Bloggarkiv januari 2013
Sven 8 år.
Alltså morsan säger att jag är född på en onsdag. Jag vet inte vad det betyder, men hon säger att det är viktigt och bra.
Själv har morsan hamnat i någon kris. Hon är ju utbildad konstnär på högskola i vår kungliga huvudstad. Det hon älskar mest är att måla. Hon är också född till världen på en onsdag. En dag tappade morsan stinget. Hon började röka och sedan dess målar hon inte mer. Hon tror att hon har en skaparkris.
- Sådana har man försvarar hon sig med. Vi behöver pengar Sven!
Jag tänker att jag borde arbeta, arbeta på radio, tala ut i etern så morsan skulle kunna måla sina tavlor. När hon målar får hon rosiga kinder och hennes röda hår får liksom ett blankt, ljust lyster.
Nu jobbar hon jämt med damerna på hemmet. Fikar och fikar. Tänk om hennes kinder aldrig blir rosiga igen? Jag slår upp skaparkriser i ordboken. Det står inte.
Ofta tror jag att orden skall ha alla svar. Så är det alltså inte.
vilket år?
Det är på något vis så att jag är född i fel tid. Året borde vara ett annat. Livet borde varit någon annanstans. Jag försöker läsa människors krönikor i hopp om att jag skall ta mig igenom en hel spalt. Men det är omöjligt. Ingens ord lockar mig.
Ett annat år. Kanske skulle jag varit yngre och livet skulle pågå under andra världskriget. Jag gav fem barn sitt liv. Ett barn dog. Kanske skulle året vara i framtiden. Och allt jag aldrig gjort nu hade jag redan gjort då. För fel tid är det. Mänkligheten är vilse och jag med den. Vi har glömt ord och dess innebörd, så som empati och medmänklighet, lek och frihet. Vi glömmer och glömmer.
Jag vill kanske på något sätt göra allt jag inte får. Men jag måste packa barnens väskor inför skoldagen i morgon. Lägga fram kläder och gympa påsar. Skriva ordning på vad jag själv skall hålla på med i morgon. Jag gör så många saker på en gång så att jag skall känna mig tillfredsställd. Men det är ju omöjligt. Men jag känner så. Jag vill bli tillfredsställd. Jag vill inte låtsas mer. Jag vill att livet är på riktigt. Jag vill finnas på riktigt. Jag vill ha barn! Fler barn.
Jag vill vara älskad. Känna mig älskad. Jag vill välja kärlek istället för rättstavningsprogram. Men så faller allt. Som ett korthus. Tiden. Tid. Allt har passerat bäst-före-datum för länge sedan.
Vid vägen står jag och vinkar till alla automobiler som hostar sig fram.
Vid vägen står jag i min 60-tals klänning och med läppar rödmålade.
Vid vägen står jag med en ballong i min famn, cirkusen passerar och jag vinkar farväl.
De frånvändas estetik
Det är ju onsdag idag och världen pågår utanför mitt fönster. Jag har stängt in mig i mitt eternitslott för att se på min egen rygg.
Det är väl det egensinniga i mig som jag begrundar.
Valen jag väljer att välja - väger jag på våg nu.
Jag är inte omöjlig för att jag vill vara omöjlig. Jag går min väg, av stark övertygelse. Och jag går och går. Det rinner tårar på mina kinder. Men inte vet jag varför jag gråter? Kanske för att jag vill och vill och vill och andra saker inte vill. Det kan vara så att jag måste skapa mig själv en ny titel. För visst är det så att jag ska ställa ut mig själv på något galleri. Som ett lapptäcke av människors funderingar kring min person.
Jag låter orden darra sina andetag. För jag ligger och sover egentligen. För jag fotograferar mig själv egentligen. För jag leker med barnen egentligen. För jag lever ett annat liv egentligen.
Du ser min rygg. Du smeker och lägger dina läppar i min nacke. Det är skönt att ha dig här. Men det erkänner jag aldrig.
En liten lätt förvirring
Jag vet inte riktigt vad som är och vad som inte är. Kanske jag inte ens är kvinna? För jag är nyvaken i ett nytt år. Läser tidningar och ser på rörlig bild på televisionen. Går runt i mina egna fotspår och tycks känna att inget är sig likt. Allt är föränderligt. Och jag förundras kroppen och något inuti.
Inte vet jag hur mönster bildas och celler delas. Människor skjuts i huvudet av poliser/ människor rånar banker/ en pappa mördar sin fru med 40 knivhugg - barnet ser på. Jag läser tidningen och förstår ingenting. Jag klär på mig skal för att orka andas.
Kanske jag är en orkan av floder av eld som letar fäste att få brinna i. Men av artiklarna jag läser kvarstår enbart aska.
Sanning eller handling
Ingenstans finns jag. Det är väl ett tecken. Som ett slags möte man är själv om. Det händer ju varje dag.
2
Jag vet inte om jag är vaken eller om jag sover. Äter frukost, läser DN. Ser ibland ut genom fönstret på snön som smälter. Jag har fetmjölk i kaffet. För all annan mjölk var slut inför det nya året.
Nu gör jag tvärtom allt jag bestämt att jag ska fokusera på. Jag rensar ut och tömmer. Det får gå för denna gång. Jag vill bara arbeta arbeta arbeta.
Freddie Wadling – The World is Not Enough
2013
Nu.
- ‹‹
- 2 av 2