Bloggarkiv oktober 2012
Det är ju oktober för i helvete
Vart tog mitt liv vägen?
Jag skickade visst runt bilder på mig själv och ord om mig själv så att jag glömde leva. Jag trodde någon ville se, ville höra. Men det var ingen på andra sidan.
Nu är det tyst och tomt och tillräckligt bra. Jag skickar ingenstans. Måste vara tillräckligt bra. För jag orkar inget annat. Ingenstans är ju också den en plats. En plats där jag är själv och inget annat. Jag behöver inte så mycket men jag är svår att tillfredsställa, nästan är jag omöjlig?!
Livet är här vare sig jag vill eller inte. Jag låter min kropp sjunka ned i havet. Djupare och djupare. Kylan biter tag i mig. Det är så skönt att lämna. Den sorgen känner jag så väl igen. Och mina ord stannar hos mig.
Vart tog mitt liv vägen?
Var det alla meddelanden jag raderade, alla bilder, alla ord, alla möten? Vad var det? - gissar på liv - gissar på tid.
fokuserar på ingenting
Skriver en blogg som ramlar genom fingrar innan jag hunnit sparat den. Där skrev jag om att det är dags nu! Det är dags! Dags att gräva fram livet. Och visst gräver jag efter livet igen. Gräver och gräver. Det är mig själv jag ska hjälpa. Hjälp till sjjälvhjälp. Trasighet är ingen rättighet. Men orden som nyss låg här som något kommunikativt låter sig icke upprepas. Även om jag gärna upprepar. Kvar står jag och ser åt alla håll. Vilken riktning nu då? Aldrig bakåt, det vet jag.
För längst min väg har människorna stått med lögn och osanning. Det är just det som rasar av mig, när jag nu tvingar mina fötter att gå. Dagar ska gå igen. Liv skall komma.
Fast det som aldrig sagts är väl ingen lögn? Det som aldrig sagts skvalpar i det där mjölkpaketet på bordet, inget jag saknar...
Jag har varit ett instrument för någons ego. Ett instrument för att få bli sedd. Och visst såg jag. Det var fint. Det är fint att se. Blunda och se.
Jag har sett denne någon i timmar och dagar. Sett och sett. Ömt och mjukt, med respekt och närvaro. Ingenting värderat i slutet. För nu är jag ett eko mellan det som var och det som komma skall. Aldrig mer tar jag ditt namn mellan mina läppar. Aldrig mer låter jag mig skriva om det som en gång var. Jag minns inte längre. Vill inte minnas, vill bara gå. Tvinga mina fötter till upprepning igen och igen. Det som känns är det som bränns. Men isbitarna håller mig på plats. Håller mig ifrån att helt brinna upp.
Ett instrument för någons ego lämnar sin plats. Den var fylld av ögonblick.
Och äntligen går jag ifrån någon som aldrig ville mig något.
Jag tänder en eld och eldar upp altt som går att elda upp. Raderar det som går att radera. Jag gråter inte längre. Känner mig mer som ett spöke. Någon som ingen ser, ibland går människor rakt igenom mig. Ibland känns något - det kan vara några tankar som gräver gropar som jag faller ned i - för tankar och minnen är svåra att radera. Nu mister människan mig.
Jag vill inte ha mer osanning. Tack. Det är fint. Det räcker nu.
Jag håller mig nu till orden och inget annat. Jag vill skriva mina läppar fri från blodet jag tuggat genom någons ord. Fri från mina egna köttslamsor. Jag vill skriva min hud fri från rörelser, skriva min kropp fri från hud.
Undrar när jag kan ta det finaste ordet jag vet i min hand igen. När jag kan ta det där finaste ordet jag vet och ge det till någon annan.
Två bokstäver.
- ‹‹
- 4 av 4