Bloggarkiv oktober 2018

Elvis och fågeln.

Jag var 7 år när Ronnie Petersson dog. Inte vet jag varför jag gick ut till tallarna och grät. Kanske var det för att hela folkhemmet grät och jag har ju alltid varit så känslig för känslor. 

Vi bodde i miljonprogrammet på Tallvägen, idag enbart spillror, rivet och tillplattat, inte ens tallarna är kvar.

Jag minns grannarna som alltid lyssnade på Elvis, de hade en fågel som åt dem ur munnen. Jag tyckte det var äckligt. Men jag brukade gå dit och titta på Elvis filmerna. Jag tror jag älskade Elvis. Grannen var blond och kort och sprallig, hon var ihop med en Spanjor. Jag minns hur jag tänkte att det var så märkligt att folk kunde bo ovanpå varandra i likadana lägenheter och ändå vara så olika. Grannen mitt emot var surgubben. Jag tror att han var ledsen. 

Mamma läste högt för mig ur Maria Gripe böckerna. Det var något med den där tonen av sorg som tilltalade mig, jag var ju även ett rätt så sorgset barn. Elvis filmer och Gripes Elvis böcker blandades i mina tårar om att liksom inte hitta en plats. 

På konsum köpte jag tidningar och med pojken med vattenskallen trivdes jag. Vi kändes liksom lika konstiga, han hade en kran bakom örat, jag hade en kran i hjärtat. Allting liksom gick rakt ut och rakt in. 

Vid tallarna grät jag för Ronnie Petterson och jag trodde aldrig att livet skulle bli sig likt mer. Jag såg honom brinna upp gång på gång i den där bilen. När klockan var 21, blev det nyheter, jag hatade nyheterna, men jag måste titta. Sedan var det sova och sedan drog jag ett streck på väggen inne på toaletten där jag påstod att jag borstade tänderna, vilket jag inte gjorde. 

Mitt lilla rum var så stökigt att man liksom fick klättra över sakerna, min systers rum var städat. Vi mimade till Baccara och ibland var jag PAM i Dallas. Hon kändes glättig och lätt och ytlig, hon hade alltid håret till vänster, precis som jag. Pappa fick påsjuka och fick åka ambulans och mamma fyllde 40 år och jag kände mig som en stor flicka i en gigantisk värld, fylld av sorg och plåster. På vår dörr tejpade mamma fast en smurf, så jag skulle minnas var vi bodde.

Men på något vis mindes jag aldrig. Alltid drog jag i någon annans dörr.

Precis som idag, jag tycker att alla dörrar borde vara öppna. 

Precis som i mina fickor.

Jag har fortfarande sand i strumporna från Danmark. Katten sover i någon märkvärdig ställning, sover liksom på huvudet. Jag är trött på att vara ledsen, trött på att vara ofri. Till och med löven släpper taget. 

Allt möjligt hittar jag inuti, saker som pågår, som längtar, som tröttnar, som vill. 

älskar att

Segla iväg med mig.

Först kom jag på något, sedan glömde jag bort det. Kanske har jag tagit mig genom, kanske är jag på andra sidan. Livet fortsätter ju bara. De där räknade dagarna, sedan aldrig mer. Vad är det som är så svårt att förstå? Det som blir det blir. Köper tre nya skyltar, visa mig vägen snälla. 

Klacken 3. 

Väj om något står ivägen. Väj är ett rätt så konstigt ord, väj, väja. 

Jag vill bara segla iväg, igen, i en tunna, på ett skepp, i en flaska, i din hand. Utan din hand, med mig. Kanske har jag med mig dagboken, min bästa vän. 

Här i gränden redovisas det så att öronen blöder, visst, jag överdriver, antingen ska man överdriva, eller så ska man underdriva. Finns inget annat. Jag vill köpa en Fiskeredskaps Fabrik och jobba skiten ur mig. Alltid retar man någon. Och retas vill man ju. 

hej hösten

Inte vet jag om det är du som gör mig så omöjlig. Jag är ju liksom en skärva, en uttorkad mask på crack, dubbel espresso, en ledsen liten fågel har flyttat in i mitt nyfärgade hår. Inte blev jag gladare för att jag färgade håret. Inte blev jag gladare av fågeln. Jävla höst, skyller på dig, dina färger som bara skriker förändring. Jag vill också. Förändras. 

Igen. 

 

Ett ögonblick världen

Jag behöver andas.

Katten sover på sängen, örnen flyger runt och runt i rummet. Tiden pågår fast den stannat, livet pågår fast ingenting händer. Dina händer, minns inte dina händer. 

Jag behöver luft.

Det betyder kanske paus, vet inte ens hur jag hamnade här? Flugorna har somnat in, pappa sover hela dagarna, jag vill också sova. Istället försöker jag orka mer, istället dricker jag coca-cola och får hjärtklappning, kroppen spårar ur. Jag vill bara promenera mig själv bort. Bara gå och gå. Nästa semester kommer vara så. En promenad.