Bloggarkiv oktober 2012
dag 6/ ett hem
Ovanpå mitt SMEG-kylskåp sitter det en grön kanin. Jag äter choklad och guppar i min gelebåt. Jag bygger ett hem. Här ska jag stanna mitt i allt.
8 dagar går fort märker jag. Men vad händer sedan? Kommer han att höra av sig? Det kanske bara var en parantes att skriva till varandra. Kanske är det nu livet börjar. . .
Jag har en ouppackad kamin i farstun, 148 kilo slänger jag inte upp på axeln, det börjar bli trångt i min farstu. Själv bor jag på tredje våningen.
Mitt kök är på plats, på väggarna sitter golvmatta från två sekel. Jag orkar inte höra av mig till någon. Kanske tänker jag på honom mindre. Eller jo, jag tänker på honom mindre. Katterna äter sin mat och trivs. Kurr, kurr. Tramp.
I går natt gick det från du till han. Distansen har infunnit sig. Jag vill ju vara fri. Jag läser till och med, ligger i soffan med grovsockor på och en filt över mig. Läser om mord och andra ruskigheter. Det som skrämmer mig är bra. Aldrig fanns det något vi, möjligen ett du och ett jag, nu finns inte ens det. Orkar inte med mer sorg. Tänker att jag ska bjuda in mina vänner igen på middag. Det var så länge sedan. Jag, Majakovskij, Dan, Strindberg och Ivan Augeli. Jag och Majakovskij väntar ett barn. Han vet inte om det. Han får veta tids nog. Jag är för gammal för att bli gravid igen. Men jag kan inte ta bort ett barn.
Jag dricker lite mer vin under tiden. Känns som jag alltid är utanför, till och med utanför i mitt eget liv.
dag 5/ jag är inte beroende
Det är inte beroende jag är. JAG ÄR INTE BEROENDE. Det är något annat, inte vet jag vad? Visst kan det varit en vana. Men inget beroende.
Visst tänker jag på dig, men det är om något annat allting handlar. Jag sitter vid bordet i mitt nya hus. Jag äter frukost, ser ut mot den tråkiga sidan. För om jag ser mot den tråkiga sidan så blir min fantasi större. Kan det hänga ihop med något annat? För vad hänger ihop med vad. Jag hänger ju inte ihop, så det måste vara omöjligt att något alls hänger ihop.
Visst händer det saker inuti och runt mig. Jag packar upp saker i mitt hus, ser på sjön, såg på stjärnorna igår i natten, från min sovplats. När jag blundar vet jag vad jag ser. Så jag blundar inte längre.
Visst skriver jag, filmar jag, skapar konst. Spelar in monologer, ord och ord och ord. Men när jag ser mig själv på bild förstår jag att jag är så mycket mer än bara ord. OCH JAG VILL VARA MER.
Det betyder att här går våra vägar skiljda åt....
dag 3/ måste skriva om igår
För det var bara tomhet. Fast jag var arg igen. Inte så att jag måste skälla på dig. Bara arg. Arg.
Jag tänker att jag borde låna en av dina tröjor, för då skulle jag kanske komma lite närmare. Men jag tänker samtidigt, varför ska jag komma närmare, jag ska ju komma längre ifrån. Och tänker åter igen att det jag tänker inte är särskilt viktigt. Men visst går du i min pappas skjortor.
Sedan tomheten igen, nästan som en isolering, nästan som ett fängelse, nästan som någon okontaktbar. Sedan ingenting igen. Funderar inte ens. Bara tomhet.
dag 4/ utan titel
Vad betyder alla dessa bilder? Bilder som finns som små stenar i livet.
Idag har jag flyttat till Delsbo. Jag sitter i soffan och skriver, katterna är med, de letar dofter. Stjärnorna leker i sjön. Jag spelar samma låt om och om. Jag hör tvn från morbror Kalle, ibland hör jag honom. I natt är det första natten jag sover här. Jag hittar ingenting, inte mina glasögon, inte mina viktiga papper, inte tandborsten. Men kanske har jag hittat hem.
samma låt om och om igen
http://open.spotify.com/artist/21egYD1eInY6bGFcniCRT1
dag 2/ jag är fortfarande halv
Det händer några saker i mitt liv... Jag startar mitt SMEG kylskåp. Spolar i min franska toalett för första gången. Kissar till och med i den. Sätter tätningslister i fönstren. Bär upp saker, bär ned saker. Dammar. Sopar. Bär.
Det händer några saker i mitt liv... Jag skriver på min roman. Får iväg en faktura. Börjar med redovisningen. Lyckas radera en blogg. Skriver dagbok.
Just så. Jag delade på något vis mitt liv med dig. Skickade små lappar till dig med texter om händelser och handling. Du reflekterade, lyssnade, svarade. Eller så skrev vi om ingenting, orden bara smekte, slingrade och sammanfogade. Du blev nästan som min dagbok, du fick mitt innersta.
jag har något som jag inte vet vad det heter
dag 1 fortfarande...
känns märkvärdigt långt borta allting i mitt liv
känns som om jag är frånvänd all samvaro
all närvaro
och allt annat
dag 1/ det händer ingenting
Jag får egentligen inte så mycket gjort. Mer än att jag tänker högt för mig själv i den här tystnaden som är. Och jag håller mig fast vid den där tystnaden, den är intressant.
Du är märkligt nog närvarande. Dina läppar lägger sig i min nacke. Du trycker din kropp mot mig och håller om mig hårt. Jag vill gå. Jag ber dig släppa taget om mig, men du håller kvar. Du är märkligt nog så närvarande.
Jag har glömt bort vem jag är...
Jag har glömt att skratta...
Jag har glömt bort hon den här vilda människan...
Men visst ger dina ord inspiration. Det är fint. Nu är det tyst och tomt och andra ord på t. Tillräckligt mycket smärta. För jag har gått sönder, jag är så trasig att det kanske är försent.
Jag får egentligen inte så mycket gjort. Orden känns märkvärdigt svår att hantera. Kanske jag kommer fram till att jag behöver dina ord och dig. Jag måste bara hitta ett sätt att hantera mig själv på under tiden...
dag 0/ det är riktigt Mariaväder ute
Och jag tänker goda tankar.
För livet är så närvarande, för du är så närvarande, för att förstå betydelsen av dig låter jag mig vaggas in i tystnaden.
Och jag tänker goda tankar.
För från mina läppar darrar fortfarande du.
Utifrån: Maria Norén skriver blogg och vad hon tänker är inte särskilt intressant. Låt oss kalla det goda tankar.
Inifrån: Jag skriver om det som känns. Kanske du är en människa som jag mest behöver och älskar. Men var kom det ordet ifrån? Jag tvekar hela jag.
Och jag tänker goda tankar.
http://open.spotify.com/track/28RIlXslqMuMDUBXRFUIhz
08.08
Vad har det för betydelse?
Jag samlar på mig pilar som går åt olika håll, bara för att jag ska ta mig framåt.
Sedan vad tiden är och vad tiden vill är något annat.
Det var så länge sedan du skrev: SATAN VAD DU SKRIVER BRA MÄNNISKA.
Kvar står jag och viftar med flaggorna, både startflaggan och stopflaggan om varandra. Vift vift.
Kanske jag inte kan skriva längre. Kanske jag inte ens är mina ord nog. För visst är betydelsen av mig det slutgiltiga? Eller inte alls. Jag är en bok och du läser. Ibland läser du.
Kanske för att jag ber dig läsa.
08:08. Vad har det för betydelse? För du har inget nära och jag har ingen avstånd. Vift. Vift.
Dags att äntligen ta ned flaggorna. Släppa taget.
du reagerar inte ens
Du ligger i sängen och sover. Jag sitter uppe, klarvaken och ser ut genom fönstret. Det snöar ute. Det är så vackert med den där första snön. Ibland ser jag på dig, du är också så vacker. Det är natt och mörkret smeker.
Jag tror att jag ältar där jag sitter, du sover, puffar lite luft gör du, som någon slags snarkning. Jag har så svårt att sova varje gång du sover med mig. Spelar ingen roll var det är. Du gör tappra försök att berätta någon historia om siffran 42 så att jag ska somna. Men du somnar. Märker inte ens att jag kliver upp.
Ute faller snön, den lägger sig som en kropp runt vårt landskap. Lägger sig som ett täcke runt mina nakna ben. Du rör dig i sömnen, drömmer om din moster, hon är ung igen och frisk. Jag ältar livet, ältar tiden. Försöker hitta en mening till att vilja leva. Men jag vill inte leva längre.
Jag vet inte vad som hände. Varför jag inte vill längre. Jag går fram till min bokhylla. Drar ut tre böcker. Nelly av Slas, Varulven av Aksel Sandemose och någon modern deckare med titeln Skuggspel av någon M. Connely. Jag söker ett språk. Letar ord som ska ge mig det jag saknar i livet. Men mig saknas väl inget.
Du ligger still och sover. Rörelsen av snön som ramlar känns så bekväm, känns som något jag känner väl igen. Inte vet jag varför jag valde det jag valde. Men det känns bra nu. Det som ramlar, det som faller, det påminner mig om en längtan.
Jag lägger mig bredvid dig i sängen. Du öppnar ögonen. Ser på mig, tror jag. Du frågar hur jag mår. Jag svarar att allt är bra. Vad fint, viskar du. Dina läppar vill lägga sig mot mina läppar.
Men du. Det går inte. Jag är ju död.
Du kliver upp i tystnad. Skakar av dig dina drömmar. Ser att ute har det snöat. Dina tankar snuddar vid en rörelse, du får huvudvärk. Lägger dig igen.
Du måste sova en stund till. Under tiden sitter jag och ser på dig. Du drömmer om att jag skriver ord til dig. För din passion är visst ord. Jag läser högt för dig medan du sover, ur tre böcker. Det blir en makalös historia. Men du reagerar inte ens.
Jag är ju död.
jag förstår ingenting
Jag kör fort förbi i mörkret. Förbi alla fönstren med fladdrande tv-apparater och lördagsmys och parmiddagar. Jag hör inte till, förstår det inte ens.
ord ord ord
Läser tre böcker samtidigt, men inga ord ger mig det dina ger.
Läser tre böcker samtidigt, men inte blir jag tillfredsställd.
Läser tre öcker samtidigt, men inte hittar jag något jag saknar.
Läser tre böcker samtidigt, men inte är det något som smeker, nästan som om orden inte vill bli lästa. Nästan som om jag inte kan läsa ett språk som inte är ditt.
Jag skriver brev till dig. Brev jag aldrig skickar. Skriver svar du aldrig skrivit.
Sedan skriker och skriker jag. Men du hör inte mig längre. Du hör inte när jag står vid havet och ropar ditt namn.
Du har nu glömt allt, för du är visst glömsk.