Bloggarkiv oktober 2013
skär i pumpan och blodet sprutar
ställer
min döda pappas skor på köksbordet
Och.
Och så dropparna som dröjer sig kvar på de nakna trädgrenarna. Och jag som dröjer mig kvar vid din sida. Och allting annat som förflyttar tiden.
Allting är i rörelse.
Dimman är just på väg att lätta över sjön, över vägarna, över ängarna, dimman drar sig tillbaka till sina skrymslen. Jag kliver fram ur mina, ruskar av mig sand och regn och tankar och sömn. Startar blues-radio. Dansar lite på stället, lite vemodig tango. Saker som inte går ihop passar mig så bra. Jag passar perfekt i min kropp för att inget går ihop. Läser otäck bok, med bra språk och min andning förändras av bra ord. En söndag mitt i livet, inte mer än så, men vad vet man om livet?
Allting som passerar har en mening och ofta, alldeles för ofta fastnar man som karbonpapper i detaljer och gör avtryck av sådant som inte ens är nödvändigt. Men livet är det som går och går. Barnen är vakna, de spelar schack, spelar spel, samtalar med mig som om jag vore deras vän, jag är deras vän, jag är deras mamma, jag lånar dem lite, som alla andra människor i livet, tillfälliga lån.
Det är i slutet av oktober, jag skriver roman om dagarna, drar in exakt noll kr i månaden. Ibland åker jag ut till skogen och fotograferar mig själv naken, ibland är det för lite dimma och då måste jag hyra en rökmaskin, nej, inte jag, du. Undrar om du läser mina ord ibland. Ibland undrar jag. Som om det skulle göra skillnad, det gör ingen skillnad, möjligen i dig, inte i mig, om detta vet jag heller inget. Jag är inte nöjd med bara några ord, och med att bara vända en båt och med att bara prata bilder. Jag är inte alls nöjd. Men du har fått det precis som du vill. Men också jag är bara till låns, som en tillfällig skugga vid stenen, för att solen trillar som den gör, ibland slänger den långa skuggor, ibland korta.
Jag irriterar mig alltid, men just nu på fel saker, saker som jag inte ens har med att göra. Sedan låter mina ord högt och ljudligt i någon annans kropp.
Precis som jag ser över sjön, ser på husen på andra sidan, så tittar något åt mitt hål, ser mitt hus i siluetter framför solen, ser ljuset tändas och släckas, någon ser mot mitt hus från andra sidan sjön. Vid just ett exakt ögonblick ser vi rakt på varandra, men om detta har vi ingen aning, men dina ögon vilar på min kropp, om mina ögon ankrar mot din. Kanske hamnar vi omedvetet i ett band som drar oss mot varandra, plötsligt en dag går vi samtidigt och handlar i affären, men vi vet inte om varandra, men det är något som vibbrerar, något som känns, något som bränns, något som närmar sig, för vad vet man om livet? Kanske är det bara en massa tillfälligheter som gör livet? Fast jag vill tro att handling gör livet. Det är bara mina aktiva val som gör att saker händer. När jag då äntligen börja prata med dig på affären, efter att vi stått i motsatt kö vid fyra tillfällen, det är då, först då, saker kan börja hända.
God morgon världen och alla ni andra.
blå - grekisk
Jag förvarar tio spöken i en ask. Alla har ögon, men ingen har mun. Och så möter jag dig på järnhandeln, så dumt, men jag gör det. Grå campingliv och grekisk blå färg, lite leopard på dina säten. Du är alldeles för snygg. Jag kliver in i bilen och åker med dig till södra spanien, där gör du en spanjorska med barn.
Så fortsätter livet åt ett annat håll, alltid åt ett annat håll.
saker jag tänker - på en buss mellan Stockholm och Hälsingland
Jag tänker på hur busschaufförer vinkar till andra busschaufförer - lite snärtigt men bestämt - så även ett litet blink med ljuset, snärt, snärt, blink och vink. Jag försöker härma chauffören. Men lyckades inte. Och nu skall jag öva.
När jag var barn åkte jag taxi till skolan, varje dag, dit och hem. Chauffören körde alltid för fort och så kallade han mig för en lyxbrud i någonslags förpackning. Ibland körde vi i diket, man fick ju inte prata med chauffören. Men det var roligt att åka taxi.
tvåsamheten och jag
Idag har vi vänt båten och fotograferat grisar. Du och jag.
Eftersom det är andra gången vi vänder båten så är det ju lite av en tradition, det är fint med traditioner, särskilt fint är det att vända båt. Du och jag. Förra oktober var jag arg på dig, denna oktober är jag mindre arg. Då var det natt, idag var det dag, ljust och alldeles fint på sjön. Vi visste inte vad som var himlen och vad som var sjön. Vi fotograferade naturen, jävla natur, den vill alltid ha sin uppmärksamhet. Och så alla bilder man ser som man inte stannar för, bilder som fladdrar förbi, som blir bilderna man aldrig tog.
Idag fick också du Inta Ruka filmen att fungerade. Så nu kan jag äntligen se dokumentären.
Det är väl ungefär så det är med tvåsamheten. Allt annat klarar jag själv. Jag har skickat in texten, som jag varit så nervös för, den duger, hon fick gåshud, hon tyckte att den var stark. Jag känner mig så svag fast jag uttrycker mig så starkt. Och så ingen censur. Stockholm var ju bra. Fina fina utställningar som ligger kvar som lock över mina ögon. Och så några möten, hit och dit, och drinkar, i färg, en gul, en röd och en vit. Den röda var den godaste jag druckit. Du och jag och så får jag en titel i natten: grädde, nikotin och alkohol.
Idag har tvåsamheten och jag gjort saker som man (läs jag) inte kan göra själv. Det är fint att du finns och att vi gör de här sakerna med varandra. Ja, vi ligger ju inte med varandra längre. Har vi någonsin gjort det? Kanske har jag drömt det. Du och jag.
Grisarna var fin, finast var den som hade bara ett öga, en stor, tjock, sugga. Hon la liksom huvudet på sne när hon såg på mig. Jag tänker på pappa när jag tänker på gisar, pappa hade ju en liten gris som följde honom, var han än gick, grisen och han, även det en slags tvåsamhet.
Med tvåsamheten kan jag också tala om bilder, det är svårt att tala om bilder själv, men du och jag talar om bilder, främst idag om hur man skall göra för att tala, för att få ett språk, för bilden behöver ord, orden behöver ingenting.
Sedan är ensamheten här igen. Jag eldar, bär ved, släpper in katter, skriver och tvättar åt morbror Kalle. Nu faller skymningen in i mina rum. Nu ska jag ägna några timmar åt det som står mig alldeles alldeles nära. Nämligen orden.
Var hälsad tvåsamheten och tack för idag!
alltså va fan
irriterad
sur
förbannat
trött
Nu är de här och flyger omkring igen
Pannkakorna. Färglada och fyllda med bananer.
kanske skildrar jag en värld som håller på att försvinna
Strindberg och jag sitter mittemot varandra vid frukostbordet. Vi lyssnar på E.S.T vi är bara tysta med varandra. Inget annat. Vi ser inte på varandra. Vi ler inte alls. Kanske borde jag skriva dikter, tänker jag. Kanske borde jag sluta skriva, är nästa tanke. Och så tankar som små fjärilar, jävla tankar. Jävla satans huvud att bära iväg med mig som miljoner små spindlar som bits åt olika håll.
Plötsligt säger Strindberg - Meningslöst.
Jag smakar på ordet. Hade nästan glömt bort. Vissa ord faller liksom mellan rader. Meningslöst var ett av dem. Nu är det här igen.
vi pratar inte
Fast det händer att vi skickar små meddelanden till varandra. I telefonen ramlar det in bilder, filmer och ord.
"DU ÄR MER KONSTNÄR ÄN NÅGON JAG KÄNNER!"
Så skriver du.
Jag har ingen aning vem du menar. Jag har ingen aning vem du är. Jag minns inte längre. Tre hål i väggen, tre hål i huvudet, tre hål i bilden, tre hål i hjärtat. Blåsljud, ambulansen, toner och ljus och så mitt namn. Minnet är ju som en slags vandrare som går omkring i kroppen. Ibland åker det igenom hålen i hjärtat och hamnar i blodomloppet, jag kan hitta minnet vilandes mot ryggraden, som om det vore dina läppar. Eller din hand när den smeker min hålfot. Varmt. Plötsligt sitter tankarna på höften som ett litet barn vilandes från mina armar. Lite snett mot min höft håller jag den lilla kroppen. Jag går fram och tillbaka med alla mina minnen, som om jag bar tegel till taket.
Jag tror att mitt namn är Maria Norén. Borde gifta mig och få till något exotiskt. Men jag vill väl inte gifta mig.
jag läser en tidning som duger att elda med
Varför kommer inte orden åt mig, jag som tycker så mycket om ord. Jag blir inte inspirerad, får inte en ny tanke, förundras och förvånas aldrig. Det skulle vara bättre om morgontidningen var helt tom. Så vi kunde sitta och rita små anekdoter om sanningar och upplevelser i vårt fagra men instängda Hälsingland.
Jag vill att det skall startas upp en tåglinje mellan Hudiksvall och Ljusdal. Jag vill verkligen det. Det blå taget, en blå linje. Jag har ett behov av att få sitta i grupp och stirra tomt. Läsa tomma tidningar. Vända världen ryggen.
När jag fryser tänker jag på vatten. Alltid på vatten. Jag fick ben att gå med istället för gälar. Det var ju dumt. Jag hade säkert gjort mig bra som en liten ettrig fisk. Jag simmar i bäcken mellan Hudiksvall och Ljusdal, mot strömmen. Håller värmen. Med strömmen, fryser. Stirrar tomt. Läser tidningen. Den duger att elda med. Men inte blir jag varm av elden. Nej, inte blir jag varm av lite temprament.
Jag skriver, fryser, ryser.
Jag skriver, för att glömma bort att du finns.
Jag skriver, vill något, me to me.
Jag skriver.
- 1 av 2
- ››