Bloggarkiv december 2015
Jag är folkskygg, precis som vanligt.
Men jag måste ju handla. Ut med dig säger Bodil, köp en tidning, köp lunch och balsam. Sätt dig sedan bekvämt och skriv. Jag tror på dig. På affären ser jag ned, aldrig se upp. Jag plockar på mig till en soppa, till två soppor, soppor är mitt nya grepp. Kanske för att jag har ont i käkarna för att jag ligger och spänner mig hela nätterna. Jag stötte inte på dig, det vill jag inte. Aldrig. Men käkarna biter jag ihop.
Jag borde ut och promenera men jag vill bara skriva. Bra säger Bodil. Du köpte tidningen också. Läs den. Hitta något att kommentera, kalla det för söndags bloggen. Nej. Blogg är ett fult ord. Jag vill inte att det ska heta blogg. Söndags orden. Söndags dagboken. Söndags DN fanns inte att köpa. Inte i Delsbo i december.
Du var inte på affären, du gör något annat, vilken tur. Jag måste flytta till Finland eller Frankrike eller Falköping. Så att jag får vara anonym. Jag kan ju låtsas att jag inte känner dig. För handla måste jag ju. Och orden värmer inte idag, men jag skriver dem. Lättast här. Är det för att jag vet att du läser? Du borde sluta med det. Du borde göra det du ska, släpp mig, släpp.
På första sidan till tidningen står det om Lisa Nilsson, hon är förtvivlad över romans-ryktet. Du är inte förtvivlad. Det borde du vara. Du har ju bestämt dig. Äntligen. Se nu till att det händer.
Och jag går vidare. De skriver också om på första sidan i dagstidningen "så lätt är det att kapa din identitet".
Men gör det. Kapa min identitet, sno den. Jag kan bli någon annan. Lätt som en plätt.
OCH JAG HATAR LUCIA PRECIS SOM VANLIGT
ditt hjärta bultar i mig
Det blir kortare och kortare år för varje år som går. För varje andetag som dras. Livet rasar fram i ett hysteriskt tempo och jag hinner inte med. Undrar vilka som hinner med. Tre år blir till tre dagar i stället för tusen-nittofem. Och jag är så många andetag nu att jag tappat räkningen. Och mitt i varje in och ut så tänker jag på dig. Det var ju inte meningen. Jag trodde det skulle gå över, jag slogs inte ens för dig. Jag gav bara upp. Kanske är det min nya natur, att ge upp? För grodan ger väl upp?
Du höll bara med och nickade, det blir bäst så här. Det kanske var du som inte slogs för mig. Spelar det någon roll om ett år eller om tusen-nittiofem? Det blir inte som det ska bli ibland, och jag slogs inte ens, inte du heller, fast då hade jag blivit förvånad, varför skulle du?
Det blir kortare och kortare år för varje år som går. Nu har det snart gått ett till. Jag försöker ta tillvara på tiden. Jag drömmer om ett hus i Frankrike, ett hus vid atlanten. Ett hus utanför världens alla skeenden. För tiden brinner ut så snabbt, luciadagen passerar så fort, fyra minuter, tar det för ljuset att passera siffran 13.
I Delsbo orkar inte solen ta sig upp förbi huset mitt över. Det ser mest ut som det lyser ur grannens skorsten. God morgon till dig solen och ljuset och livet och tiden och gräset har inte ett enda mullvads-spår, för här finns inga mullvadar. Men i mig finns en nattsvart tunnel.
de kommer och går
Därför måste jag dra den här historien.
Två sniglar är ute och går. På avstånd en tejphållare. Den ena snigeln till den andra: "Det spelar ingen roll att hon är en tejphållare. Jag älskar henne."
Snart kliver det in en ny tejphållare. För så ser livet ut.
Och jag äter mina c-vitaminer och mina d-vitaminer och min berocca och allt annat som ska vara nyttigt. Men jag måste handla och Lucia måste ogillas och jag behöver ost och mat. Jag skriver, promenerar och gör en bok.
Snart kliver det in en ny tejphållare. För så ser livet ut.
Någon vill fika, någon vill arbeta, någon vill prata, någon vill läsa, någon skickar lakrits, någon smyger omkring.
Kanske är det jag som är tejphållaren?
badet och hjorten
vinden viner
Och huset kränger. Precis som inuti mitt huvud. Tankarna är så hårda. Men. Det är skönt när man bestämmer sig.
LJUG MIG FRI.
I Delsbo, i december 2015 slickar skymningen sjön. I min säng sitter jag och skriver. Funderar på orden. Funderar på vilket jag ska hålla fast mig i? Bodil köper hus i Frankrike för att slippa världen. Undrar vart jag ska köpa hus? För att undgå allting. Jag funderar på om jag inte borde ljuga mig fri?
Och orden jag funderar på? Släpp taget. Inte hålla fast mig längre. Inte du, inte jag. Istället ska allting sorteras i mappar, för att en dag användas, det kan få glida in och ut i ett syfte att användas, jag måste bara ha koll på mappen, var den är och vad den innehåller och till vilken nytta den kan komma ha. Fast det kan jag ju inte veta nu. Kanske facebook borde börja med fliken detta händer om ett år, istället för detta hände för ett år sedan. Att se in i framtiden istället för att se in i minnet, att se bakåt är ju också en ganska ointressant sanning.
I Delsbo, i december 2015 släcker jag ned sanningen. Ljug mig fri!
Fri från dig och dig och dig och dig. Istället för mord. Ljug.
jag vill titta på fanny och alexander
men istället tittar jag på dålig kriminalserie, varvar upplevelsen med att mörda några personer i min dagbok, de flesta dör fort utan att plågas, jag vill bara bli av med dem
jag smugglar smycken och konst, byter pengar och kläder
en helt vanlig lördag
jag dammsuger hårt
och jag diskar hårt
jag är en hård tjej helt enkelt
och jag känner mig så jävla fjorton
Precis så fjorton som jag var när jag for till London och köpte ett par lila dojor för att jag hatade lila dojor, som jag sedan råkade sparka in i väggen när jag kom hem. Lika fjorton som då, när jag sa precis allting tvärsför. Lika fjorton som när jag låg under solariet och blev intervjuad av mig själv på engelska. Frågorna löd ungefär så här - hur blev du så bra? - hur ska du gå vidare? - varför blå kajal?
Jag har stannat vid fjorton, jag vill inte se på världen med andra ögon. Precis så fjorton som när min kille Tony gjorde slut och jag skrek så hela miljonprogrammet vaknade och tanten stack ut huvudet och undrade om han gjorde mig illa och jag skrek ännu högre - NEJ DU JÄVLA KÄRRRING GÖR MIG ILLLAAA. Sedan sparkade jag i väggen igen och bestämde mig för att en dag hämnas den där pojkvännen. Och så fjorton fortsatte ju jag att vara så hämnden var så ljuv när han och jag blev ihop igen när vi var vuxna och jag fick göra slut så jävla brutalt och han fick så ont. Då njöt jag.
Och så fjorton är jag fortfarande som när alla brudarna skulle bära samma kläder så klädde jag mig till snubbe. Och så fjorton att jag slog en snubbe i magen för att han slog mig och så fjorton att jag blev full på fyra folköl. Släpp mig för fan, sa jag till de som höll mig uppe, jag kan förfan gå själv. Så släppte de och jag föll som en fura med blått kajal som rann och en solariebränna som aldrig bleknade för jag aldrig slutade att vara fjorton, jag drog upp brallorna för långt och retade världen med en lugg som var fel, ett tugg som var fel, ett språk som slog och med fjorton år kan man liksom förändra hela världen, med en migrän och gråt i kroppen så stängde jag in mig på toa. Jag skrek till världen - ALDRIG MER SKOLA, JAG HATAR DET HÄR. Så fjorton var jag att jag sa det till morsan som ringde till rektorn som ringde till brudarna som var elaka så de ringde till mig och bad om ursäkt för att de var mina plågoandar. Jag svarade när de ringde NI KAN DRA ÅT HELVETE. Sedan svor jag min fjorton-ed. Att en dag ska jag hämnas och hämden är så ljum och nu är jag fjorton fortfarande och jag går bara omkring och är så jävla arg på allting, att jag spelar bas i ett band, att jag sjunger i ett annat spelar ingen jävla roll. Jag målar fula tavlor också och fotograferar mig själv i alla jävla fotoautomater för att jag är så fjorton att jag måste se min rinnande blåa kajal.
Palestinasjalen knöt jag runt rumpan, runt benet och som en turban. En gång klippte jag den i bitar och flätade in trasorna i mitt lila hår, för jag hatade ju lila. Så fjorton att när pappa skulle tvinga på mig mössan så vägrade jag, och i dag så fjorton att jag aldrig tar av mig mössan och så fjorton att jag hatade och älskade att mina föräldrar skiljde sig och jag blev släppt som en vild fri fågel. Så fjorton att jag rökte pappas fimpar och nu så fjorton att jag vägrar all jävla tobak. Tobak kan dra åt helvete. Så jävla fjorton är jag att jag liksom skiter i vad du säger och tycker och fjorton är helt underbart och inte ligger jag i solariet och blir intervjuad längre, nu ligger jag i badet - hur kommer det sig att du blev så bra? varför blå kajal?
Jag är så jävla fjorton för att det är bra med fjorton och blå kajal är så fult och blått är havet och himlen och det kan ju vara riktigt fult också, som typ fjorton. Och precis allting gjorde så jävla ont vid fjorton, kärleken, kroppen, mensen, brösten, tankarna. Så jävla fjorton känner jag mig fortfarande och så sparkar jag i väggen igen och igen. Jävla fan jävla fjorton.
idag fyller han år ungen
14 år - det är så magiskt och coolt att jag tuppar av, tuppar upp
HIP HOP HURRRRAAAAAAAA för Wilgot Norén Brelin
!
vi ska hindra det som sker från att ske