Bloggarkiv mars 2017

Är hon som bor här. Huset är klätt med eternit. Hon är lika omväxlande som vädret, man kan lätt prata om henne som vädret. Ytligt och som något som snabbt passerar. Jag måste göra mer konst. För att konsten är det enda som håller någon slags ordning på mig, på henne, som bor i huset. Det är ju jag. Solen skiner och det är 8 grader. 800 grader. Du rinner genom mitt blod, hoppas du snart går över. Hoppas allt går över. Jag måste beställa ut min journal. Sjukhusjournal. 

Tid för allt menar jag. Som kvantfysik. Allting händer på en gång. Framtiden, nu och då. Jag fyller år och min moster dör. Vi fladdrar samtidigt, fjärilen, moster och jag, både dör och lever, i samma sekund. Jag minns, färdigbredda smörgåsar, godis, värme. Jag minns, bageriet, bilen, minns. 

Tid för allt. Längtar efter lugn, fast längtar efter det vilda, längtar efter mer liv. Längtar efter dig, fast jag har ju valt bort dig, så många tankar, så många tillfällen, så många gånger. Ändå står du kvar på något märkvärdigt vis. Envis. 

Tiden. Det är så många människor som ska dö. Det är så många som jag ska komma att sakna. Ensamma går där ensamma gått bort. 

Och så vidare. 

Ditt och mitt. Sedan hela härligheten. Hemma igen, sur katt, sur mjölk, sur trasa. 

Isen börjar se genomskinlig ut. Och imorgon fyller jag år. Ett evigt fyllande, fyller hål, fyller tänder, fyller fyllningar, fyller liv, fyller tunnlar. 

Sedan stressen som jag måste vända till något annat, och det andra måste jag vända inåt. Sluta upp med utåt. 

Jag måste bli en fattig bonddräng, en fattig konstnär igen. 

till stockholm 

Och solen tittar in och smeker förstås. Smeker väggar och tak, slänger långa skuggor av värme, låter oss bada i något så fint som ljus. Borta är tunnlar och jord och mörker och gupp. Idag ska jag promenera och vila, hitta lugn och lunk, leka lagom, listorna är nästan klara. Sedan Stockholm och Stockholm gör det Stockholm gör med mig. Tänk om jag längtar efter något nytt, som jag tidigare inte längtat till. 

Jag vill bygga, bygga i betong, bygga en arkitekt ritat del av mitt hus, järn, betong och stengolv och dina händer som hela tiden vill ta. Vems nu dina är, vem nu du är. Vem nu jag är. Jag är så besvärlig. Jag sätter ord i min mun som aldrig du använder. Jag nyser och nyser och funderar på möten som alltid är ett möte som blir ringar på havet som slår, slår, smeker strand och sten. 

Så gör jag. Alltså låter katten ligga på magen igen, oftast är vi ovänner, fast ofta är vi vänner också. Blodet rusar och rasar, bara några saker kvar att bocka av. Några små saker. Alltid några små saker. Jag vill mest riva ut mina garderober, fattar inte varför jag har garderober? De fungerar inte. 

Och solen slickar tapeter och kattmagar. Måsen sitter på mitt huvud och bajsar. Sällan tänker jag så klart som då. En dag tänker jag att allting faller på plats, livet är lite som pusslet, bitar här och där, en dag ska jag träffa dig, du tycker om att jag skriver, du står ut med att jag skriver, du tycker om att se på när jag skriver, du vill läsa, du dras, du lockas, du är inte rädd för att min passion tar över det mesta, du kan till och med tänka dig att försörja mig för att jag ska få skriva. Och huset ligger vid havet ibland, förmodligen är det många hus, i vilket fall ett till, där skriver jag, skriver och skriver, tittar på havet ibland gör vi, går långa promenader, det luktar fisk och blåser hård nordlig vind, vad du gör vet jag inte riktigt, kanske ritar du hus, kanske skriver du musik, kanske letar du stenar, kanske klappar du katten, kanske skriver du, kanske målar du, kanske. Jag vet väl inte vad du gör, vet inte ens vem du är. 

God morgon.