Bloggarkiv december 2020

Jag var 7 år när Ronnie Peterson dog. Inte vet jag varför jag gick ut till tallarna och grät. Kanske var det för att hela folkhemmet grät och jag har ju alltid varit så känslig för känslor. 

Vi bodde i miljonprogrammet på Tallvägen, idag enbart spillror, rivet och tillplattat, inte ens tallarna är kvar.

Jag minns grannarna som alltid lyssnade på Elvis, de hade en fågel som åt dem ur munnen. Jag tyckte det var äckligt. Men jag brukade gå dit och titta på Elvis-filmer. Jag tror jag älskade Elvis! Grannen var blond och kort och sprallig, hon var ihop med en spanjor. Jag minns hur jag tänkte att det var så märkligt att folk kunde bo ovanpå varandra i likadana lägenheter och ändå vara så olika. Grannen mitt emot var surgubben. Jag tror att han var ledsen, jag är ju så känslig för känslor. 

Mamma läste högt för mig ur Maria Gripe böckerna. Det var något med den där tonen av sorg som tilltalade mig, jag var ju även ett rätt så sorgset barn. Elvis-filmer och Gripes Elvis-böcker blandades i mina tårar om att liksom inte hitta en plats. Hitta hem.

På konsum köpte jag tidningar med X och Y i och med pojken med vattenskallen trivdes jag. Vi kändes liksom lika konstiga, han hade en kran bakom örat, jag hade en kran i hjärtat. Allting liksom gick rakt ut och rakt in. 

Vid tallarna grät jag för Ronnie Petterson och jag trodde aldrig att livet skulle bli sig likt mer. Jag såg honom brinna upp gång på gång i den där bilen. När klockan var NIO blev det nyheter, jag hatade nyheterna, men jag måste titta. Sedan var det alltid dags att sova och sedan drog jag ett streck på väggen inne på toaletten där jag påstod att jag borstade tänderna, vilket jag inte gjorde. Hatade att somna, för att jag visste att jag måste vakna. 

Mitt lilla rum var så stökigt att man liksom fick klättra över sakerna, min systers rum var städat. Vi mimade till Baccara och ibland var jag PAM i Dallas. Hon kändes glättig och lätt och ytlig, hon hade alltid håret till vänster, precis som jag. Pappa fick påsjuka och fick åka ambulans och mamma fyllde 40 år och jag kände mig som en stor flicka i en gigantisk värld, fylld av sorg och plåster. På vår dörr tejpade mamma fast en smurf, så jag skulle minnas var vi bodde. Nu hittar du hem Maria. 

Men på något vis mindes jag aldrig. Alltid drog jag i någon annans dörr.

Precis som idag tycker jag att alla dörrar bara borde vara öppna. 

För aldrig tycks jag hitta hem.

Precis som regnet som faller, så faller vi. Jag och aporna. Jag är er poet. Men skriv då människa! Ja, jag ska försöka.

Du lättar på min tröja, dina händer drar över min rygg. Du faller och faller och faller. Och du reser dig och du reser dig och du reser dig kanske igen. Saknar dig.

Men skriv då människa! Men läs då människa! Jag ber till Gud varje dag. Hör min bön Gud. Jag sänder ut till universum, till stjärnor och planeter och raketer. Samtidigt bygger jag min rymdstation. Jag tänker vara redo. Det kommer ge hopp och oreda. 

livet är bara ett gäng sms

ord som bara tillslut slutar betyda något så fort de är skickade

Blå hjärta 

Blåa rum 

Din veranda

Ängarna 

Blå bussen

Mitt svek 

Din lek

Moln på fat 

Koka snus

I väntsalen 

Blå bilen 

Blåa läppar

Ditt hus

Fåglarna 

Blå måne

Mitt svek 

Din lek

Moln på fat 

Koka snus

I väntsalen 

Blå dåre

Blåa kvav

Du borta

Tystnaden 

Blå panik

Mitt svek

fortfarande så randigt 

men det var lyckligt i två dagar 

polkagris ben 

för er som undrar så bygger jag en rymdstation i mitt bageri

ska berätta mer om det 

kanske på måndag, kanske en annan dag

jag vill träffa någon som kan lobotomera mig 

jag vill älska någon som inte är ett skott ut som mänskligheten knappt är 

knappsats

byggsats 

sats

på min mage miljoner miljoner liv

eller inuti 

hopp och oreda 

längtar fortfarande både bort och hem 

efter platsen och inte men nu har jag bestämt mig 

den sjunde dagen det sjunde seglet det sjunde mannen den sjunde bara 

du kan vara vem som helst 

nej 

rättelse det kan du inte

ett hjärta behöver närvaro fortfarande 

finns ingen som är närvarande 

är nära 

ens