Bloggarkiv oktober 2015

Och så händer det. Mitt i ett andetag, mitt i livet. På väg mellan skjutsar och hämtning av barn, på väg mellan morgon och natt, mellan frukost och lunch. Mitt i P1 sommar. Mitt i livet, mitt i rörelsen, mitt i allting som pågår, runt och runt. Mitt i matlagning och bokläsning. Mitt i skratt och försvunna katter. Mitt i natten. Mitt i livet. Aldrig är man förberedd.

Det händer. Bilen jag möter styr över mot min bil. Efter två sekunder. Pang. Det händer. En bomb, mina barn sover när det smäller. De vaknar aldrig mer. Det händer. Cancerdiagnos. Det händer. Det brinner. Det händer. Simmar. Orkar inte mer. Sjunker och sjunker. Det händer. En cykel framför bilen. Det händer. Jag säger nej. Men du hör inte. Du våldtar och våldtar. Det händer.

Efteråt. Tystnad. Tomhet. Förändring. Sorg. Men livet bultar och slår och fortsätter som en karusell. Vare sig man vill eller inte. Med mör kropp och skadad själ, sitter livet kvar. Som en karusell med cancern växande överallt inuti. Som karusellen med döda barn från ett krig vi blundar och blundar inför. Karusellen med mitt nej dunkar som huvudvärk. Hade jag kunnat göra något annorlunda? Hade jag kunnat skrika högre? NEEEEJ.

Plötsligt ska jag vänja mig vid att jag har konstant ont. Vänja sig är vardag. Vardag. Jag måste laga mat igen. Familjen måste äta. Jag måste skriva inköpslista, jag ogillar listor. Alla måste äta. Jag har svårt att minnas hur det var, innan, när kroppen var avslappnad, helt utan smärta. Katten vill bli klappad. Jag måste inhandla varorna också. Tomater. Potatis. Linser. Både sorgen och sjukdomen gör ont. Klappar katten. Vardag. Och så möta människor igen. Bröd. Jag står inte ut, men jag måste stå ut. Vitlök. Jag vill ligga ned i ett mörkt rum och gråta. Men jag gör inte det. Lök. Mjölk. Ost.

Livet lär ut förändring, livet lär ut karusellens gång. Ett slags livets sång. Toner spelar upp, spruckna, sköra, upprepande, som ett mantra. Jag sitter på hästen i guld, runt, runt. Barnen sitter i rymdskeppet, runt, runt. Maten är snart klar. Det är sommar och jag märker det knappt.

Jag ser bilderna med lemlästade barn. Jag läser rapporter om döda, läser allt jag kommer över. Ser flyktingarna promenera längs småvägarna i Hälsingland. På väg till och från, mitt i livet. Det händer. Någon begraver sitt barn, någon läser på om sin dödsdom, cancer i huvudet eller cancer i bröstet. Några lämnar sina hem, mitt i ett krig, för att aldrig återvända mer. Någon är jag. Någon är du.

Hade jag kunnat gjort något annorlunda? Hade du? Vissa saker kan ju var och en göra något åt, vissa saker rår man aldrig på. Men jag blundar inte fast jag knappt orkar se.

Så. Varsågod. Maten är klar. Det serveras två olika soppor. En varm och en kall. De skall intas med kniv och gaffel. Varsågod ät nu barn. Ät. Precis som livet intas.

Och sedan händer det igen. Och igen. Och igen.