skriva är att dö. Att tänka är att dö. Bilolyckan, precis framför. Sekundrar innan. Sedan. Död. Inget. Mer.
Det är mörkt i mina rum, elden sprakar, kylskåpet snarkar som en man. Ingenting är nära, inte ens jag. Jag längtar efter att upptäcka; fjärilar, våren, din hud, tankar som inte är mina. Jag är så rädd för allting. Det är så skört. Mina fjärilsvingar. Igår gud, idag hjälte, eller nu bara fjäril. Slår och slår mot nattlampan. Jag söker ljuset. Slår och slår.
Samtidigt bestämmer jag mig för att välja ett konstverk till mitt nya kontor på kommunen. Jag väljer kvinnan som är grön i ansiktet. Kanske mår hon illa. Kanske är hon grön av avund. Kanske är hon tom och död. Grön är hon, jag inspireras. Imorgon kommer hantverkaren, så kanske får jag värme igen i huset. Och på tusen vis, så känner jag mig tacksam över livet.
Ibland förstå jag ingenting.
Stockholmare reser till fjällen för att träffa andra Stockholmare?
7
Den sjunde dagen redovisade gud, skrev reseräkningar och sorterade kvitton. Imorgon ska hon inventera. Det är bedrövligt att hon måste inventera, allting måste man göra själv. Körjournaler borde vara förbjudet, det borde finnas något annat jäkla system. I stället skulle gud vilja se över den sjunde vågen, är det verkligen en myt? Är inte vågor också mönster? Eller den sjunde cellen, eller dag sju när fostret utvecklas i magen? Det finns så mycket som borde ses över. De sju männen är förstås alla frånvarande, precis som de sju papporna. De är ingen ordning. Gud ligger på golvet också, armhävningar och magmuskler måste bli till. Fan i helvete, tänker gud, måste ta tag i livet också. Det bara pågår, för också min tid är räknad, gud byts ut med kroppens åtgång, tills den förmultnar.
Vem skall älska gud? En lördag? Alla är ju så upptagna med bingolotto eller vad som nu sänds på lördagar på tv? Vad vet gud om det? Hon tatuerar sig heller på lördagar. Men någon bit av kroppen måste kanske få vara hud?
Kom och håll om mig lite. Jag behöver det. Som ett regn runt mig, som vatten, så där perfekt omslutande. Den sjunde siffran slår ännu inte den åttonde. I ett gondolvarv i Venedig står mannen en trappa upp och smider på min åtta. Smider på min byst.
Att filosofera är att lära sig dö.
Två dygn senare kommer katten hem. I minus 27 har hon varit var? Hon kommer som ingenting har hänt. Kurrar och kråmar och snurrar. I mig surrar allting som getingar. Tänker på jobb och redovisning och eldning och trasiga värmepumpar. Och hantverkare som aldrig kommer. Jag fortsätter att längta efter en grusväg som leder in till skogen. Inget mer. Kanske lite mindre trött. Kanske lite mer hoppfull. Vissa stunder tror jag att jag förstår. Men det är inte så enkelt, inget är enkelt. Getingarna surrar, snurrar och drar. Jag längtar egentligen ingenstans mer. Möjligen skulle jag vilja komma nära. Ditt nära.
Jag undrar om djuren fryser när de är så kallt. Min 15 åring, svarar: nej mamma. Jag känner mig gammal på den här sidan om året. Det nya. 2017. Snart är det 2027. Då är min minste pojke 22 år. Hjälp. Har jag någonsin passerat 22? Allting känns lika inuti.
Fast jag längtar efter dig. Jag tror att det är du. Varför jag tror det? Vet inte ens vem det är? Du.
Den här runda jorden?Den är kanske för rund? Känns som hela mänskligheten håller på att trilla av.
Lek inte vid fönstret. Som om jag känner på mig att det ska gå sönder, det går sönder. Den här runda jorden, är för rund.
Luftvärmepumpen lägger av
Och det är minus 27 och jag mår illa. Men skidspåren runt sjön är nu igång. Äntligen! Nu kan jag skida mig fri.
Mansjakt 2
Män, män, män, på det igen bara. Igen och igen. Nu ska det bli en pod, kulturkossanpod. För att jag kan och för att jag har saker att säga. För att det handlar om män och det borde sägas högt. Och för att män behöver hjälp och jag vill höra männen prata högt om känslor, saker, sex, våld, elakheter och jag vill höra sanningar. Fast vi är kvinnor som pratar. För männen vill inte. De skottar snö och jobbar skift. Inte pratar de om känslor. Män, män, män och så vidare.
Måsten och tvång och måsten och tvång
Katterna kommer inte överens. Det är precis som i förvaltningshuset. Fast vad vet jag om det? Jag har bara varit på en rundvandring. Säkert är de överens, för det är ordning bland kuverten och post-gången och in och utlåningen av konsten. Jag är en siffra. 4108. Välkomna till mitt kontor. Jag strålar av glädje.
Nu snöar det ute och jag har inget viktigt att säga. Jag längtar efter min berättelse. Ibland tror jag att jag har den, att jag fångat den, fast inte kan man fånga den. Det är ju som att fånga mig, eller dig.
Det går ju inte. Bodil skäller på mig. Hon tycker att jag ska skriva roman. Och jag vet inte vem romanen ska handla om? Vem? En jäst fördrucken-45-årig-trebarns-mamma som inte vet vem hon är. För idag är det ju möjligt. Innan barnen får kräksjukan, innan jag bryter ihop, innan läxorna, innan livet har börjat. Jag längtar till säsong två. Tänker hela tiden att det är då det händer. Men är inte då - nu? Säsong två?
Du finns knappt, alla ni, som är du, är så frånvarande. Kvar står jag och vinkar. Ett långsamt adjö. Det kan man ju ta. Jag med. Jag kommer inte överens. Jag är ingen man kommer överens med. Men likt förbannat ska jag skriva en roman. Om vem vet jag inte. Men i måsten och tvång, måsten och tvång, så uppstår något. Det kan vara romanen.
I`m the OA.
Drar igång, drar i mig, drar och drar. Som om jag vore en - inte vet jag - motor. På väg. Måste starta! Kom igen! 14 olika kalendrar och pärmar och idéböcker. Var är gasen? Jobba och jobba. Egentligen vill jag åka vilse, jag vill köra på Autobahn och svänga av för tidigt och inte veta var jag är, sedan ta in på ett skumt hotell. Där häller jag bara upp ett bad, slår på radion, tänker, låter badet svämma över, låter tankarna lyfta. Sedan kanske jag somnar. Kanske vaknar jag och fortfarande inte vet var jag är. Vad vet jag om vägarna på Autobahn. Och badkaret flyter bort längst med floden. Jag vet ju knappt var man ska placera in den där bokstaven h i namnet Autobahn. För det jag är bäst på är att grädda våfflor. De serveras med glass och färska blåbär. Jag står inte ut med lukten av fisk. Jag står ut med de andra dimensionerna. De där parallella världarna. Gasen har hakat upp sig. Jag fortsätter istället rakt fram. Inte vika av, inte titta till sidan. Inte lockas med av allt som är både vackert och njutbart. Nu ska allting bara handla om det som de måste handla om. Vilket jag förstår precis.
2017
Tänker inte skriva om nya möjligheter för att det är ett nytt år. Jag drömmer en dröm, jag ska intervjuas, men först måste mitt ansikte göras om, innan måste kindbenen bli större och läpparna fyllas på. Och jag är lite för fet också, för fet för tv. Det får bli en fettsugning av hela kroppen. Så jag hamnar under 57 kilo. De gör allting på ett bårhus i Delsbo. Vid kyrkan. Skylten på dörren slår i vinden. Jag vaknar.
2017. Jag gör långa listor med ledord, mål och att göra. Jävlar vad möjligheter. Jag ska inte skriva om möjligheter. Fast jag får en inbjudan från sjukhuset, jag ska kontrolleras igen innan operation. Under tiden borstar jag håret och måste väcka barnen. Igår var det en magisk natt vid sjön som dånade och norrskenet som knastrade i grönt över hela himlen. Tur är att naturen finns. Man får inga inbjudningar från sjukhuset, man får kallelser. Man skall infinna sig där. Det finns också en stjärna i brevet. Om du inte längre behöver vård ber vi dig meddela vår mottagning detta. En stjärna på vems himmel?
Jag funderar över min djupaste vilja? Hur får den sin röst hörd? "Kunskap och sanning kan bo inom oss utan att ha sällskap av omdöme, och omdöme kan också bo där utan sällskap av kunskap och sanning; att erkänna att man är okunnig är faktiskt de vackraste och säkraste bevis på omdöme som jag vet." Hälsar Montaigne.
Jag vill en massa saker. Jag gör allt i min makt för att se till att de händer.
- ‹‹
- 3 av 3