Bloggarkiv januari 2013

Det är en föreläsning jag går på. En fotografs panoramabilder över världen i öst. Ord berättas med bild och tvärtom. Han öppnar hela sin resa med sitt danska språk. Det vibrerar poetiska viskningar. Han talar om sin uppväxt med en dansk far och en svensk mor. Hans tvåspråkighet beskriver hela hans person. I bilderna är de två språken ett faktum. 

Jag sitter där naturligtvis och tolkar allt till mina svar. Fast det inte är svar jag söker så liksom summerar jag allt på min promenad längs med Björkgatan i Delsbo. För visst är det till mig han talar? Hans Kaukasien blir plötsligt mitt. Jag känner samhörighet med hans uttryck, fast jag är tvärtom, möjligen. I mina bilder andas ensamhet och vemod och något naket. Men jag berättar världen genom min kropp. Han berättar världen genom andra. De där två språken går både hand i hand men blir ändå det intressanta. Det är alltid ett motstånd och alltid något nära. Ett nära avstånd möjligen. 

I varje bild, minst två möjligheter, i varje bild vägar åt olika håll, ögon som korsas och ser om varandra, hus som delar berättelser, verklighet och fantasi, blyghet med närhet. Hans bilder berättar lek, hans ord berättar om något pågående i hans liv. Hans resor från vardag styr in honom på frågor om inuti. Alla bilder på män är han själv, flickorna - de små barnen i deras mammas skor, ser nästan alltid rakt på honom. "Leka med mig?" Allting presenteras enligt honom själv i huller om buller. Men jag går på lina. En tydlig röd tråd. Bilderna får mig att se upp. Han beskriver hur han går djupare och djupare in i sig själv när han väntar på en plats att just det intuitiva ska promenera förbi. Mannen med mustaschen och gul tröja, som går förbi  i samma ögonblick den gula bussen passerar. Han talar om att människorna han möter ger honom gåvor. En kråka på en axel. Håriga fingrar. 

Och nyckeln till allt är att vara den man är i sina bilder. 

Han dricker vodka för att närma sig människor och isolera sig från sin egen självcensur. Det där farliga i oss som alltid begränsar.

Vem är jag? Undrar jag när jag sitter där och omsluts av bilder och ord och av det faktum att mitt i världen sitter jag. Vita havet slår med sina vågor, svarta havet slår lika vilt. Vad är det jag har i mig själv som gör att mitt språk talar just mitt språk. Jag är både ord och bild. Jag balanserar vidare. Jag ser hundarna återkomma, kossorna upprepas. De där 40 bilderna är tagna och allt annat är upprepning. Men det är FANTASTISKA upprepningar han gör. Jag följer nödutgångar i varje fotografi. Möjligheter. Bilderna talar inte om något konkret som tid och plats. Men jag balanserar på röda trådar som drar mig inåt i mig själv. 

Jens Olof Lasthein beskriver en plats han stannar till på. Någon människa stannar under tiden för att dricka vatten, någon stannar för att leka med honom, någon passerar snabbt. Plötsligt har han varit där längre än alla andra. 

Han har varit där längre än alla andra.

Jag sitter på föreläsningen med papper och penna. Jag undrar över alla lappar jag skriver. Det är som om jag inte riktigt existerar om orden inte får påminna mig. Jag är förtrollad, förförd av tvåspråkiga bilder. Allting sitter samman i mig. Det är som om när han beskriver kriget, så är det inte mitt i eldstriden, nej, det är mitt i mellan, i ögonblicken som alltid pågår. Raserade hus bakom barnet och pappan som strax skall gå och bada med sin rosa badring, gapande ögonblick som gör hål i tiden av ytterligheter. En viss smärta och en viss glädje, möts i samma bild. Jag känner hopp. Och ett hunger. För orden som beskriver att han samtidigt är borta men känner sig mer hemma. Det slår knutar på min ryggmärg - han talar om sanningar. Han tycker att orden är onödiga i mötet med dem han fotograferar. Han vill vara direkt och låta det elektriska som uppstår dansa mellan dem. Ok. Ibland uppstår inte alltid samtycke. 

Ordet elektricitet stannar i mig. Det är det som känns i kroppen, adrenalinet, nyfikenheten och den fantastiska leken oss människor emellan. Inte vill man veta allt. Nej, man vill gå som katten och katten och styrka sig runt varandra. Slingra sig i all oändlighet. Både nära och avstånd. Det är någonting som hela tiden fortsätter i hans bilder. 

Vad gör jag med alla lappar jag alltid skriver?

Det pågår saker samtidigt i alla bilderna. Lite som min egen teaterregi. Jag står inte ut med bara en enda handling i bild. I en av hans bilder berättas: kärlek, avundsjuka och frihet mellan tre olika relationer.

Det är nog det jag gör med mina lappar. 

Så skall det fyllas med själen. Hans ögon möter flickan med den röda klänningens ögon. Direkt kontakt. Det är något förgängligt i varje möte med ändå är det evighet som beskrivs. Kanske gömmer jag mig? Med vetskapen om att jag inte kan fly från mig själv, så låter jag andra möjliga nivåer av kommunikation sjunka in i mig. Den meningen är både ett påstående och en fråga. Jag låter mig försvinna in i rösten och bilden. Kanske hamnar jag någonstans i tystnaden i mig själv. Jag bär en leopardmönstrad tröja och befinner mig plötsligt inuti bilden han visar. Den 9 maj. Och frigörelsen från andra världskriget skall firas. Men jag får inte delta. Jag vänder bort blicken. Det är ofta jag inte får delta.

Plötsligt observerar jag mig själv utifrån. Jag sitter inte på föreläsningen som kursdeltagare. Jag sitter där för att jag vill leka. Jag är mitt i mitt eget bildskapande, möjligen beskriver jag avståndet mellan människor. Just nu kan jag inte ens se andra i mina bilder. 

Men kanske allting kretsar kring NÅGON SOM SER MIG. Och i det finns det vackra - det som fortsätter.