Bloggarkiv mars 2013
min dijonsenap tog just slut
hur ska jag nu få i mig de här vidriga vegetariska korvarna
vi flätar och flätar
små meddelanden mellan oss
fram och tillbaka
nästan som korstygn
oftast talar du för dig själv och jag med
ibland ringer det en konstnär till mig, han vill berätta om något som stod i DN, ibland ringer det en författare till mig, han vill ses och tala om ord, ibland ringer det en designer, han undrar hur jag skulle formulera mig i en viss fråga, ibland ringer det en fotograf, han vill tala bilder, ibland ringer en clown, han undrar om datumen vi bestämt är bestämda, ibland ringer en musiker, han undrar om jag vill sjunga med honom
som små meddelanden pågår livet
fram och tillbaka
fram och tillbaka
du och jag
det är ju orden som håller oss samman
räcker det?
hur ska sorgen hanteras?
I vilka fack ska den placeras? I vilka små svarta lådor ska den få bo?
Det kan vara så att våren är på väg in genom mina fönster. Du och jag ligger i en varsin säng om sjön. Mellan oss sjunger isen som ett hjärta. Det är längtan jag känner. Inte efter relationer och tvåsamhet. Inte efter tillhörighet och någon att dela med mig till. Nej. Jag längtar efter något omöjligt. Den där friheten som borde kunna finnas mellan människor, den jag aldrig hittat. Men luktat. För visst dofter du frihet? Fast inte. Du är låst i något annat. Men det har inte jag med att göra.
I mina rum ligger det hål som måste fyllas, ju mer jag fyller dem, ju större blir de.
Och var ska sorgen nu ligga?
Jag måste skriva igen. Mycket mer. Djupare. Jag måste bli upptagen. Nästan som knark. Våren tittar in vid frukostbordet. Min kropp känns friskare. Kanske på vinden har jag plats? Sorgen bor i mig för att stanna, den är som asfalt.
Jag öppnar upp till vinden, drar ned stegen. Baxar upp asfalten. Det är en fin vind! Tänker att jag skulle kunna ha en atelje där någon gång. Sitta där och måla tavlor när jag är senil. När jag inte kan skriva längre. Om jag någonsin kunnat det?
Jag skickar meddelanden till dig: Jag måste skrivar mer igen. Jag måste det! Det kan vara det som fattas mig.
Du svarar: Ja skriv mer! Jag måste sova mer och fotografera mer och förbereda undervisningen mer.
Det är så. Av någon orsak finns det ett band mellan oss. Bandet är något bra. Ibland håller det för hårt. Men oftast är avståndet både det vackra och det som ger kraft. Det är ett band som ger inspiration. Som delar, fast inte. Som fyller hål, fast inte. Det pågår så länge det pågår. Det är så. Det finns något mellan oss. Jag är så rädd för att jag verkligen behöver något av dig. Att jag behöver dig för att skriva. Därför tänker jag hela tiden att jag måste lämna. Att jag måste gå, innan det sker, att jag inte kan få mer. Vad jag nu får? Jag vill inte gå och jag vill inte känna att jag kanske behöver dig. Jag behöver väl ingen. Det är ju en märklig kombination som inte går ihop.
Nu ska jag gå ut och promenera den lilla världen runt sjön. För att hitta in i den stora världen.
Det är så fint att du finns. Det är viktigt att du läser. Jag vore ingenting utan dina ögon vilandes i mitt språk.
God morgon!
konkubin
VAR ÄR DU?
Ett evighets monopol.
Ögonblick av värme. Ögonblick av kyla.
Du längtar efter att jag ska skriva. Jag längtar efter detsamma. Där står vi på samma sida.
Jag funderar på hur orden tillslut skall fungera som fundament för mig. Att allt annat jag gör blir till bisysslor. På himlen är det några gråa moln, men utan dem blir inte solnedgången särskilt vacker. Jag sitter och fryser i mitt eternithus. Längtar både efter en större och en mindre värld. Kanske är det min tillgång, att inget med mig går ihop. För livet tycks hålla mig så hårt i handen att jag stannar en stund. En till stund. Orden gnager i mig, som om jag vore fylld av tiotusentals råttor. Gnag gnag. Att arbeta med ord är en gåva. Något av det vackraste. Gnag gnag.
Och om jag lägger en plan vid att överleva ekonomiskt. Att klara mig?
Jag bestämmer mig. Jag ska klara mig. Gnag gnag. Jag börjar om igen, startar på GÅ.
I den lilla världen går jag runt sjön varje dag.
I den stora världen skriver jag berättelser. Ord som förflyttar dig och mig till allt det som är dröm betraktat.
Välkommen in.
Det händer sig att jag läser tillbaka i mina egna ord. DET GER INSPIRATION.
vi ser det vi vill se
inget annat
möjligtvis när vi blundar ser vi det vi borde
jag tänker på tiden och på livet
Det är ofrånkomligt att det bara pågår. Det blir gissningsvis en vardag i allt som just... pågår. Ute är det en grå dag, två kråkor sitter och värmer sig vid skorstenen. Snön smälter ihop med himlen, en gråblå skala.
Mina ord är kanske lite väl poetiska för din smak.
Kanske passar mina ord dig alldeles för bra. Något som slingrar sig utan att aldrig riktigt mötas. Det är ingen menig att säga att jag vill något mer. Det måste jag söka på annat håll.
Min gård är täckt av is. Jag längtar efter nog med sol för att låta min gård bli till ett litet bohemland. I gräset ska hammocken stå, i skugga, under syrenen. Där lägger jag mig ibland. Som om jag lyssnade till havet.
Jag saknar dig. Vem nu du är?
mina läppar
dina lappar
mellan dig och mig
det är bara några ord inget annat, ska det vara så svårt att sluta med
jag är ett marsbarn
Det är frukost. Jag äter gammal thaimat, dricker en kopp kaffe och gråter. Som vilken dag som helst. Men det är inte vilken dag som helst. Det är den 1 mars. Det blåser och skallrar i mina fönster. Förut var det du som blåste livet i mig. Men allt man rör vid, dör lite så där långsamt.
Jag glömmer vart jag parkerar bilen. Glömmer vart jag är på väg. Glömmer just vad jag sa.
Jag läser på mjölkpaketet. IMMUN.
Jag är stressad. Stressad över allting.
Försöker bena ut saker vid frukostbordet. Det är nästan alltid vid det här bordet allting händer. Jag är tillbaka i huset där jag en gång lades upp på bordet för att doktorn skulle komma, jag hade visst ont i magen. Jag satt visst vid det här bordet, när det kom hem en psykolog till mig när jag var 8 år, för jag var visst mobbad.
Jag hade sex på bordet med dig, det var en onsdag. Jag är ju ett onsdagsbarn också.
Jag äter middag med mina vänner, någon blir så full så de ristar in sitt namn i bordet. Jag sitter ensam vid frukost, katten och katten har just vält ikull gårdagens vinglas i datorn.
Jag fyller på kaffe. Drar i alla livets trådar så gott det går. Det är som om man är ett stor bråck. En knöl av upplevelser. Som åderbråck och hemorojder. Det gör förbannat ont att leva. Den som inte förstått det, den borde vara lyckligt lottad.
- ‹‹
- 3 av 3