Bloggarkiv december 2012
Och med tiden är som med livet
Årets sista dag. Det spritter i mig som en slags rytm. Jag dansar lite på stället. Lekstugan har rasat av all snö. Jag dansar vidare. Sandar gården, steker plättar, skriver, glor i Escher böcker. Äntligen nya mönster att gå. De som runnit ur min kropp har slutat, vad som återstår vet jag nästa år.
Dansar lite till. Äter crunchy med fil, tänker och talar högt med mig själv. Städar och städar, det är bra för oron.
Men mönster som åttor och cirklar har bytts ut mot trianglar, fyrkanter och rektanglar. Enbart för att slippa alla mellanrum. Livet pågår nu. Inte då. Det pågår mitt emellan barn och gammal. LIV.
Jag äter kokos fast jag hatar det. Märkligt. Min kropp måste ha förvirrat sig. Min kropp längtar vansinnigt efter regn. Jag dansar. Inser att jag måste ta tag i alla måsten. Jag letar tryggheten i mig själv. Jag letar ensamhetens vagga. Gung gung.
All mjölk på affären är slut. Jag stannar och glor på skylten de skrivit. Mjölken är slut. Katastrof, var ska jag nu lägga allt jag aldrig säger?
Jag känner någon slags lugn oro.
Och med den sitter det ihop 1000 saker. 1000 tankar. 1000 möjligheter. Kanske 1000 svårigheter också. Allt paketerat i min kropp.
Jag skriver krönika, spelar in och klipper musikvideo, skriver pjäs, försöker med radio, jag förbereder sommaren, försöker söka pengar, lämnar ut böcker, försöker och försöker och försöker.
Men jag är orolig för att livet bara går och att jag inte riktigt ser på solnedgången, att jag aldrig ror den där båten. Att jag inte är vaken juninätterna!
Det behövs kanske något som får mig att lugna ned mitt tempo.
Jag hoppas att jag klarar mig. För visst vill jag leva. Snön faller. Katterna kurrar. Jag äter rostmackor och dricker kaffe, ser ut genom fönstret. Och så min kropp, som något slags eko av sig själv. Någon slags kropp i förändring av ålder, liv och andra verkligheter. Jag blir ju äldre, något som jag har så svårt att förstå.Jag måste slänga ut katterna. Jag kanske måste möblera om. Jag måste hålla på med ytan ett tag, för at att slippa tänka. För inuti pågår jag, egot. Både den medvetna och omedvetna önskningen.
Jag måste skriva mer, fotografera mer, kanske göra någon affisch. Jag måste komma igång. För om några dagar är det 2013. Och jag har massor att göra. Massor som jag vill!
TORSDAG
trött igen
ja
ja
ja
ja
ja
ja
ja
ja
ja
ja
ja
ja
ja
allt eller inget
inget
och så tvåtusen nej
sedan inget igen
och igen
som någon du inte känner
Jag är så innerligt trött att jag misstänker sömnsjuka. Jag brukar väl aldrig känna mig trött. Men nu vill jag bara sova.
Kanske är jag gravid.
Jag får inget gjort eller jag hinner inte med allt. Livet går och går. Mina läppar slickar ord. Min kropp letar sömn. Kalendern talar om verkligheter.
Kanske är jag gravid.
Det som lekte mellan oss, så som orden, törsten- det som var hungern - känns som borta. Jag släppte din hand som jag höll så hårt. Men allt det som är upplevt har jag överlevt. Kanske bara mitt eget påfund egentligt. För du existerar inte.
någon slags frihet
I ensamheten väljer bara jag.
Fast viss är det svårt att bära en soffa själv upp för trappan.
Ibland så
Kan tro att orden som sägs ibland behövs. För efter en kväll med köttbullar och stektpotatis och några ord mår jag lite bättre.
Fast inte är vi vänner. Det kommer vi aldrig att bli.
Jag ska sluta skriva.
Jag kan istället börja arbeta på macken. Jag kan vara hon som alltid fantiserar vem du som handlar är. Jag kan vara hon som säger så där lite dumma kommentarer om vad du just handlat.
-Jaha, ska du och hunden glo på film nu.
- Så det är till älskarinnan du köper choklad.
Jag kan vara lite synisk och bitter. Behålla min lugg, tänka lite sämre. Skaffa mig en pojkvän som jag inte vill ha.
Jag ska sluta med min passion. Sluta med ord. Kanske köper jag en tv. Och så går jag de hundra meterna mellan macken och hem. Sedan värmer jag en pizzabit och sätter mig framför tvn, glor och glor.
För vad ska orden med mig till?
ONSDAG
Jag drömmer att du jagar mig. Jag skrattar och du jagar vidare. Till slut är du ikapp mig. Vi har inte pratat med varandra på flera år. Och nu stannar vi mittemot varandra. Du sträcker fram din hand och jag sträcker fram min. Vi hälsar lite artigt. Sedan skrattar vi. Jag vet inte varför, men ditt skratt lindar in mig i granbarr och skog. För där låg vi och glodde på grantoppar som svepte sig i vinden. För vi hade rymt från vårt gemensamma arbetet. Kanske trodde vi att vi kunde göra hål i tiden. För hål i livet gjorde vi.
Det är onsdag och jag dricker mjölk fast jag tycker det är äckligt.
Bara ord
jag brinner
Här finns orden och inget annat.
Kanske är det därför det gör så ont. Passion går inte att välja bort. Då dör allt inuti, allt nära.
- 1 av 2
- ››