Bloggarkiv mars 2013
och solen har sin gång
pärlor från svin
jag vet att jag ska
bo vid havet en dag
skriva romaner
före det skall jag också skriva romaner och bo vid en sjö, lite här och där, vid en sjö
längs vägen träffar jag människor
någon stannar andra försvinner
inget konstigt med det
men jag tänker på dig
det borde jag sluta med
du försvinner
river lekstuga
finner hopp
det är här på gården allt ska gro till slut
orden, livet och kärleken
det händer ingenting med mig
De biter varandra och hugger. Leker. Med skuggan, med svansen, med varandra. Katten och katten. Slingrar sig. Smeker. Hugger.
Barnen skriker. Klipper pappersgubbar idag med. Guldkatten vinkar farväl. Jag känner mig blå. Som sorgen är blå. Mitt liv fortsätter ju i vilket fall. Varje dag kryper in och lägger sig till historien. Det är dammigt i mina rum. Jag skall vädra och städa ur. Damma människor ur mig. Jag ser ut genom köksfönstret, katten ser ut genom ett annat fönster. Det är som om vi alla längtar bort.
Det händer ingenting med mig. Allting står still. Jag trampar luft. Snart faller jag av trötthet. Faller av, faller ned, faller ut. Det händer ingenting med mig. Jag har blivit statisk. Fast i något jag inte står ut. Bäddar om sängen till soffa. Äter frukost. Varje dag samma sak. Samma sak.
Du går din väg.
Jag går åt det andra hållet.
det saknas bilder
det saknas liv
Arvid sover av sig feber
Jag ser på bilder. Väljer. Väljer bort. Fotograferar igen 88 + 90. Igår 450.
Tänker i siffror. Behöver cirka 280 bilder till boken. Vill att det ska vara 150 blad.
Som om jag vore ett träd med bilder.
Jag skall ge ut en bok med fotografier.
Ett hav av bilder på mig.
Som om jag vore ett hav.
Tejp. Ord. Plåster. Lappar. Trasig. Delat. Itu. collage. Färg. Röd. Svart. Vit. Antecknar bok. Ca 60-70 texter. I varierande längd. Korta. Ofta bara ett ord. Handskrivet. Olika papper. Nästan dagbok. Matt framsida. Matt ibland inuti. Eventuellt förord. Haha förord till en dagbok. Det kittlar. Det känns särskilt roligt att få göra fel. Göra som jag vill. Jag kan ju inte. Jag behöver dig. Men snart har jag förkastat allt som ska förkastas i mig själv. Snart står jag inför ett nytt liv. En ny port. En ny dörr.
Arvid gnyr i sömnen. Jag ser på bilder för att stå ut med oro.
till allt det vi inte blir
Min minsta pojke har hög feber. 39.6 och frossa. Jag blir så orolig att mitt huvud inte fungerar. Modersinstinkten är det inget fel på. Men oron är inte bra för mig.
Katten i guld står på bordet och vinkar åt omvärlden. Solen slänger in ljus över mina rum. Jag har så vackert ljus hemma. Jag har köpt egologisk mjölk. Den känns inte lika tyst den mjölken. Jag doppar limpmackor i kaffe, barnen äter gröt. De har byggt en ö i rummet vi alla är i. På ön är det ett hus i papper och några människor i papper. Livet känns lite papper. Det rivs och delas och fylls och byts, slängs och missbrukas. Framförallt skrivs det.
Vad vore jag utan ord? Vad vore jag utan kropp? Jag läser DN.
Min största rädsla.
http://www.dn.se/kultur-noje/allt-det-vi-inte-blir
kärlekens nycklar
Det är morgon och dimma över sjön. Igår eldade jag, det var så länge sedan att jag inte mindes - hur man gjorde. I rummen ligger fortfarande någon slags värme. För visst brann det till slut. Själv känner jag mig helt slocknad.
Min kärlek till dig står inte ut längre i min kropp. För visst är det kärlek jag känner. Och den måste bort, för alltid.
Jag ger mig själv uppdrag. Jag delar in livet i stycken. Jag är bara delar av olika möten. 1. Avsked. 2. Sorg. Den är möjlig utan hem. 3. VAD VILL JAG? 4. Frihet.
Jag startar mitt nya fotoprojekt, samtidigt forskar jag till min kommande bok. Jag måste framåt. Släppa taget om dig. Den kärleken jag känner har ingen plats, inget hem att landa i.
Jag tänker på tejpade bilder, fotograferar mig själv igen, det är som bilden redan är delad.
Fotograferar avskedet.
Jag gråter idag. Dimman hålller om mig. Jag känner mig faktiskt inte älskad i något rum. I hjärtat ligger små askar med upplevelser jag glömt. Jag minns inte hur det känns att vara älskad. Jag måste hitta det. Eller minnas det. Eller lämna det. Eller vara det. Eller bara arbeta mer. Fly mer.
nu vägrar jag mer vinter
jag går ut på gården i enbart trosor och lägger mig för att sola topless
påskharar och grannar med krokodiler på gården får glo hur mycket de vill
fotografiet
beskriver också en ständig rörelse, även då den fångar mig i mina rum
så ser jag hur inget stannar, det är omöjligt att hålla fast sig själv
jag är i ständigt förändring
ständig rörelse
det ser jag i mina bilder
för jag måste se på mina bilder
självporträtt som skall bli en bok
fotografiet
beskriver också en ständig rörelse
även då den fryser ögonblick
jag är vaken
men jag beter mig som en sovande
du har namnsdag
Det finns gånger när jag försöker förstå hur du tänker. Inte vet jag varför jag vill förstå? Min önskan borde väl ligga i att försöka förstå mig själv. Båda känns ju faktiskt omöjliga.
Mitt humör är dåligt. Jag har varit ledsen hela veckan. Stått vid disken och gråtit. Betalt räkningarna och gråtit. Det har gjort mig sur och irriterad. Du ser på mig vid frukost bordet, i smyg, då och då, vi säger ingenting. Mjölkpaketet står och absorberar allt vi aldrig säger. Jag läser tyst på paketet "ett livsviktigtnummer:112". Jag ringer 112 och berättar att jag nyss skjutit min granne. Jag sköt honom i benet. Jo, vi har legat med varandra i 12 år. Han har haft en till kvinna. Han kunde väl bara berättat det. Nej, jag vill inte ha honom. Men skicka dit en ambulans. Jag är ju redan gift. Jag behöver inte honom.
Jag ser upp på dig. Ditt mörka hår. Dina smala händer. Du har blivit gammal. Jag tänker att vi borde sklijas. Jag harklar mig och gratullerar dig på namnsdagen. Du nickar. Du läser Dagens Nyheter, glasögonen hänger långt ned på näsan. Jag ringer 112 igen. Hej igen! Jag har skjutit min man också, i benet, jo, jag förstår inte honom längre. Vi satt och åt frukost. Pang pang, skicka hit en till ambulans. Jag blev så irriterad att han satt och såg på mig i smyg, då och då. Men kom nu, han blöder ganska mycket och han har namnsdag idag.
grattis
- 1 av 3
- ››