Bloggarkiv mars 2017
host host host
sjukor, skökor och gråterskor
Och det ryms så mycket i huvudet, tankarna är så bra, och du kliver in och ut och du finns och det är bra. Och verkligheten is on hold. Håret är nytvättat och du tycker om mig för allt möjligt.
Jag har inget att säga, igår längtade jag så hårt efter att få skriva och då fungerade inte min hemsida, och jag blev orolig, och allt jag ville skriva gick till oro. Och nu ska jag trycka bilder, på något material, något annat material än fotopapper och så tänker jag på det. Ett barn badar, ett pratar på skype, ett hostar. Tre barn, tre vise män. Popcorn, eld och musik. Snart reser jag till Stockholm, sedan till Barcelona och sedan vidare. Resan är ju så skön, den är som flurigt nytvättat hår.
nu är det barnröster i huset
Så skönt, nu kastas det boll. Det bubblas och byggs och pratas lego. Jag har gått en promenad! Fast sjukan håller sig kvar, fast jag jobbar lite också, fast ställer in ett möte, fast gör allt annat, mailar, letar, bestämmer, tar beslut, funderar, visionerar, lägger scheman, mailar, stressar dock ned. Orkar också sitta på en stol och dammsuga.
Så skönt är det också att fotograferar några bilder, orkar inte fler än 45. Ett för varje år. Jag funderar en del över livet. Vi får ett liv? Vi har ett liv? Livet? Vad är ett liv?
Vad är mening under tiden, när det pågår, medans vi har det? Meningen. Stundvis har jag ingen aning. Fast jag tycker om naturen, se på den, ta på den, dofta och smaka och känna. Men så ska vi jobba med något mediokert för att pengarna ska rulla in, eller så ska vi stå i händelsernas centrum, för vi behöver kärlek. Eller två ska man vara, för det säger normen, sedan ska man aldrig skilja sig, fast rönen säger att man ska, sedan måste hemmet inredas, för att folk ska komma och hälsa på, hemmet ska inredas för att visas upp. Sedan resten av tiden ska man vara lycklig, inte tänka så mycket, mest träna, jobba och dricka vin.
Meningen. Barnen. Musiken. Orden. Resan. Mödan. Motstånden. Mullvadarna. Tunnlarna. Mörkret. Meningen är kanske också gropen och sorgen.
Skönt är också med vetskapen, att mitt hem inte är en del av någon inredningstidning i världen. Mitt hem är för mig och av mig och i mitt liv, som pågår, som jag funderar över. Jag bor litet och trångt och bohemiskt, barnen har sina rum, vi har små grottor. Och folk som kommer får tycka bäst de vill. Ofta känner de sig hemma i kaoset. Vart jag än bor så vill jag alltid ha en slag "sommarhuskänsla". De ska vara spartanskt och vilt och utedass.
Meningen. Rörelsen. Tankarna. Känslorna. Smaken. Doften. Huden. Läpparna. Kroppen. Könen. Beröring.
En två tre.
Ingefära. Apelsiner och hårdbröd.
Statusen är som ett kylskåp.
Dagarna går så extremt långsamt. Segt, sävligt. Det betyder att jag får en massa idéer och då måste jag pröva idéerna och då har det blivit en massa bilder.
Katten och jag, byter huvud. Sedan sover vi. Jätteskönt. Elden sprakar, isen är tyst, bilarna färre, mörkret gör så att inte herpesläppen syns så väl. Mörkret håller om oss. Som vanligt. I drömmen cyklar vi, på en tandemcykel, fast du kan inte bestämma dig, du vill ju ha fler, du vill överallt. Jag slänger av dig. Ställer en påste med kantareller på sadeln där bak, bättre sällskap. Faktiskt. Jag kan lätt bestämma åt dig. Menar jag bestämmer åt mig. Jag vinkar åt dig med en vit näsduk, du gråter. Jag snyter mig i näsduken, den blir gul på ett snyt, jag är med bakterier.
Kantarellerna är också gula.
Statusen är som ett kylskåp. Som mitt smeg.
Alla mina små sår
Ett ögonblick världen. Chips går bra att äta. Magen gör ont igen. På samma ställe. Varför då? Ska inte allt vara borta och klart nu. Och sjukorna lämnar inte huset, det tycks gro som i jord, nu blommar allt i min kropp, på läppen - herpes, i ögat -inflammation, feber, ont i halsen, huvudvärk, och så magen, precis som det var innan operation. Man är som en jävla ros, full med knoppar och taggar och sår. Kan inte kroppen bara ge sig en stund, vila, kroppen vila. Ute faller snön och bilarna passerar, ute ligger sjön som ögat, stirrar blind rakt upp i ingenting. Jag känner mig håglös, kraftlös, ledsen. Som en trasa. Borde göra mer konst av trasor.
Ett ögonblick världen. Drömmarna plundrar min kropp och idéerna börjar komma åter. Undrar om jag börjar piggna på mig litegrann, i vilket fall, som en slags piggvar, eller piggelin. Och jag mailas på jobbet och det stränar och drar i själen och i bröstet, som om hjärtat ville ut. Helst ut och resa, drabbas av kärlek och närhet och något annat än havregryn, för det går också bra att äta. Som te, kamomill. Jag som knappt gillar te. Som en jävla ros fylld med knoppar. Mamma har sovit här i två nätter för att hålla koll på mig, tur är att de finns de där mammorna, som håller koll på en.
Ett ögonblick bara. Jag längtar efter Bodil. Och efter pappa. Längtar efter frihet och friskhet och lättja. Ett äventyr, ett flyga bort, inte ha ont mer. Nu bryter jag tystnaden. Här är jag. Som en jävla ros. Ger dig små sår som kliar.
idag fick jag vårkänslor
Solen var varm och fåglarna hoppade runt på grenar och sjöng i takt med takdroppet. Jag tänkte att snart kommer han nog och rymmer med mig. På en häst. Men ingen kom. Någon hade väl kunnat hämta upp mig i en Cheva i vilket fall? Jag tror att min kropp läker, men inte får jag bada, om en vecka får jag omslutas i det där vattnet som är den underbaraste rörelsen jag vet. Om skorporna är borta vill säga. Kanske kan dina händer ligga mot min hud så länge.
Barnen är fortfarande sjuka, nu sitter vi en timme vid kvälls fikat och försöker få i oss medicinen. Hoppas hostan blir bättre nu då, och att febern går ned och att sjukorna flyttar ut ur vårt hus. Livet är bra ändå. I vårsolen blir det bra. Nästan så jag ville köpa en ny vårjacka, men jag har ju redan 27 jackor. Jag ska inte köpa något. Jag ska sitta i solen med mina håriga ben och vänta på dig. Du ska köpa en ardenner och hämta upp mig. Snart. Allting är snart. Först måste vi läka klart. Jag hoppas också att vi får sova. Hårt och varmt och skönt.
Männen hopar sig.
Eller är det männen som hoppar. Männen jag hoppar. Männen, oavsett.
De övergivna, ensamma, hänger som vanligt i träden och stirrar in.
Barnen och jag tittar på dem, ibland när det snöar extra mycket kan vi tycka lite synd om dem, kanske slänger vi ut en apelsin. Så det får något att äta. Hänga där måste göra ont.
så blir det mars
Barnen är sjuka och det är mars och vi är vakna på nätterna och katterna skriker. Jag dricker kaffe och sörvar barnen och kliar mig på magen, på såren som läker. Tänk att det mesta läker ändå. Sedan skriver jag olika temperaturer på små lappar, med olika styrkor på mediciner och hur mycket klockan är. Sedan oroar jag mig och oroar mig och oroar mig för resten. Och så försöker jag arbeta och jag vill arbeta med mitt eget men där tog tiden slut. Sedan gråter jag, för att jag suttit uppe och glott på hostande barn, sedan gråter jag lite till och hoppas att de inte kräks mer, ber till gudarna igen, sluta hosta barn. Bli friska, snart är våren här. Men ute är det dimma och snö, sjön visar sig inte ens, fåglarna är tysta och ingenstans är det takdropp. Möjligen i mitt huvud. För fåglarna har byggt bo igen, i mitt hår, det är bra sällskap. De piper och surrar av små flugor, för det blir så lortigt, jag är lortig. Så blir det mars, mars frågar inte ens, mars bara stormar in i allas liv, nu måste vi rätta oss efter mars. Jag är född i mars, jag är precis så, som mars är. Upp och ned, dominant och bestämd. Mars och jag gör som vi vill. Låt oss nu alla bara ta oss igenom sjukor, hosta, vatten i lungorna och små hål i magen. Fåglarna och flugorna kan stanna fram till sommaren, bara vi blir friska. Ett ögonblick mars, låt oss få lite äventyr. Vad hände efter jag satt i rondellen i Napoli och åt tomater och drack surt vitt vin till frukost. Jag vet precis vad som hände. Där kom du gående. Med ditt blonda hår och din vältränade bringa, du såg så jäkla nordisk ut att jag baxnade av din skönhet. Jag hade ju precis lämnat min fransman i skicket, han grät och ropade mitt namn när jag gick ifrån allt som var han. Fransmannen var mörk och tanig och rökte hemmarullade cigg. Vi sov i hans lilla vindvåning i Paris, tills jag inte stod ut längre. Jag satte mig på tåget och åkte söderut. Nu hade jag ju mött dig i rondellen i Napoli! Blond och vältränad. Sval som en fura. På båten kysstes vi och somnade aldrig, vi skrev små brev och kastade i flaskpost på flaskpost i havet som jag inte minns vad det heter. Sedan landade vi i Patras och där sov vi i tält, du var inte nordisk du var holländare, sedan åkte vi moped och sedan drack vi sprit och sedan skiljdes vi åt, tills jag tog nästa flyg till dig. Vi cyklade och drack vit öl och spelade i punkband, bodde i Amsterdam och Tillburg och sedan tog det slut och jag åkte hem med Hollands kanaler genomströmmande min kropp. Kräktes på tåget, kräktes i håret, kräktes i själen. Jag var liksom kär i dig. Sedan kom jag hem till staden som alltid varit så död. Och du ville att vi skulle skriva brev, det ville inte jag. Jag ville ha dig, jag stod inte ut med mig, men det läkte, kanske, och sedan sågs vi aldrig mer, hördes inte ens. Du skickade någon present som jag blev irriterad över, du skickade någon bild, du skickade påminnelser om att du fanns, jag kräktes igen. Minns att jag sorterade kläder på vinden i stället, sov på en madrass i mammas lägenhet och grät mig genom nätterna. Sedan gick sorterandet över, och det blev mars, tror jag glömde dig och började arbeta med teater igen, blev kär i en annan snubbe, han var tysk, eller i vilket fall så var hans efternamn det samma som tysklands huvudstad. Jag ville heta Maria Berlin, tyckte det skulle vara ett bra namn för en som skriver. Jag är ju en som skriver. Nu vill jag hitta en snorrik man som kan försörja mig, så att jag bara finge skriva i resten av mitt liv.
Och undertiden tar vi oss igenom mars, sjukor och hostor och skrikande katter.
- ‹‹
- 2 av 2