Bloggarkiv januari 2019

kylan

Något måste man ju prata om. Ute rasar vintern, frostspåren, glittrande luft och alla de där miljonerna - snöflingorna. Inne hägrar vi runt elden och runt datorerna, ibland undrar man ju vad som ger mest värme. En varm kofta att trä runt det isande livet. Katterna slåss om rummen, slåss om brasplatsen, slåss och slåss. Sedan sover de, sedan trampar de lite på täcket och sedan kurrar och kurrar de. 

Mullvadarna ligger i bageriet och trycker. Bodil sitter vid köksbordet med en kopp äckligt te mellan händerna, hon retar sig på mig som ligger och skriver. Något måste man ju reta sig på. 

Något måste man ju tycka också. Jag tycker kanske mest om den där resan. Det där tåget jag kliver på, som stannar på någon alp, där kliver jag av. Kanske är det april. Någonstans ska man ju drömma. 

Jag drömmer om jorden på fingrarna, grop på grop, kanske äter jag upp grannens tomater också. 

Vackert väder

Till varje pris

Ska ungen lära sig att åka fyrhjuling på isen. Han kan skrika bäst han vill och vara knappt ett år. Han ska lära sig. 

Till varje pris tuggar busschauffören på sina naglar medan hon kör. Ishalka och snöstorm spelar ingen roll, hon håller ratten med en hand och biter sedan på naglarna på den andra. Med jämna mellanrum byter hon hand. 

Till varje pris blir vi de människor vi blir. 

Vi är på väg att bli gamla - det vill säga - människorna.

Imorgon ska jag rädda dagböckerna, de som står i garaget och blir mögliga. Jag småpratade med Bodil och hon vaggade mig till sömns igår. Med frågor om en gammal kropp. Precis som min, kroppen som inte längre är min, fast den är min. Istället handlar jag pasta på affären för resten av mitt liv, jag vill aldrig handla pasta igen. 

Sedan tänker jag på stenhuset och honom, vem var han? Jonas Gardell plockar blommor för de döda, jag plockar för de levande. Tulpanerna står och samtidigt rasar de, precis där som vackrast, de släpper blomblad och dör. Livet är så lösryckt, så ögonblickigt. Visst längtar jag efter skrivbordet. ORDEN. Tiden, kanske lugnet. I Delsbo blåser inga stjärnor ned från himlen. 

Vi är på väg att bli gamla, det vill säga, människorna. Hur ska vi hinna allting? I Delsbo ramlar inga stjärnor ned från himlen. Det vill säga? 

Är det slut på önskningar? 

Jag skulle bara vilja slänga bort hjärnan lite.

Och leva. Istället redovisar jag och kollar mailen var fjärde minut. Fostrad till att vara duktig, inget annat än duktig. Vad hände med drömmarna? Vad drömmer jag om nu för tiden, vad har jag för dröm? Kanske drömmen är modet, fast jag har modet, kanske drömmen är att hitta drömmen. Åker till Gävle och kollar brösten, någonstans måste man ju åka, in till tandläkaren också, lika bra att ta allting direkt. Och leva. Istället glor jag på värdelösa serier och tänker på ingenting. Eller tänker på allting. För jag står inte ut, men jag står ut. En hopplös kombination av åsikter har jag i kroppen. En lika hopplös kombination av längtan med. Och leva. Ta språnget, hoppa. Lev. Vårda relationer, ytliga, djupa, runda och mjuka. Var snäll, gå i kärlek. Älska, håll om mig, släpp taget, ring henne, ring inte, ring fel, ring om, ring hem. Och leva. 

Det här är bara en lek va?

Hela livet, så svårt att förstå sig på. Först är man 7 år, sedan 17, sen 27, och så plötsligt 37. Ännu fortare 47. Under tiden förstod jag ingenting. På bordet står det tulpander, pappa köpte dem, nej, pappa är död. Katten sover i vilket fall i soffan. Under tiden jobbade jag så jag glömde bort att leva, eller så levde jag för att jag jobbade. Eller så drömmer jag bara, under tiden drömde jag att jag var en fjäril. Eller så är livet den där målningen som måste målas varje dag, i olika länder, så man kan peka ut dem på kartan. Under tiden undrade jag över meningen. Ibland skottade jag snö. Pussade ett barn på kinden som växte så fort så att det knakade. Ibland tar jag på mig pappas tröja, då lever han nästa. Mamma lever, hon bor en trappa ned, i dag lånade jag hennes broddar, vi är ju två tanter i ett hus vid sjön. Under tiden skrev jag dagbok, skrev brev jag aldrig skickade. Under tiden längtade jag till äventyret som aldrig kom. Under tiden var jag på äventyr, ramlade ned i en isvak, klättrade i berg, högg träd, eldade. Under tiden nattade jag barnen med en påhittad saga. Under tiden så växte dem så de knakade. Under tiden längtade jag till att förstå mig själv mer. Under tiden förstod jag mig själv ibland. Utveckling alltså, personlig utveckling, så himla poppis. Under tiden åt jag massor av popcorn. Kanske är livet bara en jäkla tråd som måste nystas upp och stickas till en varm kofta. Livet är bara en lek va?  

Missing person

Gör motstånd.

Gör något! 

Ett nytt år känns precis som bra. Dags att frosta frysen och tömma kylskåpet och isa omkring på sjön som en annan Bambi. Det är onsdag och januari. Lyckan är total. Som skeppet på pusslet som just segrat över Lady Grace. Inte vet jag hur kul det är att skriva om serier? Hur kunde jag komma på något så tråkigt. Tittar för att vila. På Abigail och de andra. I dalen, vid gruvan, sen sågverket. Kärlek, dravel och en hund. 

Säsong 2.0 eller 2019

Jidder och dravel. Känns det annorlunda igår från idag? Och hur kul känns det att skriva om serier. Det där som får tiden att röra sig, eller det där som får en att vila. Katten sover till allt. Jag tänker att jag ska gå ned fem kilo, få lönehöjning och förlova mig. Precis allt jag drömmer om enligt facebook.