Bloggarkiv oktober 2013

Jag går runt kyrkan idag med, passerar sjön, hästar och dimma. Möter inte en människa.

Men det skulle ju kunna vara så att jag i stället satt i en knökfull t-banevagn på blå-linjen.

Det skulle kunna vara jag som sitter där, med någon slags smärta, som sitter där och stirrar ut i en slags tomhet. Utan att möta någons blick så skulle jag ändå sitta i en grupp. I en vagn, på väg. För när världen är för mycket, vänder vi alla den ryggen. Kanske håller vi om en älskade istället. Inte håller vi om världen. 

Jag försöker promenera ur mig tankar om dig. Det stör mig fortfarande. Dessa blåa, utdragna minnen, dessa öppna sår. Du själv sitter med en kopp te, en bok i en alldeles för skön fåtölj, allting i mitt huvud. Du tycks trivas där. 

Samtidigt som livet passerar och jag går för att promenera ut dig ur mitt huvud, tänker jag på taket i mitt badrum, det blir visst aldrig klart, för att jag inte kan bestämma mig, paljetter, fotografier eller tidningspapper? Vad vill man ha i ett tak. Sedan tänker jag på toapapper, var det så att jag skulle köpa toapapper? 

Och så minns jag blicken. En blick du gav henne, inte till mig. Och så minns jag orden, som lekte, som jag hatar. Sitter på den blå-linjen igen. I en grupp, vänder världen ryggen. Det är så mycket enklare att vara grupp, stirra tomt bara. Där kommer inga tankar. Där kommer ingenting. 

Du fortsätter med ditt te, din bok, ibland reser du på dig för att möta någon kvinna. Hon ler, du ser på henne med den där blicken. Jag går. Fort. Stum. Möter inte en människa.