Bloggarkiv november 2018

I Stockholm

Här ligger folk och sover i gatukorsningarna och den stora tomheten infinner sig hos vilken lycklig person som helst. Själv umgås jag med BRAD och BIFF. 

prickig korv

Det hade jag glömt bort. Oj vad jag älskade prickig korv!

Märkliga värld. Den grovmalda smeten med prickar av fett.

Limpmacka med prickig korv och Oboy på isen. Inte vilken is som helst, utan isen där mjärden låg, inte bara en, säkert var de fyra mjärdar.

Pappa, jag och syster, snön faller lätt, vi befinner oss i Sandarna, bakom de bruna stora huset med torn "Storsjöbagarns", ute på sjön. Varje söndag är vi där. Inte alla gånger har vi med oss prickig korv och Oboy. Men denna gång har vi det. Jag knackar bestämt med hälen på den tunna isen, jag har ju sett pappa göra det, säker 100 gånger har jag sett. Men vad hjälper det, min lilla bestämda knackning på isen gör att jag går igenom med hela benet, rakt ned i det bäcksvarta iskalla hålet.

Tur var väl att inte hela jag åkte ned. Korvmackorna och Oboyen åt vi i bilen tillbaka. Tror jag, eller så hittar jag på, eller fyller i. Fyller ut konturerna på mig själv, lägger karbonpapper och blir många jag, sedan kopierar jag mig själv också. Livet som varit känner jag ju ändå till, tror jag. Jag är rätt säker på att jag älskade prickig korv, kanske var det ändå för att den är rätt så estetisk, snygg liksom. Jag känner mig väldigt tacksam för allt som varit, livet har ju varit fint. Hardcore fint. Igår skrev jag en fem års plan, framtid förstå, om den finns så finns den, så då vill man ju passa på. Ha lite kul, göra lite viktigt.

Det som lever får se, som någon säger. Själv säger jag: den som äter lever, lever inte längre.    

klubben

Det finns en klubb i byn, inte min byn #grannbyn, det är klubben för beundran, klappa-varandra-på-ryggen-vad-bra-vi-är-klubben. Låt mig aldrig vara med i den klubben.

Låt mig vara fri och frisk, fast jag är sjuk, jäkla sjukor, sjökor och sjögurkor. Tur är att jag bor på sjögränd. Världen går under varje dag och jag räddar den varje dag. Inte får jag medalj för det, inte vill jag ha medalj för det. Jag vill vara fri som katten och katten. Grå fast jag är brun. Känslan av att ha svans fast vara svanslös. Min hjärna har ingen reptilhjärna, det har mitt hjärta istället, reptilhjärtat det är jag. 

Passa er vad jag är bra, utan klubben. 

så roligt har jag det på en tisdag

Tog en alvedon.

Tog fram dagboken. 

Tog mig själv på stort allvar. 

Är sjuk. 

Trots det dog inte humorn. 

Den vill bara ut och skoja till det. 

 

Jag får ju inte glömma honom med smörgåstårtan

Han jobbade väl också där. Men vad hette han? 

jag står och diskar

Och tankarna vaknar upp hos Svasse. Ingen aning varför. Måste man alltid veta? 

- Samma hål i 20 år, sa Svasse till Tomas utan h. Tomas utan h blev provocerad, han hade ju varit gift i 20 år, de började slåss.

Jag minns att jag log, typ 18 år gammal var jag, byggde kvarnskåp alldels för snabbt på Simens i Bergvik. Att vara 18 år och inse charmen med rörelse. Är ju bara något jag kan vara tacksam över. Jag är tacksam. De började slåss. 

Inte finns det så mycket som säger att vi behöver varandra, att vi behöver spika samma spik i samma hål i 20 år, tillslut blir ju inte ens väggen kvar. 

Idag är jag 47 och förmodligen lika gammal som de var då. Gubbar, ruttna och sorgsna, i vilket fall den ene. Tomas utan h, han borde tänkt till. Men det gjorde han aldrig. På Simens i Bergvik var Kennet chef, han kallade in mig på kontoret och hyllade mitt blonda tunna skinn och min styrka. Alltid i varje sekund av mitt liv har ju jag varit något alldels extra. 

Tack alla som gjort mig till något alldels extra.