Bloggarkiv mars 2018

nu

är orden tillbaka

och dina händer hittar jag ingenstans

har jag tappat bort dig? 

är det jag som är borta? 

Bodil är död, varje dag är hon död, precis som min pappa

hur gick det sen? 

pappa fortsatte vara död

i alla rum är han död

på hela jorden är han död

fast jag känner honom 

ser mig i spegeln och ser hans ögon, möter Fredrik på affären, han ser ut som pappa

ser Wilgots profil, det är pappa

fast ingenstans pappa 

död

och så du? som jag alltid letar

var är du? 

nu är orden tillbaka, inte vet jag vad de vill 

slicka min rygg

såga av mig mina händer

darra livet fram

min moster dog också

om detta fick vi läsa i tidningen

för kusinerna är apor och de har varken telefon, mail eller post

aporna sitter i en bur på skansen och låter sig roas av varandras rumpor

så är det att vara en kusin

min moster gav mig en sked när jag tog studenten, hon ringde när jag fyllde år

jag minns hennes mans händer, de var så bleka och blå

han var tjock fast fin, precis som moster, hon hade lockigt hår och ett snett leende

hon och han bodde på gotland, jag och mamma hälsade på

det var fint

jag fotograferade solrosror och ringmuren och pizzan vi åt vid havet

sedan dör de

alla ska vi dö

det är inte ens konstigt

men nu är nu först 

och du kan ta hit 1000 bengaliska eldar

du kommer ändå inte kunna hindra det som sker det sker

det sker 

det sker

ropar bodil som ett jävla eko

och sedan ror hon och jag bort över sjön fast vi går på isen 

 

 

 

torsdag

Denna vecka har jag hängt konst. Det blir man också slut av. 

Slut är jag inte. Bara lite lätt trött. Eller är jag sådär lite lätt bortdomnad? Hur stavas ens bortdomnad? Bortkollrad kan man också vara. Jag är jag, inte någon man. Solen går ned, fast först lägger den sig i mitt rum, och ger skuggor på väggen och sedan ska jag vara en av 112. Fast det blev några färre. Kanske 107. Eller 108. Inte klippte jag någon lugg. Jag är en av 108. Livet är som att köra buss. Jag kör buss. 

Buss 54. 54 män är det nog inte? Torsdag är det. Det vet jag. 

jag började skriva något

som jag aldrig sparade

Sedan går det en vecka och du undrar varför jag inte skriver. 

Inte ett ord på över en vecka. 

Vad gjorde jag? 

Fyllde år, fyllde i, konturer och läppar. 

Skrek högt men bara inuti. Bodde i Loos, tänkte, alla dagar tänkte jag, på sjön som fryser, på kylskåpet som står och luktar fisk. Jag som hatar fiskdoft.

En bild kommer med postnord, fast den kommer aldrig, jag får hämta den, 1 x 1 m, vet inte ens om den är bra, orkar inte packa upp, packar upp imorgon, fortsätter hänga konst, snart vårsalong, alltid någon salong. Packa upp och packa ned. Men postnord får allt ta och skärpa sig. Skärp er, varför ger ni mig ett nytt postnummer om ni inte ens vet själv vilket nummer det är. Dra åt helvete postnord. Säg inte att ni har hemleverans när inget paket kommer hem. 

Och sedan rullar kärleken förbi som stora vågor, havet är blått och sanden är varm, precis som dina kyssar. Grattis till mig, jag fyller ju år. Inte idag. En annan dag. Jag började skriva något, men sparade aldrig. Minns ju aldrig om vad jag skriver. 

Fyllde år, fyllde i, konturer och läppar. 

Nu ska jag klippa lugg, få raka linjer i mitt runda lilla ansikte. Alltid något. 

 

ett ögonblick världen

Det är lite mycket just nu. 54 jobb. 32 män. 27 övriga uppdrag. 32878 olästa mail. 3 barn.  Helst skulle jag bara vilja åka skidor, eller äta kexchoklad.

Kärleken vaggar mig. Kärleken gungar mig. Kärleken finns inte. Kärleken finns visst. Kärleken är snön. Eller så är kärleken livet. 

Det är lite mycket just nu. Äter chips och skriver ansökningar och spelar in film och dricker vin och sörjer Benny. Jäkla finaste Benny som måste ta sitt liv. Varför då? Tänker högt och lyssnar på andra, filmar med barn och lagar ingen mat, äter mat, går ned i gruvan och letar guld. Sedan dina händer och dina tankar, sedan inse att allt är bara drömmar och demoner och jag. 

Jag har det lite mycket just nu. Medan du skär lök i någon annans kök, medan kaffet kokar, medan solen går ned, medan du byter kläder, medan jag ser på, medan livet brinner, medan kroppen hungrar, och jag skriver dina ord på mina läppar och dina läppar kysser mig. 

Inget svar är också ett svar.

Klart är att jag ger upp. Fast det kan jag ju inte säga högt. Det är minus 16 och livet hopar sig. Alltid. Det måste finnas femtio sätt att lämna sin älskare. Vilken älskare? Barnen sover och björnen, endast katterna är vaken. Och jag måste hitta mer tid. Mer tid till liv. Det är kanske det viktigaste just nu. Plocka bort det som ska bort. FÖR VISST SKA SAKER BORT. Sedan ska jag nog dränera runt huset och bygga ett sovrum och en ateljé. Hemma är ju så viktigt. Kanske det viktigaste. Faktiskt blev det så. ETT HEM. Detta råkar vara mitt. Undrar hur Stormnäs mår, får åka dit när snön smält lite.

Nu skiner solen rakt in i mitt liv. Värmer och kittlas. Måste köpa en ny kamera, min är nog slut. Slut är också östrogenet. Så blir det när man fyller 47. Ducka livet, här kommer faktiskt jag. Mina nätta små händer och min nätta uppsyn. Måste åka och jobba, måste kanske det idag, prismärka, öronmärka, märka upp perioder av skräp. Inuti ett lugnt duggregn som luktar vår. 

För hur ska snön någonsin ta sig från min tomt. Hur ska fukten i marken te sig, kommer det bli floder genom bageriet? Floder rakt genom min kropp. Isflak att hoppa mellan. Klart är att du får som du vill. Klart är att jag får som jag vill. 

Klart är att jag aldrig ger upp. 

Läser tillbaka

Det är något visst med mars. Det är något visst med mig. Jag eldar så barnen tuppar av. Den store sonen sitter och gör algebra. Han är 16 och nyklippt, snygg som en fura. Jag minns när jag vara 16. Har aldrig känt mig snygg. Har alltid bara känt mig obstinat. 16 år och biter ihop hårt. 

Ibland skjuter jag några män i benen. Ibland är jag katten. Ibland är jag du. Ibland vill jag var mig själv. När händer det? På torsdagar? 

Jag förstår inte riktigt var livet tar vägen?

Men att det tar vägen det vet jag. Diskar, släpper ut katter, sopar, gör läxor, har lov, letar resor, tänker. Grannen har ställt upp snöslungan på taket, det gamla möbelvaruhuset rasar annars. Platt tak. Platt liv, platt näsa. Hur kan man ens fundera på att bygga platt? 

Ena stunden ska vi resa till Portugal och sen till Grekland och sen vet jag inte. Varför har jag så svårt att bestämma mig. Sedan googlar jag klimakteriet, sedan googlar jag resor, sedan googlar jag mig själv, sedan googlar jag planlösning och sedan sopsorterar jag och åker skidor och funderar på olika lösningar. Lösningar = män. Nej, skojar, män = ?. Män är svårt. Män är svårt svårt. Särskilt de som sitter kvar som klister. Måste göra en bild. Måste köpa en ny kamera. Måste skicka fakturor, måste svara på mail, måste bära saker, måste slänga saker, prismärka och hänga konst. Borde tatuera mig, borde träffa dig, borde rymma, borde vila, borde promenera och skriva. Borde göra rätt. Borde göra mindre fel. Borde hålla mig längs vägen.Håller i mig. Håller om. Håller hårt. Håller ut.  

mars

Det känns lättare igen. Så snart känns det helt säkert svårt igen. Jag känner efter. Känner och känner. Ska fotografera i helgen och klistra och klippa. Byta huvud, byta hjärta, byta kroppsdelar. Allt för kärlekens skull. Rummen och huset känns kallt, kanske för att det är minus 25. Saker ska ramla på plats. Ramlar över saker. Jag är en sak, en grönsak, en leksak, en sakletare. Den som finner, ni vet. 

Alltid hittar jag något.