När det är nymåne så möts sju planeter.
17 april, 2026 - 20:32

Och på sjön lägger sig det sista av solen och färgar hela världen svagt rosa och aprikos. På mitt hus i byn lyser den tills den helt går ned bakom Tove Jansson siluetterna. Livet på landet är så svårspelat emellanåt, nästan ingen att spela med, mer än naturen och djuren och allt man kan stirra sig blind på. Saknar familj fast jag är familj. 

Ändå står allt rätt nu, de sju planeterna och nymånen och luggen som blev felklippt, känns rätt. 

Drömmen i natt: min hemsida, alla flikar var utbytta till, DAGBOK, BLOGG, JAG SKRIVER, ORD, BÖCKER, TEXT, MANUS.

Det känns skönt att låta orden och texterna och böckerna svämma över. Varför underdriva. Finns ens underdriva, överdriva finns. Driva som driva. 

manifesterar
17 april, 2026 - 20:21

Böckerna är så bra säger man. Förlaget har aldrig varit nöjdare. Man tror att jag kan vinna priser. Något måste man vinna. Man är en som tävlar också. Tävlar om allt: först fram till lyktstolpen när man är ute och springer och då kan man tävlar mot en fluga. Man är långt ifrån fluga. 

Böckerna står på rad hos folk. Böckerna regnar pengar och igenkänning och man vill nästan gå med påse på huvudet. 

Om affären.
17 april, 2026 - 20:17

Den har ett sånt där långt åkband för varorna. Som om det alltid skulle vara kö. Det är aldrig kö. Det är tomt på varor och tomt på folk. 

De som handlar köper korv och mjölk och brunaböner som radas upp på bandet och åker långsamt och länge. Blipp, blipp, blipp tillslut framme hos kassören eller kassörskan. 

Man möter ingen bland hyllorna och det är lätt att hitta. De säljer också trosor och lakan och sånt som folk på semester kanske har glömt hemma. 

Sen har de postnord utdelning och systembolag utdelning i ett. Vinst varje gång om man beställt något från överallt. Ni vet, överallt kan vara Ellos och Zara och bolaget då förstås. Några öl framför tv´n. Livet är både tv och affär för de som bor här. En gång kom jag in i ett drama, kassörskan och en kund skrek åt varandra. Det kan inte vara lätt med draman på landet. De skrek jävla skit kärring och jävla skit idiot och jävla skit granne och jävlar tänker aldrig handla här mer och jag tänker jävla aldrig låta dig komma in här och jävla fulgubbe har du också och jävla kärring, igen. Sånt.  

Det är ödsligt och tomt på alla bilderna.
16 april, 2026 - 19:25

Ljudet från tramporna och hennes andetag och den där varma sommardagen.

Lite senare, förmodligen timmar senare, efter att hon cyklat förbi alla brevlådor så passerar en bil och det blir ett moln av torr sand och grus från vägen. Det hade inte regnat på veckor. 

Var badade folk den dagen hon försvann? Den varmaste dagen i juli.

Man hittar hennes kläder och skor på stranden och på cykeln hänger hennes väska. Och där slutade livet. Mångas liv. Föräldrarnas, sykonen, släkten och grannarna. En by i trauma. 

Bilderna är ödsliga, tomma, som dagen efter en fest, bara lukterna kvar, och ett darr av tomhet och rädslor och minnesluckor. Sen går det trettio år. 

Hjärtat slår hårdare nu.

16 april, 2026 - 09:24

Det skulle ta två år.

16 april, 2026 - 09:15

Det kanske alltid tar två år. Två år är ingenting. Två år är allting. Alla ord jag missat, alla ord som inte fastnat. Förlåt till mig själv. Kommer inte hända igen. 

Nu ska jag fylla er alla tills ni kräks. Det är ni värda. Små ord innanför blusen och jackärmen och mest i själen. Den håglösa själen som kräver värme i en värld som bara visar kyla. Men vi vet ändå. Det finns mest värme. Vi måste bara hålla hårt. Håll nu. Hårt. 

Jag är tillbaka jag är tillbaka jag är tillbaka.
16 april, 2026 - 09:09

Och nu måste det gå fort. Det måste alltid gå fort när det måste gå fort. När det går fort. Fort fort fort, skynda mig och dig och allt att komma framåt, finns bara framåt och kanske lite bakåt, lite lite av nuet också. Jävla nu och bakåt och domnande händer och frånvarande hjärna. Vill inte vara den smartaste i rummet, vill vara den smartaste i rummet, vill inte, vill. Vill lära mig och vill kittlas och vill promenera. 

Små ord, skriv om det omöjliga. Skriv omöjligt. Va omöjlig. Läs mig. Annars kan du dra åt helvete. Eller inte. Eller. Det bestämmer kanske mest du - eller vem bestämmer - ni vet ögonblicken som händer, man svänger av till höger plöstligt istället för vänster och där stod du. Sen ringar på vattnet och ringar på fingrar och ringar i öronen och ringar runt planeterna. Allt står rätt. 

Nu är det bara fort fort fort som gäller. Skriv av dig och ur dig och bort dig. Fyll flaskor med ord och kasta ut dem på havet och låt oss alla segla i tunnor. Huset kan också följa med, spolas iväg, för vem orkar byta tak. Vi kan flytta till ett land utan regn och utan tokiga fästingar. Hissa segel och ladda kanonerna. Här kommer vi som en jävla Noaks ark. 

För vem orkar följa med? Ni vet, först: söka bygglov, skicka faktura, ändra på hemsidan, redovisa, längta bort, skriva listor, vaccinera oss, handla mjölk. Allt det där vanliga. 

Maria, va omöjlig bara. Skriv om det omöjliga. Sen så. 

Jag vet och jag vet men fortsätter ändå att inte veta.

16 april, 2026 - 07:27

Ni vet? Jag tänker att alla vet. Man går vilse i allt annat. Man känner sig som en idiot för att man gång på gång överger det man vet. För trött, för ledsen, för lite tid, för lite tvång och måsten, för lite kärlek. För mycket oro, rädsla, jävla skit. 
 

Nu darrar sjön och katten och hunden sover under täcket. Barnen sover i olika rum. Natten hinner man knappt med. För ljuset, äntligen, ljus. Kanske lite letar sig någon knopp fram, björken, kanske lite även jag som håller på att brinna upp av oförlöst. Alla gånger man är oförlöst. Jävla oförlöst.