Bloggarkiv juni 2015

Jag sitter hellre här och skriver. Fast jag försöker sitta rätt när jag skriver, så sitter jag nog fel, men jag sitter, för oftast ligger jag ju och skriver, fast jag sitter nu, lite snett, vid soffbordet, som är för högt eller så är det soffan som är för låg? Möblerna passar inte alls ihop i vilket fall. Inte heller jag passar ihop. Försöker också ta pauser var femtionde minut, jag försöker skapa mig en bra arbetsplats, jag försöker behålla lusten. Lusten! Har jag någonsin hittat den? Jag pausar var femte sekund.  

Och så gör jag en mapp på datorn som heter Bodil mappen, det var väl över två år sedan jag gjorde den mappen? Tid är något som flyr medan ni talar, eller läser eller ser på tv. Inte kan väl hon veta att jag skriver till henne, det spelar heller ingen roll. Bodil är Bodil oavsett. Och jag skriver. 

Bla bla bla. Chefredaktören undrar om Bodil svarat. 

Bla bla bla. Chefredaktören får undra bäst hon vill. Aldrig någonsin kommer hon få mina texter igen. För jag har sagt upp mig.

För jag behöver kräkas ännu högre!

Den 17-åriga flickan som fått halva Sverige att hålla andan. Själv andas hon inte längre. För att två män, bestämt så.

Hela världen är så skruvad att jag nästan blir galen, i facebookflödet skriver man med intensitet om hur Dave ramlat av scenen och brutit benet, ungefär samma tid som man hittade Lisa död.

Tänkt vilken värld som rasat med henne. Men det förstår inte vi. För vi fortsätter leva och andas och sjunga på våra barns födelsedagar. 

Jag är trött på hela skiten. Så vad gör jag åt det? Att jag längtar efter mänsklig värme? Jag vet inte riktigt. För jag tycker synd om cirkus-elefanterna också. Och jag är trött på krig. Och det är vi människor som är skyldiga till allt. Det finns ingen annan vi kan skylla på. Maria Sveland skriver ännu en roman om kvinnorna som hatar, kvinnorna som försöker ta saken i egna händer. Hon blir sågad vid fotknölarna, av både män och kvinnor. Jag har inte läst den. Men hennes huvudsyfte är att få människorna att förstå hur det känns för kvinnorna att ständigt vara utsatt. Jag förstår precis, för man är ständigt utsatt. För allt möjligt. Männen tror att det är ok att göra precis som de vill. 

Till och med i Delsbo, när jag går min runda, på en timme, tänker jag på, vem som är bakom mig, framför mig, var och vem jag möter. Varför? Varför tycker jag att det är ok att det är så? Sågar lite till vid fotknölarna. Det gör inte ens ont på Maria längre. Förmodligen är hennes roman viktig. Fast jag inte läst den. 

Den 17-åriga flickan skickar ett sms till sina föräldrar. Sedan ser hon sig inte om mer. HON KÄNNER SIG TRYGG? Sedan vet man i nuläget inte, vilken tidpunkt hon dog, var hon levande medan hennes föräldrar febrilt letade efter henne.

Och gärningsman? Två MÄN. Om de nu är dem, de är skäligen misstänkta för mord.

Grattis världen till ännu en helt jävla dum händelse. Det tar sig, sa någon, som vill att allting ska gå åt helvete. 

Jag skickar alla mina tankar till Lisas anhöriga. Förlåt från oss, förlåt från alla, som inte ställer sig upp och skriker rakt ut, över männen, över allt skit männen gör, som jag ändå får för mig att Maria Sevland gör. 

Ingen hammock i siktet. Heller ingen båt att ro. Sommaren känns också avlägsen, men det gör mig inget. Nu är det öppet varje dag i min lilla butik. Kanske är det sista året i år, som butiken ligger där, som galleriet finns. Jag håller på med någon process, vi får se var den tar mig. Vilken väg som leder framåt. Fast denna gång ska jag nog inte framåt, nej, det är en annan väg jag ska ta. Den ska djupare. Förmodligen är  det dimmigare och snårigt. Inte alls en väg. Men i vilket fall - gung gung - jag ska skriva. 

Och du ska läsa.