Bloggarkiv december 2012
Vad är det med dessa ord?
De här meningarna som uppstår i mörker och kyla eller kanske i regn med solsken. För visst kan inget besegra tystnaden? Det regnar på den lilla människan. Jag och Stig Claesson skriver tillsammans. Det duggar väder, liv och kärlek. Han övertalar mig om att det finns en kärlek. Jag övertalar honom att den inte finns. Det är då Folke Fridell kommer in genom dörren. Han knackar inte ens. Han har skottat gården och tycker att vi ska samtal om vikten i att få vara med att bestämma. Vi måste få vara med att dela och bestämma. För det måste vi.
Jag ser på Stig, Stig ser på Folke och Folke ser på mig igen. Kärleken är till salu säger jag och ser på Stig, Stig ser på Folke igen och Folke ser på mig. Jag ser på Folke. Kärleken finns inte, fortsätter jag. Den är ett moln. Som partiklar av grynighet. Kanske ser han att mina ögon tåras. För han börjar i stället tala om iskylan och den meterhöga snön som stockar sig på gården. Stig utropar att det inte finns något nära i människan, det går inte att komma nära. Sedan skrattar han. För han älskar människors nära. Han kan till och med använda ord som kallas älskar.
Så sitter vi runt mitt bord som är placerat i hallen. Där sitter vi ooch talar över varandra. Så fungerar orden. Så fungerar kärleken. Så fungerar livet.
För inte frågar någon om känslorna. Klockan kan man fråga efter.
Vi talar så olika språk. Det kommer nog snart sluta att handla om dig. Möjligen mer handla om väder. För visst är det nödvändigt att tala om vädret. Det regnar på den lilla människan.
Men vad är det för ord som uppstår, vad är det för meningar? Vi talar förbi varandra. Över varandras röster. Så fungerar orden. Så fungerar kärleken. Så fungerar livet.
Om detta säger intet.
Du tar in på ett hotellrum, det är en kvinna med dig. Du har en mask för ögonen. Du leker att du är gud. För ingen annans känslor och sanningar får finnas mellan raderna. Inga frågor som är besvärnade får ställas. För det finns inga svar. Din mask skyddar dig, men sakta skadar det den du underminerar med ord som inte har någon verklig kraft. Snart kommer du säga till kvinnan du var på hotellrummet med, att den lilla detaljen var en avart. Du är en avart. Vid frukosten på hotellet tar du upp tidningen. Du säger inget. Men sedan efter frukost har ni sex igen. Länge. För annars är det ingen mening, tycker du. En svart mask över ögonen. Sedan skickar du floder av nakenbilder på dig själv till samma kvinna.
Under tiden svarar du inte på orden, för du behöver inte mer. Vädret fyller igen minnen, kylan skriker över alla orden. Det är allt annat än tyst när jag - Maria, Folke och Stig sitter vid bordet i hallen. Vilken tur att ni finns, ler jag och tänker att jag aldrig mer i hela mitt liv ska lita till orden som skrivs, orden som sägs, orden från dig, orden utan handling, orden med handling.
Orden kan dra åt helvete. Du med.
TISDAG
Det är tisdagmorgon och jag öppnar lucka 4. "Meditera inför det som fängslar." Jag låter mina ögon vila i bilder. Båder rörliga och stilla. Bilder fängslar mig.
Jag brer getost på hårdbröd som bara gå sönder. Det är livet jag brer på som bara går sönder. När jag fyllde 29 år gick jag vilse för att hitta en ny väg. Det är samma sak nu. Något äldre.
Vid cafét rakt över gatan står din bil parkerad. Ibland hör du av dig. "Din nya vän." kallar du dig själv. Jag vet inte vem du är. Jag rycker på axlarna och skriver små lappar.
Lapp 1. Jag måste handla. Lapp 2. Jag måste åka med en tavla och en skulptur. Lapp 3. Jag måste bära in ved. Lapp 4. Jag måste fotografera. Lapp 5. Filma någon monolog.
Den är inte särskilt vetenskaplig min teori om hur människor ska bete sig. Men det är märkvärdigt hur duktig vi är på att göra varandra illa. Lapp 6. Vad ska vi med människor till? Lapp 7. Min franska toalett står och droppar. Som tiden. Ute ligger graderna och stannar upp naturen. Inga fåglar hörs. Det är som om minusgraderna framkallar fotografiska negativ. Kalotypi pågår utanpå och inuti. Jag går vidare in i min vilsenhet.
Lapp 8. Vem är jag då? Jag kanske är hon du ser på en bild om 20 år och fortfarande saknar. Jag kanske är hon som aldrig satte ett spår i dig. Vilket som, spelar ingen roll. Jag lämnar silver idag med. Men detaljer och omärkiga förändringar är outplånligt registrerade. Det är som om dina läppar fastnat i min nacke bland hår som ramlat som åttor mot min rygg. Någonstans är jag ett element av exklusiv orginalitet. Tänk om du kunde förstått det innan allt gled dig ur händerna. Kvar står jag. Det är trivsamt i den nya tystnaden. I den nya verkligheten går jag in i människosjälen. För visst är det porträttets mening? Att fånga det som är inuti, nära. Jag skalar av mig alla masker. Men det är redan försent. Men bild på bild tar jag av kvinnan som har blivit jag. Ingenstans finns ett du.
into the wild
Jag kan inte ropa tillbaka den jag var förut.
MÅNDAG
Jag öppnar kalenderblad 3. Eldar. Minusgrader ändå. Jag söker en alternativ verklighet. Ännu en. För mitt i livet står jag. Inte är jag barn och inte är jag gammal. Ser på mina händer att jag åldras. Hör det dock inte i mina tankar. Någon människa tycker bestämt att jag ska nöja mig. Jag blir förvirrad. Ingen har någonsin lärt mig att jag ska nöja mig. Ingen. Och ingen har lärt mig att någon ska bestämma åt mig. Ingen.
Så mina alternativ för att uthärda livet mitt emellan är olika konstformer. För jag förstår något där. Det är skönt att skriva. För i orden upphör livet och formen för livet. Inte är jag väl död? Det är måndag och jag har börjat om. Jag har tagit mitt kraftpaket och min båt och ändrat riktning. Nu ror jag mitt i orden, bilderna och konsten. Jag ska närmare. Jag är inte nöjd någonstans. Tack gode gud för det.
AMEN och fuck you på samma gång. Jag tänker om. Visst är jag ett spektakel. Det ska bli skönt att slippa vara det mer framför dig.
min december tunga
inte ett ord som smeker
som en slags motsatt solarisation
jag lämnar silver bakom mig, och dig
filmar, fotograferar och skriver
letar ny verklighet
- ‹‹
- 2 av 2