Bloggarkiv december 2015
i mitt hus finns det tre pojkar
De är 14, 12 och 10 år. En pojke, han den mellersta, han står på händerna hela dagarna. Han tonåringen gör allting tvärtom, då mår han bra. Den minste herren gör som mamman säger.
I mitt hus finns det tre pojkar, och en mamma och två katter och en mormor. Imorgon firar vi jul ihop. Fast jag som skriver hatar julen, men den kan ju firas för pojkarnas skull. Långbord, gran och paket där under. Först ska den kläs. Men den mellersta pojken vill stå på händer och den där tonåringen vill göra tvärtom, så det blir den minste och mamman som klär. Mormorn sitter förnöjt i soffan och ser på. Julefrid.
Längs med fönstren rinner det fukt, för det spöregnar ute. Snön kommer aldrig mer. Vi har slagit in för många klappar på jorden så träden har dött. Den mellersta pojken går på händer ned för trappan. Vi måste sopsortera ju. I bilen sitter han åt rätt håll.
Det går till och med att stå på händer på is. Fast det regnar. Vilket trick. Den minste och mamman sopsorterar. Tonåringen ligger hemma i sängen och klappar katten, tvärtom klappar han. Men katten är tjock och fet och märker ingen skillnad.
Så det är den minste pojken och mamman som sorterar plåt, plast och papp. Julerent. När det kommer hem, äter de tre pojkarna och mamman. Katterna ser surt på, tjocka som julegrisar
2016
Siffror och så. Precis som ålder. Jag samlar på åttor. Du samlar på 29 åringar.
2015
Snart över. Nu väntar ett nytt härligt jävla skitår.
Grattis världen.
kan du
inte bara komma hit?
BOKEN BOKEN BOKEN
snygg, smart och skoningslös
kan ni kalla mig
Varning varning varning
Min hemsidan har blivit en bomb. Eller va? Vad är det för röd text som står överallt.
Ett täcke med gröt
Idag är jag mest arg. På timmerbilarna, på ambivalens, på dig, på käken, på allt det hårda, på det gulliga, på konst, på kroppen, på stressen. Gröt inne och gröt ute och gröt i huvudet och gröt i kylskåpet.
miss bohem
och tjänstemannen
Han hade jag helt glömt bort.
Han som fick mig att suga blod i natten, under hans täcke.
VILKEN PASSION!
Det skiter väl vintern i.
Kan det inte bara vara nog nu. Kanske är det tillbaka igen. Vad blir det då kvar? En ny operation och sedan kommer det tillbaka igen och sedan finns det inget mer kvar av mig att ta. Och det är väl där det tar slut. Vad bryr sig vintern om det? Jag är trött på att leva och vara rädd och trött på att vara rädd för döden och trött på allting däremellan. Jag vill inte dö. Men alla ska vi dö. Den 16 december 2015 går det ett eko i mina lungor. Som ditt skrik i mig. Men häromkvällen i norrskenet när alla stjärnorna föll och jag önskade och önskade, vad hjälpte det?
Snön kommer aldrig och vilken katastrof det är. Vad har vi gjort med jorden?
Förmodligen är jag rädd för precis allting. Vad hjälper det. Isen har lagt sig. Och jag vill ut och promenera på isen bara för att det skrämmer mig. Sätta ned fötterna på ett skört tunt täcke över sjön. Sedan vill jag trampa igenom och sjunka. Bara för att jag är rädd för allt som händer i livet.
Som att köra huvudet i sanden. Vilken fågel är det som gör det? Minns inte. Den hemliga fågeln. Jag ska bli lite mer hemlig. Men jag ska ge ut några böcker innan jag dör. Var glad då att du inte legat med mig. För det är synd om dem som ligger med en författare. Eller hur var det nu då? Jag skriver oavsett om människor, legat eller olegat.
God morgon Delsbo och världen och alla ni andra. Livet blir inte mer än så här.
Att odla habanero i Delsbo.
I mina fönster växer det habanero. Varje kväll dör jag med dem. En gång i cancer, en gång i en bilolycka, en annan kväll dör jag av ett skott i pannan. Jag är lika rädd varje kväll för döden.
Om att vara annorlunda. Så annorlunda. Annorlunda. Ett ord.
Undrar om du också känner? Känner du? Att jag tänker på dig, eller är det du som tänker på mig. Jag skickar aldrig ett brev på posten, aldrig ett sms, aldrig en tanke, fast jag önskar, önskar när stjärnorna faller att du ska höra av dig.
Jag köper en ny dagbok igen. För vad är meningen om inte att skriva dagbok? Rad på rad om tankarna som dunkar så hårt, precis som ditt hjärta i mig. Som din puls under min tröja. Finns det någon större mening än att låta orden fylla dagen, natten, sömnen.
I mina fönster växer det habanero. Jag odlar lite smått i Delsbo, i mitt hus, i december. På promenaden går jag förbi ditt hus, jag tittar inte, passerar bara. Precis som häromdagen, när vi nästan möttes. Vilken tur att vi bara nästan möts. Två parallella toner som aldrig snuddar vid varandra. Som cirkel på cirkel träs när vi kastar sten i vattnet. Jag kan inte bryta det mönstret, om jag inte bara kastar en sten till.
Där springer Lucia...
... mot minibussen som körs av någon kvinna med Delsbo-kofta. De har sjungit på nya Condis. Nya Condis har bytt ägare. Men inte har de bytt namn. Nya condis hette de i tjugo år innan också. Jag hatar Lucia. Hatar är ett starkt ord. Där hoppar Lucia in i bussen. Nu åker de, nu ska de sjunga på något ålderdomshem, eller som det nu heter äldreboende. Alla söta flickor tycker om hundar, hästar och barn. Inte bär de hatt och är tatuerade. Där åker Lucia och en bunt miserabla tärnor. En bunt hopknölade tistlar. En bunt lättlurade dumhuvuden. Där åker de.
Jag må hon leva ut i hundrade år den där jävla blonda ljusprydda flickstackaren. Det är synd om kvinnorna, flickorna för det går liksom på det igen och igen. Ett lager av gullighet och skönhet ska rädda avståndet mellan oss.
Fuck you Lucia. Det är ditt fel alltihopa.
- 1 av 3
- ››