Bloggarkiv mars 2013

Jag kör ned handen i brallan och känner på kuken. Ja, va fan. Det är inte alla dar man har en kuk i sin hand tänker jag. Men det är nog just så det är. Jag har fan kuken i handen någon gång varje dag. 

Borde skaffa mig någon mer att ligga med. Någon blond liten leksak, med stora bröst. Ja, va fan, jag har ju Linda. Vi ligger med varandra. Men en till skulle inte skada. Linda har små bröst och är mörkhårig, faktiskt är hon ganska dum i huvudet. Jag är trött på henne. -Pär. Kom nu, älskling, det är mat,  ropar hon genom alla rummen, med lite gnällig röst. Jävla Linda. Jag behöver verkligen någon annan. Någon med ett fantasifullt namn, någon som inte gör allt jag kräver, hon kan heta Petra. Helst ska hon vara blond och ha en hjärna. Men det spelar fan ingen roll. Linda tycker att jag ska sluta svära. Och att jag borde träna mindre. Vad har hon med mitt liv att göra egentligen. Bara för att vi knullar eller? Bor under samma tak gör vi ju inte. Men jag är ju alltid hemma hos henne. Det är ju skönt med sällskap.

Jag kör ned handen och känner på kuken igen. Bläddrar i musikmagasinet med andra handen. Trallar på den där dängan jag inte minns vad den heter. Tänker på min fantasi Petra. Hon är inte som alla andra. Hon är som den där staden. Extra bra liksom. Ja, finns det inte någon gammal insprängd stad, eller va fan det är. Nej, hon ska inte heta Petra, som någon jävla stad i något jävla land.  

Hon kan heta något annat - exotiskt. Samantha. Haha. Det är bra. Drömmen om Samantha Fox.

i en ny port, framför en ny dörr

spiller en kopp kaffe över benen, det är morgon och jag är trött, någon skickar en text om min senaste krönika, den ser ut så här:

Jag fick tidningen av grannfrun. Men du, vilket underbart kåseri. Det är det vackraste jag har läst ever. Vilken litterär höjd, jag bara njuer för jag läser det om och om igen. Du är en stor författare och ordkonstnär Maria! Kram

att någon skulle tycka om mina ord är underbart, det blir som en melodi en stund, i min kropp, i min sorg lägger sig tonerna och vaggar sorgen till sömns

men är det så enkelt? är det om just det allting handlar, att någon skall tycka om det man gör, att någon skall vilja läsa? 

det vet jag inte - men att det betyder något det vill jag påstå

kliver ut i morgonen, kall och frän kyla, moln från andedräkten faller

från ett nytt liv

en ny dörr

Om livet i marginalen och om mitt jävla Hälsingland. Och om dig. Dig som jag måste lämna för att ge plats till orden. Det är bara ett hårt jävla slit som krävs nu. För att boken skall bli till. Nej, inte boken om mina bilder. Jag gör ännu en bok. Men boken av mina bilder skall också bli klar. Jag vet att jag kommer göra allting på en gång. Det är inget ovanligt.

Att verkligen vilja något, det är om det allt skall handla. Hoppet, det förbannade hoppet det kan dra åt helvete. Jag har perioder i livet, perioder av extremt mycket arbete, perioder av att föda barn, perioder till vissa människor, perioder till min erimit - den som jag också är - perioder av möten, mänskliga och inuti, perioder av sex, perioder av viss mat, teater, musik, lust, passioner. Jag är inte som folk är mest, eller så är jag precis så. Vad vet jag om hur folk är mest? Perioder byter av varandra. Nästan som om livet bestod av vandringar, det är dock inte jag som går. Det är allt annat. Alla människor är bara något jag lånar. Det finns inget som stannar, inte ens natten fast jag håller hårt om den. Mörkret, hålet, gropen, källaren, vinden. Jag måste transpirera. Kliva runt på den där ön igen. Åka på alla husvisningar igen. Stjäla folks dagböcker. Göra som jag vill. Alla författare ljuger, alla människor ljuger. Det sa ju polisen. Alla ljuger.

Jag tror att det är något jag förtränger. Det var ett hus som brann. Någon som dog. Vem och varför? Det har blandats nog nu av lappar och läppar. Jag måste lämna dig. För att kunna skriva om det som aldrig varit en relation. För att kunna skriva om hur det känns att vänta på något som man vet aldrig kommer att komma.

Den 17 mars hände det något avgörande i mig. Och det tack vare en bok jag läst. Tack för det! 

Orden gör skillnad i människan. Gör skillnad i livet. Och det krävs ett ovanligt hårt arbete för att lyckas. Vad jag nu menar med att lyckas. Vad menar jag? 

Bli klar med en bok, känna mig nöjd, gå vidare, bli fri, dö en smula, kurera min sorg, vila, känna mig älskad, vara läst, begrava en kärlek, dö lite till, växa en smula, älska, känna mig älskad, lämna igen, vara i mina drömmar, arbeta, arbeta, arbeta jävligt hårt?

Det börjar idag. Med denna nattens anteckningar. 

Du uppskattade mycket att jag ville skicka mina ord till dig. 

Jag glömmer bort hela tiden. Att det är ord. BARA ORD. Inte vill väl du ha kontakt med mig för att jag är den jag är, för att jag har märkligt humor, alldeles för mycket sorg, sidor du inte tycker passar mig, för att du tycker om mig. Ibland får jag ju för mig att det skulle ligga något värde i att det är jag som skriver, men så är det ju aldrig. Orden är bara orden. 

Du uppskattade mycket att jag ville skicka mina ord till dig. 

Jag glömmer bort hela tiden. Att jag borde sluta all den där kommunikationen med små meddelanden i telefonen. Jag borde välja livet! Jag älskar att leva. Men gränsen ord och liv är helt utsuddad. Jag går omkring med blandade läppar och lappar i mina fickor. Det vrålar ur mina byxor. Jag är så trött på att skrika. Orden är bara orden. 

Du uppskattade. Nu håller du fast i mig som en näve sand. Jag trodde ganska tidigt att jag skulle gå. Men du håller hårt fast du håller mjukt. Som om du visste precis. Men nu kom det sig att vägen delade sig. Och jag måste gå den vägen. Eller så är det precis tvärtom. Det spelar ingen roll. 

Jag uppskattade.