Bloggarkiv februari 2018

äntligen

Fri. Fri att göra vad jag vill.

Fri.

Att strypa en råtta. Det vill jag inte. 

Imorgon måste jag åka skidor i den Sibiriska vintern. Skägget fryser till is. Det vill jag. 

Fri. 

Att krypa till korset. 

Det måste jag, för att sedan resa mig igen. Jag ber till alla gudarna, ber för dig.

här går vi i kärlek

Jag behöver ha stövlar på mig för att inte fastna i all kärlekssörja. Kärleken är mjuk och len, snäll och smart. Retar sig inte på särskrivningar och för många och. Kärleken vet inte vad den vill, den bara vill. Kärleken längtar inte, kärleken stannar och står kvar. Du är närvarande och du tror på mig. Det var länge sedan någon trodde på mig. Du är helt magisk. 

Jag är helt magisk. Inuti är det nypon som kliar. Inuti är det kraft som skriker. Ett helt hav som bedårar, vilt och lugnt. Jag gör konst av mitt liv. Måste göra det mycket mera! Måste.

Måste.

Måste.

klart att jag förändras

Men om jag erkänner det? 

Det hör väl inte hit. Jag orkar inte. Det gör ingenting. 

Jag är på så många vis vackrast när jag inte syns. 

Håller mig där. Eller håller mig här. Eller så är jag ett fejk. FEJK. Låter som hajk. Fast jag menar fejk. Ingen gorilla i soffan längre. Ingen som kontrollerar mig längre. Ingen som läser mina dagböcker eller tar mig på brösten. Menar, smeker mig på kinden. Vet inte vad jag menar. Dricker citronvatten och äter blad. Alla möjliga blad. Feta lår måste bli andra lår. Lårkaka. Finns att köpa för 28 kr biten. Perfekt. Du har väl aldrig stöttat mig på något vis. Aldrig. Eller kanske när det gällde bilen, eller håret. Nu ska jag bli svarthårig igen. För visst förändras jag, menar visst får jag vara mig själv? Menar ingenting. Elden behöver syre och kvävd har jag varit hur länge som helst. Tänk om jag skulle ta och brinna nu då? 

Kom igen Maria! Brinn människa. 

 

Ensam?

Är inte alla människor ensam? Natten faller i rummen, inuti och över sjön. 

Det är ändå skönt att ljuset börjar komma, att julen är över, att mina feta lår kan promeneras bort. Det finns ljus i det mesta, mörkret stannar inte, det rör på sig. 

Det gäller att vara normal, bete sig inom normen, gå på led. Fast fuck led, fuck norm, fuck normal. Idag åker aldrig gardinen upp.

 

Jag tycker att vi nedkallar ett mirakel.

Världen ligger som ett täcke.

Spacklar en himmel, spacklar en själ. 

Det behövs syre för att det ska brinna.

Vi lever i parallella universum

Olika världar, olika språk, känns som om vi aldrig möts. 

Jag skriker efter alla möjliga, för att jag känner mig så jäkla ensam. 

Jag är ensam. Hela världen är kanske ensam? När jag åker skidor runt sjön igen så slår det mig, jag måste släppa alla fria. Kan inte hålla på och jaga ifatt alla människor jag vill hålla nära. Människor vill inte ha något nära. 

Fast jag vill! Jag vill berätta hemligheterna inuti, fast kanske jag är den mest solitära av alla. Jag längtar inte efter att sitta i soffan tillsammans och äta middagar. Jag längtar efter att skapa och vara kreativ tillsamans. Jag längtar efter en kraft, som man kan bli ibland. När jag ska släppa taget om människor så gör jag ändå ett sista försök? Varför? För att jag vill. 

Jag vill träffa dig! 

Du svarar inte. 

Tre gånger skriver jag samma sak. 

Jag vill träffa dig! 

Du svarar inte. 

Jag vill träffa dig! 

Och jag förstår ingenting. 

Jag är både trög, dum och obegåvad. 

Du vet inte vem du är utan mig, fast egentligen är det inte så, du vet precis vem du är, men när du är med mig, kommer någon annan levande organism fram. Något vilt och galet. Något som skrämmer dig. 

Fast vad vet jag. 

2018 börjar med avslut, avsked och förändring. I mig ska det finnas stora isflak av frihet. Om jag inte håller fast, kommer ingen annan hålla fast. 

Mitt hjärta får härja fritt, flyga som en ballong, som ett bi, mellan blommorna. I våra egna universum pågår allting, vi är oss själva nog där. Här. Rummen svävar som rymdskepp mellan ingenting. Fast barnen skrattar. Katterna jamar. Den grå är tillbaka. Alla kommer visst och går som de vill. 

Jag undrar vad vi skulle prata om? Du och jag. 

Nu är det slut på undringarna. 

Fokus nu på att skapa till tre utställningar.

Fokus på fokus.

Mitt universum.  

Life on mars

Hej världen. 

Vilken tur att du finns. Vilken tur att jag finns. Vilken tur att vi finns. 

Torsdag i Loos. Solen lägger sig bakom bergen och jag drömmer om Istanbull. Imorgon resa hem igen. Längtar efter barn, katter och mitt hem. Längtar efter tysnaden och lugnet. Samla ihop flocken, samla ihop mig själv. Undrar var katten tagit vägen, den grå är borta. Alltid är något borta. Mest du.

Jag tror att jag längtar efter dig, dina läppar och din kropp. Fast jag vet inte riktigt. Vem är du. DU? Kvar står jag mitt i och vet inte riktigt någonting. Mitt i smeten? Mitt i mig själv? Mitt i Loos, mitt i. Jag räknar födelsemärken, sår och tår. Räknar drömmar som sinat. Fast tänker att det som sinar också tillslut finner något annat. Som att hasa i tofflor. Som att hasa i livet. Jag hasar och hasar. 

 

Det är så många ögonblick

Som är vackra, som är kärlek

Snön, möten med främlingar som plötsligt inte är främlingar

Barnen, naturen, vildheten

Lugnet, sorgen, inuti 

 

Någon super sig full mitt på dagen och ringer mig

Någon vet inte vad han vill

Någon längtar efter kärlek 

Jag är inte den kärleken 

Men jag kan vara vänskap

Vänskap är vackert, vänskap är kraft

Någon somnar nästan i luren

 

Snön fortstätter blända

Möten pågår

Främlingar stannar

 

I Loos är vi, jag och Daniel och arbetar med film 

Vi mot världen

Vi och världen

 

Någon som nästan somnar i luren säger att han hör av sig sen

Och alla dessa ögonblick blir idag, nu 

 

flyga bort

fade in to you

februari

Äntligen, snart är det vår.