Bloggarkiv oktober 2016
ett två tre
någon gång kommer det att ske
eller så gör det inte det
man är den man är
och du med
det kommer aldrig hända
så det är som det är
att leta ljuset
att diska sig genom hela disken, livet, tiden, timmarna som ändras, ljuset som kommer och går
sedan du som trippar runt i livet som en liten kattunge, inte ta ansvar, inte alls, bara inte ha ont längre
att leta ljuset i tunneln, det minns jag, det var så skönt i tunneln, sådan frihet, och kroppen gjorde inte alls ont längre, i ljuset, i tunneln
sorterar strumpor som längtar, sorterar drömmar och tankar som vill söndra, härska, styra, inte kan livet styras, val kan göras men inte härskas, du fladdrar omkring som en våldnad, som död, som liv, som te-kokaren som bubblar, som mina lungor så självklart frånvarande är du
och ändå fortsätter valen, mot ditt håll, dit vill jag gå, fast jag vill gå åt mitt håll, så går jag mot dig, närmare, nära
du säger bara att det är bra, allt är bra, livet är bra, du är bra, det du gör är bra, var sanningen tog vägen vet väl inte jag, den är inte min, den är din, även om du när dig på lögnerna, de där ådrorna, de där trådarna som behöver sina droger, sitt gift, sitt sex, sitt driv, du behöver, jag ser på och nickar, värderar inte, försöker bara inte höra till
sedan går åren och håret blir gråare, kroppen ändras, tiden upplevs annorlunda, lyckan är ett isflak ute på sjön om våren, lyckan är min andra ände, och jag skrattar åt tillståndet, skrattar åt mig, det finns en klubba, polkagrisklubba, den är det ju bara att slicka i sig, även om man hatar socker, hatar sött
du är inte söt, du är ganska grotesk, som ett monster, mitt monster, snart äter du upp mig, och huden och läpparna och sedan finns inte suget mer
just lick it and smoke it
blunda och se
vråål på er förfan
supergud
Det är så enkelt att vara jag. Allt jag vill blir av. Jag är liksom jordens nav, hav och det som får tiden att röra sig. Det kretsar i mig bara. Jag är supergud. Bättre än den vanliga guden, naturligtvis. Jag styr, domderar, bestämmer och regerar. Vem vill inte ha det så? Det är mest för mig allting blir bra. Men räcker inte det. Jag lägger liksom in toner i huvudet på folk, så slipper de tänka. Det blir kanske musik eller ljud i vilket fall. Alla liksom nynnar nöjt och nickar till svar, lite halvdött och slött. Det är så lätt att styra alla andra, styra väder och vägar och vrångheten hos mänskligheten. Är människor onda eller goda? Eller är människor inte klara med att dela in sig i grupper. Människor mig äckla. Som kryp, som myror, som styrdon. Så lättlurade. Så blåsta. Så urholkade, så där gapande som fåglar.
Supergud, som ett luder av lur. Som riddaren i rustning, reser jag och faller aldrig mer. Har aldrig fallit. Människor nynnar på led. De bara går över kanten, sedan aldrig mer.
hit och dit
det är ingen ordning på mig
borde det bli ordning på mig?
bli klar
och lämna
lämnar
och lämnar
dina läppar
och mitt munsår ligger kvar i din hand
ett brännmärke
bilmärke
jag kan inte ha bråttom nu
jag rusar fram ändå
45
trodde aldrig att de siffrorna skulle bli mina
45
låter som en raggarbils hastighet
ett årgångsvin
det är mina läppar som bränner
i din hand ligger tvålen och vattnet
för du måste alltid tvätta bort mig
kan ju inte lukta jag om dig
det vore ju förödande
som öde skog
som ön
som vörtbröd
mina läppar
rörde sig medan jag sa något
såklart
fast ingen lyssnade
kanske för att jag pratade med mig själv
mest
som man gör
när man är sig själv nog
sitt eget sällskap
jag behöver ingen
jag vill vara tuff
tuffare än somliga tror
gå i för stora skor så igen ska förstå
att jag är jag
jag har bara siffran 37
när man kan gå i siffran 45
som att bada i skorna
som att vada i sorg
fiska i hjärtat
du finns inte kvar
för du har aldrig funnits
jag bara hittade på dig
i mörkret
på soffan
i samtalet
du ville vara lite bra
jag ville att du skulle vara bra
men kvar är skorna
som eko
som galgen
och muggen
och din hand och tvål och vatten igen
inte lukta jag om dig
inte alls
ingenstans
radera också radera
och radera
radera
jag har en skev bild av verkligheten
Låt mig ha det. Låt mig vagga fram som en pingvin. Dricka vin. Glasögonen hjälper sådär. Mest vill jag kräkas och jag får också ont i nacken, för jag måste hålla huvudet så snett. Jag längtar efter kärlek också. Det är sant. Jag erkänner. Jag är som spik som trillar ned från himlen. Jag trillar och trillar. Försöker göra rätt grejer, rätt för mig, väljer bort, väljer inte någon. Alla får dra, gå. Stick. Försvinn. Jag försöker inte dö. Dör gör jag hela tiden. Men jag vill så många saker. Dansa i ring. Dansa tätt, alldeles nära. Eller rymma. Jag borde ha en tam tiger. Så jag får vara ifred från alla dårar. För dårarna hänger i träden som apor och de stirrar in. Jag ska skriva fem timmar om dagen. Skriva om pung-råttorna. Om Bodil. Det är jag som är Bodil. Jag sitter i Frankrike och tänker på en ganska förvirrad kvinna i 45 års åldern, hon heter Bodil och bor i Delsbo, fast nej, vem är det som heter Bodil, hon i Frankrike eller jag? Jag vill inte kalla mig något, men kallar mig ibland konstnär, ibland författare, ibland arkitekt. Jag är Bodil Blå eller Bodil Båg. Minns ni henne. Polis P då? Han som sa att jag körde utan bälte, fast jag körde med bälte. Han som skrek och drog mig i håret. Som ville bjuda mig på middag. Som tvingade mig att boka ett hotell. Jag vill bara få vara ifred från mitt eget huvud. Från mina egna tankar, från rösterna. Från huvudena som tittar ned och säger åt mig vad jag borde göra eller inte. Jag skiter väl i er. Jag tror mest på djuren. På djurbenen, de jag har att gå och springa med.Jag springer väl aldrig. Och jag måste få vara ifred. Låt mig vara. Låt mitt huvud vara. Eller om du har ett bra huvud så kom. Kom.
nu vet jag allt om surmjölk
jag gör som jag vill
allt är som vanligt
jag har ingen man
Jag har ingen tandvärk, jag har inga möss, jag har inga strumpor, jag har inte tid, jag har inget liv, jag har inga människor, jag har inget gott hemma, jag har inte köpt någon båt, jag har lite ont om sovrum, jag har ingen, jag har inte lyckats, jag har inte fått cancer igen, jag har aldrig fått, jag har inte kryddat maten, jag har inte skrivit klart boken, jag har inte kysst dig, inte tänkt, ingen underlat, inte lat, jag är inte trött, jag har ingen tv, jag har ingen moppe, jag har inget äventyr som väntar, jag har inte lust, jag har inte dig, jag har aldrig dig, jag vill inte ha någon korv, jag äter inte kött, jag har inte några lik i trädgården.
läser tillbaka
För att komma på hur det var innan. Det som var igår och det som var för ett halvt år sedan. Det som var innan nu. Innan du.
Nu nu nu. Vad hjälper det? Jag känner mig osäker. Beter mig som ett dammkorn. Darrigt. Till och från. Under skåpet, under sängen, över bordet och under mattan. Darrigt och förtvivlat. Jag har tappat bort mig själv. Tänker att de gamla orden berättar något om mig. Vem jag är?
Du du du. Vad hjälper det. Ingenting. Jag har valt bort. Släpper aldrig in igen. Aldrig släpper jag ut. Funderar om det hjälper med rött hår eller om det hjälper med en ny klänning. Jag bär ju aldrig klänning.
Katten hjälper, den leker och leker och är vild och knäpp. Skapandet hjälper. Alltid. Orden hjälper, de är som livbojar.
- 1 av 3
- ››