Bloggarkiv oktober 2012
jag stirrar in i elden
Stirrar framför frukost bordet. Stirra på solen. Stirrar på ett nyposoppa-paket. Stirrar i taket.
Jag vet inte riktigt vad som hände igår. Utdrivaren var en storvuxen kraftig kvinna med norrbottniska till dialekt. Hon påminde om min farmor. Hon frågade lite frågor om personen i fråga, om spöket inuti. Hon bjöt på sura godisar, de såg ut som blommor. Sedan började hon och tala i upprepande mönster, det lät som en melodi mer än ord, som en sång ibland. Hon lade sina händer på mig, jag blev varm om hjärtat, varm i huvudet och kall om händerna.
Jag sluter ögonen och gör det hon ber mig.
Sedan bara tystnad.
Jag går ifrån kvinnan, hon skickar med mig en påse te. Du kommer se något annat nu, viskar hon.
Jag stirrar in i kattens ögon. Stirrar på sjön. Stirrar i böcker.
Men ingenstans ser jag dig.
jag är och badar
Barnen och jag och tre helgpappor. Helgpapporna håller in magarna och slänger med sitt halvlånga hår.
Jag simmar och simmar.
Helgpapporna anstränger sig vidare, skrattar lite högt, plaskar på sina barn och ler lite sneda leenden. Efter en timme ramlar magarna ut. Efter en timme ser de tunnhåriga ut.
Jag simmar och simmar.
Helgpapporna beställer in en varsin varmmacka och varmachips. De pratar solariebränna och ler med sina sneeda leenden igen. Jag förstår inte deras språk. Kan inte riktigt tolka deras ord. De hoppar i igen och tävlar om vem som kan simma längst under vattnet.
Jag simmar och simmar.
Jag observerar ljudet från högtalarna, någon slags 80-tals musik sipprar som sirap. Jag orkar inte höra. Så kommer det en ensam vacker man in i badhuset, han är - gissar jag - från japanskt ursprung. Han äter en lätt lunch, är vältränad. Han ser på mig och ler på riktigt.
Jag simmar och simmar.
Mina barn plaskar ur sig vildhet och upplever äventyr. Jag ser på dem med så mycket kärlek att det näst intill gör ont i mig. Jag simmar vidare och blundar, jag skulle kunna simma hur långt som helst. För i vattnet hör jag hemma.
De tre helgpapporna tar sina barn och går. Kanske ska de på marknad, det är marknad i byn. Karuseller och kepsförsäljning.
Jag simmar vidare. Det finns just nu inget jag längtar till.
nej nej nej
Nu är jag så trött på det här. Nu får det komma att handla om någonting annat.
Sagt och gjort.
Jag somnar in i giftig rök igår natt. Nu svävar jag i rummet som den döde.
det är inte jag som skriver längre
det kan vara du
det var ju egentligen över en månad sedan - avskedet
nu hänger sig saker kvar bara
efterdyningar
osagda ord hinner bli sagda
både ja och nej
både kom och gå
jag tror att jag redan tagit mitt beslut
men visst kan vi baka småkakor under tiden
men jag vet inte vad som skulle få mig att ändra mig
handbromsen har fastnat
jag ringer dig och småpratar lite, jag känner inte igen din röst, för din röst och dina ord har aldrig gått ihop, heller inte din kropp med något annat, vi pratar väder och om hur sjön ser ut här nedanför, vi pratar om Viktor Hugos Esmeralda, sedan lite mer småprat om fukt på fönstren och påbackade bilar
eller så sitter jag och äter soppa och bloggar om saker som aldrig händer
livet är något som aldrig händer
du ringer inte heller
MARIA MARIA
Jag har magkatarr igen. Jag är så orolig.
Orolig.
Som en slags drog är oron. Nästan som den där rösten som ropar mitt namn. Så ropar den här oron. Som ett slags monster. Jag mår illa. Spräcker hål på min egen bubbla. Den finns ingen Majakoskij, han är ju för i helvete död.
Min kamin har kommit upp för trappan. I morgon får jag elda. Oro och oro. Det blåser storm utanför, men det är stiltje i mitt hjärta. Jag går ned till sjön, sparkar sten. Sparkar ur mig lite liv. Gör ett försök att sparka av mig lite magont.
Då hör jag dig ropa - MARIA MARIA. Eller så är det oron igen.
24 oktober/ 24 juli/ 24 mars
Det står ett mjölkpaket på bordet. Arla försöker förklara urskog. Jag dricker kaffe med mjölk. Sitter i tystnad och ser ut mot innergården. Det blåser hårt, löven virvlar som en centrifug. Jag måste packa veden och åka till Järvsö för att avsluta en redovisning. Ska nog färga håret svart igen.
Arla försöker förklara urskog. Det är visst en skog som inte påverkats av människor. Marken är täckt av lavar och mossa och träden står inte så tätt. Arla talar om biologisk mångfald. Jag ser ut igen genom fönstret, en skata jagar två kråkor. De lyfter och tvärvänder i vinden nästan precis som Jonathan Seagull. Jag mår illa idag med. Majakovskij lägger sina stora händer om mina kinder och drar mig till sig. Han kysser mig. Nästan som om han ville dämpa barnets framfart inuti mig. Som om han ville vagga barnet till sömns. Han tycker att jag skriver för lite. Han tycker att jag sover för mycket. Jag skrattar.
Jag har gått i cirklar i åtta dagar och kommit fram att jag inget annat är än ensam. Och den pryder mig bra, den här ensamheten.
Någonstans igår skrev du om att du saknade mig. Skrev du fina du till mig. Som om allt var som vanligt.
Inget är som vanligt längre.
dag 8/ jag skrattar och jag minns nu vem jag är
Det är så fint att få gå det här varvet på 8 dagar.
Jag vill bli läst. Jag vill vara människa. Jag vill leva. Jag vill vara fri.
00:04 den 23 oktober skickar du en bild
det är åtta streck ritade på ett papper
dag 7/ jag tycker att det är skönt med tystnaden - min egen tystnad - kanske all tystnad
Jag ligger i mitt gjutgjärnsbadkar en stund, jag tycker fortfarande att vattnet inte blir tillräckligt hett. Kliver ur och spikar tavlor. Spikar och spikar. Jag tänker på konst hela tiden. Super mig full och äter choklad. Skriver, ska till och med ge mig på romanen i natt igen och sedan ge mig själv en sovmorgon. I morgon är det den 23 oktober, en helt vanlig dag. Men det känns mer som 23 juli 2011. Tiden därifrån och hit har inte existerat. Tänder 10 ljus. 10 för att ingenting hänger ihop.
Ursäkta, jag är konstnär. Nej, jag arbetar hela tiden. Vila? Nej, jag måste arbeta. Arbeta arbeta arbeta. Lyssnar på musik. Bläddrar i någon fotobok. Tittar på citronerna i fönstret, tänker vidare på konst. Att jag tänker är det väsentliga. Majakovskij är glad åt att han ska bli pappa. Jag berättade sent i lördags, efter middagen. Ivan var den sista som gick sedan var det bara jag och Vladimir kvar. Och han smyger sig kvar som en av mina katter, han vill ligga i min säng och kurra. Tramp tramp.
Jag killar katten på magen. Viker tyger. Lever. Äter choklad. Lever. Dricker vin. Lever. Skriver. Lever. Pratar inte med någon särskild. Det kan gå flera dagar utan att jag hör min egen röst. Lever. Jag lever. Äter lite chips igen. Mer vin. Killar lite mer på magen på katten. Som kurrar och kurrar.
Så blundar jag i två sekunder. Ser ingenting. Allt är som vanligt. Smörjer in mitt ansikte med någon kräm i hopp om att jag skall hålla mig evigt ung. Jag ser ju ut som 40. Jag är 40. Jag slår upp en massa ord på J i familjepsykologi boken. Jag kommer inte fram till något.
Sedan kommer det någon ton ur mig som är så skör och vacker och stark att det gör ont. Komponerar några låtar, fotograferar lite, spelar in en monolog på film, klipper papper, tejpar några trasiga revben i min kropp, klistrar lite hjärta.
Jag hoppas någon tar hand om min kropp när jag dör. Att den används till något bra, att mitt hjärta tas om hand och släpps fri.
För det är ett spöke i min kropp. Den sitter fast här inuti. Och jag är rädd för platsen mellan mörker och ljus.
- 1 av 4
- ››