Bloggarkiv mars 2021

en text skriven för Hela Hälsingland ett årtal jag glömt (kanske 2015)

Vill du gå på en date med mig?

Jag har läst eller hört någonstans att man blir det man är mest rädd för att bli.

Och akta dig för mig vad jag är rädd. Jag är rädd för tvåsamheten, rädd för människor, kanske mest rädd för dig. Jag är också rädd för att leva och också rädd för att dö. När jag säger att jag är rädd, då menar jag verkligen att jag är rädd.

Jag är också rädd för mörkret i natten. Här ligger jag nu, någonstans mittemellan sömn och vaket tillstånd. Mörkret törstar och kräver, allting i livet står vid dörrposten och väntar som ett spöke. Kanske främst kärleken står där, som ett hån. Jag ligger och blundar hårt, men ändå ser jag, urskiljer jag ansiktet, blekt, vasst och kallt. Det stirrar på mig. Jag borde träffa någon, heter det. Någon människa att älska, heter det. Älska borde jag lära mig, heter det. Kärlek, heter det.

Kanske drömmer jag när jag letar febrilt efter möjligheter, efter spår att gå, efter dofter och möten, efter män att sluka, slingra, svepa in i mitt liv som om jag vore den där spindeln med en röd prick på magen. Glufs, glufs, slurp, det skall bli gott med några nyfångade män! Vill du gå på en date med mig?

Jag letar kärlek och ingen plats är lämnad åt slumpen inte.

Jag har hört att man kan lyckas, via att gå på date med någon helt främmande. Så jag letar reda på en internetsida - happy pancakes. En sida för dating. En sida att bli lycklig av! Här ställs det frågor kring vad man vill med sin tvåsamhet. Vad man vill med livet. Vem man är. Vad man gör. Med några få rader formulerar jag mig. Tvetydigt tror jag, som någon slags tvestjärt, som om jag befann mig i en tvekamp. Och så skall det upp en bild på mig också, den lägger sig som ett slickat frimärke bredvid min text. Så skickar jag iväg mig själv som ett brev. Läs mig snälla, jag vill gå på en date! Jag vill hitta kärleken!

Det rasar genast in tusen fina komplimanger. De smyger också in sig tusen fula erbjudanden. Jag får skratt, jag får skäll, jag får ord - tusen ord.

Bakom, på andra sidan dataskärmen, sitter någon man som sitt frimärke och svarar mig utifrån sina erfarenheter. Lika hungrig han. Lika fattig och rik på hud och liv och tid. Två brev på väg att läsas. Ditt och mitt.

Jag letar kärleken som om den låg slängd i något hörn. Jag längtar efter tvåsamhet, som om den låg slängd i ett annat hörn.

Tillslut somnar jag, tror jag, bäddar in mig i drömmen. Det bleka ansiktet försvinner.

Ensamhet, tvåsamhet, grupp. Jag står mitt i strömmen, i floden, någonstans i vildmarken. Vattnet når precis upp till låren, på mina ben har det satt sig några blodiglar. Jag känner hur de suger och suger. Faller jag så kommer jag slukas och följa med till någon annan plats, kanske till havet. Kanske är det just det jag vill. Jag borde följa med strömmen, heter det. För mitt i kulturen, eller mitt i samhället, eller mitt i livet så ser jag mig omkring. Letar förebilder, jag hittar ingen. I gemenskap blir människan människa, heter det. Jag letar kärlek, heter det.

Min pappa samlade frimärken, han la all sin tid åt samlandet, som om de vore hans livbojar på havet.

Nattens mara sitter kvar i kroppen och jag sitter här igen, vid frukostbordet, inloggad på en internetsida för oss som längtar efter någon. Sitter med mitt kaffe och glor på de små frimärkena. Jag läser någon text, klickar hit och dit. Jag kan se vilka män som klickar in sig till min sida och de kan se vilka som klickar in sig till deras sida. Sedan leker vi som katten och katten en stund. Kurr, kurr, tramp, tramp. Ett klick längre bort kan kärleken vara. Här blir man lycklig, heter det! Jag är på platsen för alla som vill något med en annan människa. Kanske en form för relationer. Kanske ett ligg, kanske romantik, kanske en vän, kanske tvåsamhet, kanske ett seriöst förhållande? VILL DU GÅ PÅ EN DATE MED MIG?

Och så träffar jag den ena mannen efter den andra. Det visar sig vara så lätt. Det blir snabbt en löpandebandprincip i livet. Männen behandlas som vore de brödrostar. In och ut åker det på bandet: jag skådar, greppar, håller om och släpper taget. Eller sparkar iväg, tröttnar. Eller åtminstone så byter jag några ord med dem. För orden vill man väl byta. Jag ömsar plötsligt skinn. Jag byter skepnad men letar vidare. Jag skruvar av mig mitt ansikte, sorgens ögon, de omöjligas läppar. Byter till något bättre. Tatuerar in en ny text på min arm. Ge aldrig upp, störst av allt är tvåsamheten.

Jag försöker vara tuff. Försöker vara lätt och glad. Försöker spela fiol, det tycker ju många män om. Jag försöker spela svår, jag slutar svara i telefonen. Försöker läsa på och bli kunnig i ämnen som motorsport, läser också på om färglära, sedan försöker jag hitta en vanlig bok att läsa. Men jag vet inte vem jag är längre.

Jag upplever stor sorg, sitter som i en borg. Brödrostarna, eller männen, talar olika, går olika, tar på mig olika, är olika. Jag glufsar i mig några män efter middagen, som en dessert, som chokladfondant. Mmm. Låtsas vara glad.

Sedan gråter jag, floder, alla tårar rinner tillslut ut i havet. Jag byter kroppsdelar på mig själv för att formen skall ändras. För att jag till slut skall hitta någon som vill älska mig. En annan arm. Ett finare hjärta. Ett hjärta utan hål!

Jag är den där spindeln; jag lindar, jag lindar. Känner mig tom. Sveper och snurrar, biter och tuggar. Känner mig fortfarande tom. Lindar och lindar. Sprutar gift, känner offrets kropp långsamt stelna. Och så ännu mer tom. Tugg, tugg, slurp. Känner mig lika tom. Fortsätter; spinner och spinner på nätet som skall fånga mina byten. Vill du gå på en date med mig?

   Någon man på datingsidan vill skriva länge, någon vill inte skriva alls, någon vill träffas direkt. Vad jag vill vet jag inte riktigt. Jag följer strömmen plötsligt. Som om det vore svaret till mitt letande. Blodiglarna suger och suger. Jag borde träffa någon, heter det. Brödrostarna åker in och ut. Det går veckor i mitt liv, månader, kanske år. Visst är det livet som passerar? Ett klick längre bort finns kärleken. Som om strävan vore skönhet.  Och människan strävar väl. Inte nöjer man väl sig och fastnar i mönster man inte vill leva? Nej, människan skiljer sig, byter jobb, strävar vidare. Förändrar sig. Byter kroppsdelar. Gör inte alla det? Så är det då att vara människa. Också jag samlar frimärken i ett album som om de vore livbojarna på mitt hav.

Glufs, glufs, några nyfångade män. Mätt och belåten sorterar jag nu alla män i bokstavsordning. Ett nattens bibliotek lyser i mörkret i mitt hem. Störs av allt är ensamheten, heter det.

Någonstans har jag läst eller hört att man blir det man är mest rädd för att bli.

asch jag vet inte vem jag vill ska förstå

jag vill att jag ska förstå

jag vill bara att du ska förstå

jag kan fortfarande inte skilja på vad som är ditt eller mitt

var börjar och slutar jag? 

får man ens vara så här känslig? 

som barn fick man absolut inte det?

som människa får man absolut inte det? 

jag läser bodil, var börjar bodil, var slutar hon? var börjar världen?  jag citerar en slutsats från bodil, fina bodil "så kan det gå i den skrivna världen, du vet inte skillnad på ditt och mitt, den som skriver ljuger inte med flit, det skrivna har sin egen sanning som det bevisligen inträffade inte rår på, hur det var, har ingenting att säga till om när den som skriver kommer igång"

så förlåt alla för det skrivna ordet

och min oro kommer inte rädda världen

jag jobbar med mig själv, jobbar med mig själv, jobbar med mig själv

ge mig ett vadderat rum och låt mig möta någon som kan trepanera mig 

tre hål i huvudet och ut rinner kanske allt 

allt som är jag, känsligheten, orden och några chilisar, två skratt och en miljon pengar

 

Gunnar var här idag igen

Hämtade ritiningar

Egentligen

Är vi en familj som är två familjer

Eller hur ska jag förklara? 

Vi är två familjer som är en 

Men just nu är det corona

Så ett av våra barn är kvar hos pappan

Två av våra barn är hos mig

Men det kommer dröja veckor innan vi kan ses

Nu delar vi de två familjerna i fem 

Vi blir öar i varandras liv, stängda dörrar och ensamma middagar

Vi ska inte smittas

Handukarna hänger i sovrummen

Tandborstarna isär

Inga kramar

Avstånd 

Och himlen är så perfekt som ett hån 

Där möts våra ögon 

Egentligen

Vill jag dela min utsikt

Dela min säng 

Bli skapt tillsammans 

Bli till 

Egentligen vill jag bygga ett hus 

Bygga ett liv 

Resa 

Välja, kompromissa, kommunicera och fantasiera

Med dig 

Vem nu du är? 

Det är så overkligt.

Livet, tiden, de riktiga barnen, flugorna som vaknat. Sjukorna. 
Så kom covid in i familjen, som en fläskläpp, borde jag inte förstått? 
Antingen så dör jag av covid eller så dör jag av oro. Saknar mänsklig värme, beröring. 
Verklighetsflyr, drömmer om husbyggget, drömmer om grävning, om en tatuering på låret. Verkligheten har aldrig varit så overklig. På bordet 198 tulpaner, hostor, feber och tabasco. I drömmen när jag sover, står jag igen vid busshållplatsen till bussen som aldrig kommer. Men det är något mer också. Något du verkligen vill säga. Men du säger det aldrig.
 

Säg det bara. 

Riktiga barn på skolgården har hittat en fluga.

De har hittat en fluga! 
Vilken sensation.

 

jag kanske inte ens är en som skriver

jag saknar kompetens för grupptillhörighet, det ska skäras falukorv, rostas mackor, kokas pasta, tvättas kläder, luftas barn, delas godis, badas barn, sockras våfflor, göra smeten först, sen tystnaden, sen serierna, sen sen sen

på sjön går tre rådjur, jag blir så rädd, att de inte ska hinna, isen smälter ju, jag kanske inte ens är någon som skriver, jag flyttar bilen för rönnen vill rasa, för vinden vill ta den halvdöda gråa rönnen, jag försöker förstå var tankarna kommer från, skriv om träden säger Bodil, trädet som stod i rondellen i Napoli, eken framför pappas fönster med det där giganstiska bladverket som tog död på allt under det

det borde bli ordning på mig, varför skulle det bli ordning på mig? för världen kräver ordning och tillhörighet, det ska placeras ett fack runt mig, jag ska ned i en låda, jag är en deg, mitt hjärta kanel, nu har barnen ätit tjugosjutusenmiljoner gånger, kvar är min lilla stund, då jag tror att jag väljer orden, jag väljer inte orden, de bara kommer, men ingenting får bara komma, jävla jag

borde blivit mer som Bodil, eller så borde jag blivit en het Thåström, han fyller 64, ålder en siffra, men också en kropp, en själ, erfarenhet, varv av förvirring

jag letar efter tecken, igår ringde du, var det ett tecken, vilket isåfall? 

nu ska jag bara fylla torktumlaren, plocka ihop, förbereda, poppa popcorn, skära mer falukorv, längta, längta, sen sen sen 

jag måste skriva något som är värt att lämna till förläggaren, jag måste göra något bra, en grej, en sekund bra, under tiden ska jag fundera ut om jag jag får kalla mig en som skriver, hur mycket ska man skriva för att skriva? 

och borde det inte vara något vettigt, några väl verkligt valda meningar 

som rådjuren på isen, på sjön, som Jesus, som spellistorna, som läpparna, som händerna, men allting bara blir, jag är en som bara blir

dagens apa

värmer tårna

tio plus tio