Bloggarkiv oktober 2012
jag är bara ord för dig
Och jag tänker inte vara det. Jag vill vara människa.
Fast kanske jag bara är ord? För det var visst något dumt med den handlingen när du la din kropp över mig som ett landskap.
även om du inte finns - så är allt som vanligt
Precis som vanligt hade hon kylskåpet i farstun. Precis som vanligt luktade hon vanilj. Och hon själv hatar vanilj. Men du, du tycker vanilj är sexigt. Men hon är inte sexig. Hon är som vanligt. Hon brinner precis som vanligt. Du har din rustning på dig. Som om hon vore av kött i stället för ord. Och precis som vanligt tänkte hon alldeles för ofta på kött. Kött skulle väl kunna vara kropp, skulle kunna vara sex. Skulle kunna vara grönsaker. Skulle kunna vara närhet. Skulle kunna vara att allt om dig har hon hittat på. Du finns inte. Fast du påstår att du har hittat på henne, strax efter att hon hittade på dig. Ett myller av saker att inte förstå. För om hon inte finns? Vem är då jag...
Akta dig så att du inte bränner dig.
Men du har ju din rustning - asbetshandskar och en klädd kropp av eternit. Hon fortsätter brinna. Men du bränner dig ändå. Och precis som vanligt går hon ned för trappan till farstun för att hämta det där paketet mjölk. Du ser på. Sitter som en pappegoja i huset och glor. Inte vet jag varför du vill glo in i hennes liv. Men du vill det. Kanske är det bara orden, för precis som vanligt så skriver hon orden till dig, fast hon borde välja att totalt sluta, gå, lämna. Avsked.
Du bränner dig och bränner dig. Fast hon tror inte på dig. Ibland lämnar tron plats för misstro. Hon påminner dig som vanligt om hennes sorg, om hennes borg, hon ligger och ser på bilder i natten. Bilderna är på dig. DU får bo i hennes jävla sorg som något självklart. Du tänder bara på vanliga personer. Och det betyder vad? Kanske är hon inte så vanlig? Kanske är hon som Hälsingland? Kanske är hon som du hittat på henne. Men varför har du gjort henne på det viset då? Precis som vanligt har har hon en fransk toallet i Delsbo. Det har ju alla i Delsbo. Lilla Paris kallar hon sin lya. Hon är bohem, hon är vanligt brinnig, som vanligt kliver hon ned i sitt gjutjärnsbadkar och låter sig omslutas.
Du har ingen lust till något.
Hon har lust till allt. Tror inte hon förstår vad du pratar om. Hon känner att hon stör ditt liv. Så i stället väljer hon att arbeta ihjäl sig. För i arbetet, i skapandet stänger hon ute alla tankar. Eller alla tankar sätts i någon upprepning. Det blir tyst nästan.
Hon stör på det vistet du vill att hon ska störa. För hon är precis så vanlig som resterande av den där högen med människor du måste ha för att stå ut med dig själv. Ibland är det tomt utan alla orden, tycker du. I henne skriker det, i henne doftar det vanilj, precis som vanligt hatar hon vanilj. Hon står inte ut med sin vanilj. Det är något erotiskt med vanilj. Kvar står hon och glor ut över sjön. Kvar står hon med darrande andetag, något som snuddade hennes nacke, minns hon. Kanske orden smeker mer än hud. Kanske orden slår hårdare en all verklighet.
Hon är som Hälsingland i motljus. Hon förstår ingenting. Allt är som vanligt.
När hon senare på dagen börjar gå i cirklar igen. Lugnar doften ned dig. Allt är som vanligt.
Dagarna går, rinner iväg. Tiden, jävla tiden. Och så hon som är på väg bort. Glider långsamt ur din hand. Du gör ingenting. Låter henne glida bara. Låter henne dofta bara. Låter hennes minne blekna bara. Du gör om henne till någon ny person, gissningsvis har den nya personen stora bröst och mycket ont i ena höften. Men hon är vanlig och doftar mer kanel än vanilj.
jag tänker bara på att skriva
Orden ligger liksom och gror i mig som små kliande koppor. Det kliar och kliar.
Jag går längst med stranden, fram och tillbaka, havet smeker och slår. Allt är som vanligt. Under tiden går det dagar, går det liv, jävla tid. Precis som nu. Jag har alldeles för mycket att göra men hamnar framför mina ord. Under tiden går det dagar, går det liv, jävla tid.
Ibland ramlar det in nya människor, ibland ramlar de bort. Jag tänker inte gå ned på knä för att be dig tycka om mig, jag vill kanske bara att du ska förstå, förstå att du betyder något darrande, darrande som löven som faller och faller i höstens alla färger. Jag tar ingen förgivet.
Jag går längst med stranden. Det är gryning och livet vill. Jag vill men inget annat vill. Att försöka vara nära någon som inte har något nära. Eller som att försöka vara avstånd när det inte finns något avstånd.
I mig blir det böcker, i mig blir det till ord som jag vill att du ska läsa. Kliande koppor, det kliar och kliar. Läs mig, jag finns inte ens i någon bok. Men jag vill. Vill inget annat än att du ska läsa mig. Nästan som om du älskade.
nej nej nej
nej nej nej
det är oktober fortfarande
Ute är det grått. Jag och pappa håller varandra i handen. Vi ska ut och fiska. Vi går mot havet. Vi ska lägga nät. Havet ligger stilla och grått. - Gumman, hopp i båten. Jag kliver i båten. Han kliver efter. Langar över en korvmacka och en kopp kaffe. Jag är 8 år och har lärt mig dricka kaffe av mina föräldrar. Lärt mig dricka öl av min morbror. Havet är grått som gråsten. Jag njuter.
Pappa ror, jag ser på. Han ror och ror, som vanligt hänger cigaretten i mungipan på honom. Han instruerar mig och jag slänger i nätet och ber till gud att vi ska få fisk. Jag vill så gärna att pappa ska bli glad. I morgon ser vi kanske resultatet av gud. Jag ror och ror. Pappa ser på. Han visslar och håller i ett kastspö. Det är kallt och havet biter tag i oss. Men solen skiner plötsligt så vackert på träden som alla skiftar som små färgglada lådor.
Pappa pratar om hur allt hänger ihop. Människor man möter, människor man lämnar. Sedan visslar han igen. Allt han säger blir så lätt bilder i mitt huvud.
Jag möter någon som jag lämnar. Lämnar någon som jag möter. Och om och om igen.
Pappa är död. Ibland förstår jag inte varför människor måste dö. Både på riktigt och på alla andra vis man mister människan.
När jag är 8 år förstår jag att det inte hjälper att be till gud, det som hjälper är hårt arbete och att göra nya försök. Fint nog.
idag åker jag till havet
jag går bland klippor och vågorna som slår och slår
jag tror inte tiden kommer göra någon skillnad, det här har ingenting med tid att göra
Jag saknar dig så att det gör ont
men det skriver jag inte
jag stoppar in dammsugaren i bilen
Jag har stulit den. Måste få rent hus nu. Jag har ingen dammsugare. Ibland lånar jag en. Men nu stal jag den. Det var så enkelt. Nu ska jag städa huset jag ska bo i och städa huset jag ska lämna.
Tänk så skönt det är med sånt som faktiskt lyckas ta bort det man vill ha bort.
Jag hoppas att du mår bra. Att du har det bra! Och att orden som ramlat in i den telefon som är din blir fler och fler, även utan mina små gnagande oroande ord med en uns doft litteratur. Även utan mig fortsätter orden. Alla har ju ord.
istället för att skriva faktura skriver jag blogg
Och det blir jag inte särskilt rik på. Det är så mycket som jag bara skiter i. Jag skiter i redovisningen, skiter i flytten, skiter i tvätten, skiter i fakturorna.
Men jag tänker på konst. Tänker på ord. Jag är passionerat förälskad i ord. Orden ger mig luft och vingar på samma gång. Även om jag inte kan skriva så skriver jag för att leva. I orden får jag vara den jag vill, den jag är och sedan kan jag ändra mig om och om och om och om igen.
Jag har köpt ett kylskåp till mitt nya hus. Jag får inte upp det för trappan. Så nu står det där det står. Precis som jag gjort så länge. Jag har inte kunnat rubba mig själv. Det som var dina ord, ankrade mig verkligen fast i just dina ord. Nu är jag strax fri. Fri från sårskorpor och vetemjöl. Fri från viljan att vilja skriva till just dig. Mina ord klarar sig utan. Tror jag. Men romanen ligger i en vagga. Den vilar. Där hittar jag inte språket just nu.
Men visst är det orden jag vill leva med. Ingen annan. Inget annat.
Den man tror på, litar till, oftast är de just de människorna som sviker mest. Ett svek är som ett slag i magen. Jag döper om dig i telefonen till SVARA ALDRIG.
Aldrig är så otroligt långt bort.
skärp dig kvinna
jo men det är jag som ska skärpa mig
jag ska skärpa mig, jag håller på, skärp mig, skärp mig
jag dricker folköl och äter ost, försöker garva åt livet
garva åt hur ful och obegåvad jag är
jag plockar itu mina kroppsdelar
byter plats på hjärta och hjärna
tänker att jag ska tänka tvärtom igen
alltid tvärtom
står plötsligt framför min bokhylla, vilken bok?
jag måste fly in i en värld, men vilken?
skärp mig, skärp mig, vi är så olika, det var så mycket dumt
vad var det som var dumt, jag vet ju ingenting, det är bäst så
tystanden vaggar även den
jag längtar efter sömn
jag vill sova i tretusen år
godnatt fina du
jag lyssnar på musik igen
Det är väl för att tystnaden är för stor. Jag står inte ut.
Den värsta känslan av alla har infunnit sig nu. JAG HAR INTE BETYTT NÅGONTING. Nu ska jag ta mig igenom det. Att förstå att jag varit något annat än vad jag trott, får mig att falla, faller baklänges. Mår illa. Faller mer. Jag faller som äpplen i höstnatten. Faller bara. Faller och faller. Jag gjorde det för ett och ett halvt år sedan också. Eller, det var nog längre sedan. I mars 2011 började jag falla, fast då var det vackert. Då var det något som var tvärtom. Som om du blåste livet i mig. Det är nog så att du dog i den där olyckan. Den där olyckan när du krockade. Jag glömmer bort mig själv och skriver du. Orkar inte ens radera.
Jag har ingen som läser längre. Jag har ingen att skriva till mer.
JAG SOM LÄNGTAR SÅ ATT FÅ SKRIVA ORD.
Det kom en bild igår. På en kvinna som jag dyrkar. Hennes sorg har byggt henne en borg. Den vill jag ha och hennes begåvning. Amen.
Sorg och borg. Men jag rör på mig igen. Rör mig som en katt i natten. Kurrar och bits. Mjauuuuu. Kurrr. Grrrr.
Jag har väl inget att berätta idag.
Jag känner mig tömd på det som var mitt hav.
Känner mig i och för sig nöjd för att jag ser igen. Ser att läsa. Det var någon som sa så ofta att denne skulle läsa högt för mig. Låt oss kalla denne någon för människan. Det hände visst två gånger, att människan läste högt för mig. Med en röst som vaggade både till sömns och till vila. Jag som aldrig vilar. Nu kan jag läsa själv igen. Så skönt det är att se. I mig blundar jag åt minnen, blundar jag och ser åt ett annat håll. Kanske handlar hela livet om att blunda och se. Människan sa: när jag blundar ser jag dig.
Men ord blir gamla. Allt människan sa är förbrukat, använt och glömt. Människan glöm nu. Glöm Maria. Maria har gått på långpromenad. Det kan vara så att det är jag som är Maria.
Jag går i platåskor på mitt tak. Jag väntar på post. Jag är naken. Går och går. Jag är trött. SÅ förbannat trött. Jag tycker det är skönt för en gångs skull. Skönt att ge upp. Världen lyssna nu - JAG GER UPP! Det känns så skönt.
Tänk om jag inget har att berätta längre? Tänk om alla historier är sega som slem och har fastnat i labyrinter av något som aldrig blir verkligt. För ibland undrar jag om livet är verkligt? Jag steker plättar, läser om konst, gör konst, ser på konst, läser läxor med barnen, räknar skulder, tänker på redovisningen, men orkar inte, tänker och tänker, fokuserar, kan inte skriva just nu, förbereder möten, mer arbete, mer ord, mer konst, mer av allting så behöver jag inte tänka på något annat en det jag vill tänka på. Och det är inte mycket jag vill tänka på. Jag sågar ned tre träd, så behöver inte människan såga. Så behöver jag inte skriva mer ord. Jag räknar äpplen på trädet, handlar mat, handla mer. För visst är det den där handlingen som räknas. HANDLINGEN ÄR SÅ VACKER.
Jag känner mig tömd på det som var min eld. HELA JAG BRANN JU. Var tog min eld vägen? Telefonen ringer och ringer, jag svarar alla gånger, jag blir erbjuden två arbeten idag, båda har med orden att göra. Jag lever på mina ord just nu. Snart, strax och mer blir det.
Vänta du bara.